Ibland måste man tänka tillbaka. Det kan vara på det personliga planet med minnen, såväl goda som mer sorgsna. Det kan också vara att tänka tillbaka på händelser och skeenden för att för sig själv förstå den samtid vi lever i. Just nu är det stort fokus på händelserna i Afghanistan vilket det ska vara, men mina funderingar den här veckan rör det som vi alla levt med i våra tankar sedan början av 2020.
Ett nytt virus som snabbt spreds till jordklotets alla vrår. Ett virus och en följande sjukdom som vi människor saknade försvar emot. Vi var nog många som inte riktigt förstod vad som väntade när de första rapporterna i början av januari 2020 strömmande in från en stad i Kina. Wuhan med 10 miljoner invånare stängdes ned. Allvarligt, men långt borta tänkte nog många av oss.I minnet fanns rapporter om ebola i Afrika och svininfluensa som några år tidigare varit på väg att spridas. Utvecklingen i Sverige från slutet av januari (första fallet) till mitten på mars var det nog ingen som kunde ana.
På den officiella sidan krisinformation.se kan man läsa att den 25 februari var risken för samhällssmitta låg för att den 2 mars vara medel och den 10 mars konstatera att det var samhällsspridning. Datumet 11 mars kommer vara ett datum vi kommer att stanna till vid precis som andra dagar med särskilda händelser. Då konstaterade världshälsoorganisationen WHO att covid-19 var en pandemi. En pandemi som vi fortsatt lever i.
Funderingen blir nästan som den Tage Danielsson uttryckte om kärnkraftsolyckan i Harrisburg 1979. Sannolikheten för att det skulle hända var så liten att den inte kunde ske. På samma sätt skulle det vara osannolikt att ett virus skulle påverka alla människor på jorden. Men det hände och fortsätter att påverka oss varje dag. Funderingarna fortsätter.
Med alla turer som varit när det gäller hur vi ska bete oss och förhålla oss till varandra de senaste 18 månaderna så behövs det såväl i Sverige som i relation till andra länder göras överenskommelser för vad som är bra och kloka åtgärder för att förhindra fortsatt spridning av covid-19.
Med den kunskap och erfarenhet som vi fått så ska det bli spännande att se vad som blir bestående förändringar i vår vardag. Eller kommer vi att längta tillbaka till tiden före covid-19 så mycket att den här tiden som varit inte kommmer att kunna pekas ut som avgörande? Viktigt att säga är att sjukdomen covid-19 inte kommer att försvinna, det måste vi förstå.
Men nu när forskningen snabbt kunde få fram vacciner som ger skydd mot svår sjukdom så kan åtminstone jag se en ände på många av de åtgärder som satts in för att begränsa smittspridning. Förutsatt att vi lyckas motivera de åldersgrupper som nu är är aktuella för att vaccinera sig. Framtidsspaningen och förhoppningen är ändå att världen kan lämna pandemistadiet när det gäller Covid-19.Tänk om samma kraft kunde finnas för att finna lösningar på de konflikter som vi människor ordnar helt på egen hand.
