Lyckoruset och passionen bryr sig inte

Jag är inte bög. Ännu.Men det är väl aldrig försent att lära sig? Jag är ju bara 55. Jag kanske kan bli en helt ok bög med tiden! Eller åtminstone lite bisexuell. Fast det är nog kanske inget jag behöver behöver ”lära mig”. Jag tror nog att jag har det helt naturligt nånstans i en av de allra färggladaste kurvorna i nån dna-spiral. Jag tror nämligen att det är normstyrning som gjort mig heterosexuell. Tyvärr. Det verkar rätt mysigt att vara bög eller bi. Som att man liksom får ut lite mer av livet, än alla som bara är enkelspårigt hetero. Man umgås nog lite annorlunda med en människa beroende på vilket kön vederbörande har. Tror jag. Jag är ju ingen psykolog eller beteendevetare.
Men nog tror jag att man interagerar olika med en människa beroende på om det t.ex kan leda till sex, eller inte. Sex är ju så jävla häftigt! Till och med oslagbart, när allt stämmer. Det tog rätt lång tid för mig att fatta att det där med heterosexualitet nog är en av människan konstruerad norm. Titta bara på djuren. Där är det ju inte ovanligt med sexuellt umgänge mellan individer av samma kön. När jag spelade Jesus Christ Superstar år 2002 blev jag helt skamlöst uppvaktad av en annan, manlig aktör. Han var så rak och charmerande i sin uppvaktning, att jag plötsligt kände att min heterosexualitet inte var så självklar som jag trodde. Jag blev nog lite blixtförälskad i honom, helt enkelt. Romansen stannade dock med en tungkyss i artistlogen, på premiärfesten. Han sa helt fräckt att jag ju bara måste testa att kyssa en kille och han sa det på ett sätt som inte gick att motstå. Det var onekligen väldigt trevligt!Så här i efterhand har jag även fattat att jag nog kanske var förälskad i en av mina bästa killkompisar från tonårstiden. I tonåren är det ju så att man undersöker sin identitet och den här kompisen och jag brukade ofta pussas. Men det skedde nästan bara när vi var onyktra. Och vi skyllde på att vi ”liksom ville chocka kompisarna”. Idag kan jag känna en viss besvikelse över att min normpåtvingade heterosexualitet kanske hindrade mig från att undersöka den här vänskapen/förälskelsen lite djupare.Jag börjar också förstå att det vi kallar för ”sexuell läggning” är lite missvisande. Det handlar ju inte bara om själva sex:et. En intim och djup relation till en annan människa är ju så mycket mer. Det är lätt att glömma det, när man bär sina korrekta, normslipade glasögon. Jag får ibland intrycket att vi heterosexuella tror att bögar bara ligger hela tiden och att det är det enda som betyder nåt. Men det måste ju rimligtvis vara för dem som det är för oss andra, att sex:et bara är en liten del av relationen. Det är väl självklart så att samma känslostormar och vardagsbekymmer som råder i en heterosexuell relation också råder i en homosexuell.Det kan väl inte vara så svårt att förstå? Och ändå vet jag att det ännu finns människor som ser homo- eller bisexualitet och andra, ”avvikande” läggningar, som sjukdomar. En del menar dessutom att de går att bota! Jag tycker hellre att man borde bota alla som tror att heterosexualitet är det av naturen instiftade rätta. Jag tror mer på att det en gång i tiden instiftades av kyrkan. Det är ju faktiskt bara själva fortplantningen som kräver två personer av olika kön. Kärleken, lyckoruset och passionen bryr sig nog väldigt lite om fortplantning.Tänk om alla vi som hör till det vi kallar ”normen” skulle ta och undersöka om vi verkligen är så mycket ”norm” som vi själva tror. Det finns mycket kvar att göra när det gäller toleransen för människors olikheter och jag vill gärna tillhöra de som för kampen framåt. Även om jag just nu är hopplöst heterosexuell.

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil

Dagdröm från långsamtgående fordon

Att köra vatten till djuren på bete med lilltraktorn ger tid för eftertanke, den går otroligt långsamt. Jahaja, tänker jag, det var här jag skulle hamna till slut. I en 30 år gammal traktor, i ständig omloppsbana i utkanten av min barndomsby. Om mitt liv hade varit ett drama så har jag verkligen gjort en bakvänd karriär.
Jag föddes som stjärnan i mitt eget liv. I tidiga år iscensatte jag små lekar och pjäser där jag alltid var huvudpersonen. Katter, kaniner och Lillasyster (förlåt Anna!) fick spela skurkar, pigor och andra, mindre viktiga typer som behövdes för att föra handlingen framåt. När skolstarten kom insåg jag raskt att ett klassrum inte har utrymme för 25 primadonnor och hittade en plats lite i skymundan, en bekväm biroll. En ganska behaglig position där man varken behöver stå i centrum eller utså särskild kritik.
När jag så småningom klev in i arbetslivet var det en statistroll som väntade, när eftervärlden läser protokollen från den avgörande stämman eller årsberättelsen från min första arbetsplats finns inte mitt namn med. Jag var den som tog anteckningar, räknade fram underlag eller spökskrev talet någon annan höll. Det är faktiskt så att det behövs ett stort antal statister i en pjäs. En ”ung kvinna passerar från höger” eller ”tre ungdomar skrattar åt skämtet” eller ”en äldre kvinna tar huvudpersonens hand och hjälper honom rätt”. Det är så berättelsen växer fram och får mening.
Nästa förflyttning på tiljorna tog jag som nybliven mamma. Som förälder fyller man många olika funktioner, för nu är det en ny liten person som är den självklara stjärnan. Man får agera klätterställning, kudde, matmaskin och till de äldre barnen bankomat. Livet som förälder innebär till stor del att utgöra rekvisita åt den kommande generationen.
Nu när jag sitter i min traktor slår det mig att jag numera gått från att vara rekvisita till att snarast utgör en del av kulissen. Det är mina kor som genom att beta skapat den vackra hage som ramar in grannarnas grillparty. Jag är fåraherden i den pastorala idyllen som avbildats med sina djur längst ner i högra fonden när hjälten i filmen passerar på väg till staden. Det är jag som byter färg på kulissen när jag plöjer den gröna vallen och vänder upp den svarta jorden.
Så är min karriär slut nu? Är kulissen slutstationen? Nä, inte på långa vägar! Jag har siktat in mig på sufflörens röda sammetsstol. Där ska jag sitta, med en kopp kaffe i godan ro. Teaterviska åt dem som agerar så att de säger rätt saker och inte glömmer bort sitt uppdrag. Hjälpa publiken att applådera på rätt ställe och se till att berättelsen får mening. Helt enkelt se till att nästa generation kan driva sin verksamhet och leva ett gott liv. Att följa handlingen, men lite från sidan, i bekvämt avstånd från strålkastarljuset. Det vore väl en drömtillvaro ändå?

Min inre klocka kommer i otakt

Morgonen är min bästa tid. Jag är oftast uppe ur sängen senast kl 5. För säkerhets skull brukar jag ha alarmet på telefonen ställt på kl 6, så jag inte försover mig. Sover jag för länge, känns det som om hela dagen är förstörd och jag får ingen ordning på nånting. ”Gud vad du är duktig!”, brukar folk säga och jag brukar svara som det är: Nej, jag är bara skapt så – det har ingenting med duktighet att göra.
Men är det inte lite konstigt hur vi värderar sånt där? Är man uppe tidigt är man ”duktig”. Sover man till långt in på förmiddagen, så är man lat. Det är ju nu ändå så att vi alla har en egen, inre klocka, som egentligen mår bäst av att inte ha samma fasta tider som alla andra. Nuförtiden är det väl ändå bättre med den saken; vi går alltmer mot att arbeta på distans, eller att ha flexibla arbetstider. Förr var det i mycket högre grad fabriksklockan och skolklockan som höll i dirigentpinnen som viftade upp oss alla ur sängen exakt samma tid.
Men vår inre klocka styr oss nog mer än vad vi kan ana. Tänk på att vi bär i vårt DNA minnen av den tid då vi följde solens och ljusets gång, långt innan det fanns något som hette klockor.Men jag har också varit slav under den – klockan. Jag gick ju ändå 12 år i skolan och tillbringade ytterligare ca 20 år som ”vanlig arbetare”. Det är först på de senare 20 åren som jag har styrt om livet så att jag inte har så mycket fasta tider. Jag frilansar och har aldrig haft mina 3 pojkar i skolan. Visst har det skavt en hel del i ”arbetarsjälen” att ställa om på detta sätt, men jag har aldrig ångrat mig. Jag tycker att det, på det stora hela, har gett mig mer tid genom att bry mig mindre om den. Jag brukar säga att före klockan 12 kan jag flytta berg, framåt eftermiddag sparkar jag hellre på småstenar. Så gott som alla mina sånger, teatermanus och andra projekt har skrivits och skapats mellan klockan 5 och 9 på morgnarna.
Eftersom resten av min familj är mer kvälls- och nattmänniskor, så har jag haft dessa underbara morgnar för mig själv. Det är en skön känsla att vara vaken, när den större delen av samhället ännu sover. Det är lugnare energier och ger mig en känsla av att ”äga världen” helt själv. Därför hoppas jag att det snart äntligen är slut med denna förbannade tidsomställning vi gör två gånger om året. Det fuckar upp hela min tillvaro i minst ett par veckor! Det är som jag spelar i ett band där trummisen plötsligt får för sig att ligga en halv takt efter alla andra. Visst kan man få det att funka, men det blir inget skönt sväng.
År 2019 tog Europaparlamentet beslut om att tidsomställningen inom EU bör upphöra från och med mars månad 2021. Vi är nu i början av hösten och den 25 oktober ska utemöblerna ställas in igen. Eller… jaaa, klockjäveln ställas fram eller tillbaka – jag minns inte riktigt. Men jag hoppas verkligen att det är över snart. Det allra bästa vore ju då också om Finland och Sverige kunde få samma tid. Eftersom jag bor på Åland, som tillhör Finland, har jag ett litet helvete med tidsomställningen varje gång jag åker till hembygden. Det låter kanske lite fånigt, det där att känna sig jetlaggad när man bara har rest de cirka 25 landmilen mellan Åland och Sörmland, men så är det för mig.
Min inre klocka kommer i otakt, helt enkelt. Men det borde jag ju kunna hantera – jag är ju så himla duktig, som orkar gå upp så tidigt!

Kan man hjälpa utan att stjälpa?

Det har äntligen slutat regna. Längre bort i dalgången ser vi något stort ute i säden. I kikaren konstaterar vi att det är tre tranor; antingen ett par med en unge eller så är det ett litet tonårsgäng, kanske de vi hört trumpeta på morgnarna en längre tid.
Jag minns sensationen när de första dök upp här, kanske någon gång i slutet av 1990-talet. Så småningom häckade i de små våtmarkerna uppe i skogen. Deras rop var en röst från vildmarken. Nu har de ökat med flera hundra procent och är självklara i landskapet. Kanske för att de skyddats i övervintringsområdena, är fredade, har utfodrats och att antalet våtmarker har ökat något. Ett glädjande bevis på att naturvårdsinsatser lönar sig.
Men medaljen har en baksida. Tranorna äter och trampar i åkrarna.
Men det är Inte bara lantbrukarna som drabbas. Jag besökte ön Björn i Roslagens skärgård för några år sedan. Det var försommar och skärgårdsidyll när det plötsligt blev ett herrans liv i en av fisktärnekolonierna. Det visade sig vara ett gäng unga tranor som dånade in och plundrade kolonin på ägg och ungar. De drar runt och tar för sig. Vi misstänker att tranorna kan ha en stor del i minskningen av tofsvipor i omgivningen. När vi njuter av deras skönhet och grace är det kanske våra älskade tofsvipor de går och plockar i sig.
Ett annat lyckat räddningsprojekt är havsörnen. På grund av först hård jakt och sedan miljögifter höll den på att försvinna. Det fanns ett fåtal par kvar, flera av dem sterila. Ideella naturvårdshjältar släpade ut giftfri mat åt dem för att ungarna skulle ha större chans att överleva. Det gjorde de. Idag har de återkoloniserat stora delar av Sverige. Det är ingen ovanlighet att få se de mäktiga vingarna segla över nejden. Under en båtresa i skärgården ser vi den lite kutiga figuren med den skarpa profilen högst upp på ett antal kala skär eller i någon knotig tall.
Kanske har det aldrig funnits så många havsörnar som det gör idag? I Mälaren stressar de vår landskapsfågel fiskgjusen och parasiterar på deras fiskfångster. I skärgården vandrar ungdomsgängen omkring på klipporna och plockar enkelt ejderhonor som ligger på sina bon och ruvar. Det häckande örnparet har hittat ett riktigt snabbmatsställe på skäret där de sällsynta skräntärnorna bor. Så nu måste de ha hjälp för att inte utplånas. Men utan hjälpinsatserna hade örnarna kanske varit borta?
Det får mig att tänka på Afghanistan. De förfärliga bilderna på människor som trängs för att försöka fly talibanernas skräckvälde när USA och västvärldens militära styrkor åker hem. Kvinnliga idrottare fruktar för sina liv. Mammor som låtit sina flickor gå i skolan riskerar att avrättas. Tjugo års utveckling mot demokrati och frihet stryps i ett slag. De flesta diplomater och hjälparbetare lämnar landet.
Har alla dollar, soldatliv och utvecklingsprojekt varit förgäves? Eller finns det en fröbank som vilar tills det plötsligt blir möjligt för hoppet att spira. Hur kan man hjälpa utan att riskera att stjälpa?

Glappkontakt av tredje graden

Det är fredag den trettonde och allt rasar: klimatet, Afghanistan, sängen i gäststugan. Jag står på knä med skruvmejseln i hand och svär över det svenska exportundret, bestående av tunna aluminiumskenor, plast, lim och träflisor. Vi köpte IKEA-möbeln för ett par år sedan. Nu är lådorna spruckna och söndersmulade, omöjliga att laga.
Jag blänger mot kökssoffan, säkert 100 år gammal, i andra änden av rummet. Sågad, hyvlad, ihoptappad och pluggad för hand av en snickare som inte hade en aning om klimatsmarthet eller långsiktig hållbarhet. Men ändå. Den gubben släppte inte ut mer koldioxid än möjligen några oförargliga fjärtar vid hyvelbänken.
Jag sopar upp smulorna efter Kamprad. Jävla spånskivesamhälle. Går ut för att köra skräpet till tippen. Då startar inte bilen. Instrumentpanelen blixtrar och blinkar som ett flipperspel. Aliens? tänker jag. Är de här nu?
Tanken avslöjar mitt bristfälliga intresse för bilars inre, men är faktiskt inte helt ogrundad, åtminstone inte för en person med livlig fantasi. Några dagar tidigare har jag nämligen åkt på UFO-exkursion runt Yngaren med en bekant, en konstnär med särskilt intresse för oidentifierade flygande föremål. Just från södra Sörmland, runt Yngaren och Kolmården, har ovanligt många svårförklarliga observationer rapporterats in.
Vi såg mycket anmärkningsvärt på vår resa genom Bettna, Björkvik, Stigtomta och Vrena – dock inte några UFO:n i ordets bokstavliga mening. Men uppenbarligen har utomjordningarnas kvantfysiska kraftfält ändå lyckats störa ut elektroniken i mitt primitiva fordon. Eller? Vill bilen säga mig något? Är detta en epifani?
Jag ser ut mot 55:an. Trafiken är intensiv, alla ska hem från jobbet. Eller, inte vet jag vart de ska. De tunga plåtskalen, två ton bil, ofta med bara 70 – 90 kilo människa som last, dundrar genom den femton meter djupa klyfta i urberget som sprängdes fram när den nya vägen byggdes för några år sedan. Det går inte att vare sig cykla eller gå på den mötesfria vägen, med vajerräcken och vägren smal som en femtumsplanka.
I Sibirien tinar permafrosten. Marken blir instabil. Hus sjunker och oljeledningar spricker. Ryssarna har under sommaren kört upp kylaggregat för att sänka marktemperaturen. Så att de kan fortsätta pumpa olja och gas som används för att framställa och driva alltmer sinnrika mackapärer, med vars hjälp vi kan nå industrisamhällets och kapitalismens fortsatt meningslösa ändamål. Undergångens kretslopp är mer svårförklarat än alla UFO-rapporter tillsammans.
Spånskivorna landar på komposten. Bilen åker in på verkstaden. Kanske är det något slags medelklassig botgöring, den omvändelse i sista stund som allt fler nu ger uttryck för. Men när vi vaknar den fjortonde augusti utan bil så känner jag mig märkligt fri.

Känsligt när nyheterna ifrågasätter vårt sätt att leva

“Varför måste ni alltid vara så negativa?”. Jag vet inte hur många gånger frågan kom från lyssnare under tiden jag jobbade med nyheter på några olika radioredaktioner.Från bekanta och släkt hör jag ofta kommentaren att de minsann inte “tittar på nyheterna längre för det är ju bara elände”.
Här vill jag skrika stopp och belägg en liten stund. Vårt demokratiska samhälle bygger på att det finns starka fria nyhetsredaktioner som kan lyfta det som inte fungerar i samhället och rapportera om det till medborgarna på ett korrekt och sakligt sätt. Tanken är att just DU ska få reda på vad som händer, så att du sen ska kunna nyttja ditt medborgarskap genom att påverka till exempel de makthavare som är valda av folket för att styra vår demokrati i önskad riktning.
Som en tidigare arbetskamrat ofta uttryckte “det är inte vårt uppdrag att berätta att tågen går i tid även idag”. Därav är nyheter ofta av negativ karaktär, om det inte är så att något oväntat positivt händer. Vi förväntar oss ju att det hela ska flyta bra och funka, det är liksom grundläget.
Efter att ha lämnat nyhetsbranschen sedan en tid kan jag dock börja förstå mottagarens utmattning på nyheter och negativitet. Det handlar mycket om mängden vi får nu när tiderna har blivit digitala. Men här är mitt tips att faktiskt sålla lite. Du kanske inte behöver ha pushnotiser från alla olika redaktioner i telefonen så att det plingar till dagarna i ända. Välj något eller några av de etablerade medierna att ta del av så slipper du svallvågorna.
När du sitter där på kvällen efter sändningen av Rapport eller vad du väljer att ta del av så se det som att “jaha det här var det viktigaste just nu, i övrigt funkar det mesta bra”.Eller kanske handlar det om något annat när människor säger att de inte vill ta del av negativiteten i nyheterna? Handlar det kanske om att nyheterna allt oftare, i spåren av klimatförändringarna, blir för obekväma att ta in? Att de ifrågasätter vårt sätt att leva? Att de senaste inköpen av allt från pooler, sup-brädor och kläder till andra onödiga prylar liksom gnager i medvetandet på ett så oskönt sätt. Då den bokade resan till solen helt plötsligt ger en besk smak i munnen. Kanske är det så svårt att ta in rapporteringen då den inte handlar om någon annans förskingring eller misstag utan om ens egen livsstil. Då blir det till slut lättare att skylla på nyheterna i sig? 
Och samtidigt som det gnälls på de negativa nyheterna så toppas tittarlistorna av den ena eländiga mordserien efter den andra. Trenden att titta på bestialiska mord på bästa sändningstid har pågått så länge att den nästan växt sig fast i vårt gemensamma DNA. Där får det gärna vara så vidrigt som möjligt. Ju köttigare desto bättre. Då är det inga problem med att ta in elände. Kanske för att det alltid på slutet kommer en hjälte och löser problemen och förövaren blir tagen eller skjuten, slutet gott allting gott.
Men när hjälten för lösningen på de andra eländena, de verkliga och akuta problemen, skulle kunna vara vi själva, då är det lättare att skjuta på budbäraren och stänga av.