Lyckoruset och passionen bryr sig inte

Jag är inte bög. Ännu.Men det är väl aldrig försent att lära sig? Jag är ju bara 55. Jag kanske kan bli en helt ok bög med tiden! Eller åtminstone lite bisexuell. Fast det är nog kanske inget jag behöver behöver ”lära mig”. Jag tror nog att jag har det helt naturligt nånstans i en av de allra färggladaste kurvorna i nån dna-spiral. Jag tror nämligen att det är normstyrning som gjort mig heterosexuell. Tyvärr. Det verkar rätt mysigt att vara bög eller bi. Som att man liksom får ut lite mer av livet, än alla som bara är enkelspårigt hetero. Man umgås nog lite annorlunda med en människa beroende på vilket kön vederbörande har. Tror jag. Jag är ju ingen psykolog eller beteendevetare.
Men nog tror jag att man interagerar olika med en människa beroende på om det t.ex kan leda till sex, eller inte. Sex är ju så jävla häftigt! Till och med oslagbart, när allt stämmer. Det tog rätt lång tid för mig att fatta att det där med heterosexualitet nog är en av människan konstruerad norm. Titta bara på djuren. Där är det ju inte ovanligt med sexuellt umgänge mellan individer av samma kön. När jag spelade Jesus Christ Superstar år 2002 blev jag helt skamlöst uppvaktad av en annan, manlig aktör. Han var så rak och charmerande i sin uppvaktning, att jag plötsligt kände att min heterosexualitet inte var så självklar som jag trodde. Jag blev nog lite blixtförälskad i honom, helt enkelt. Romansen stannade dock med en tungkyss i artistlogen, på premiärfesten. Han sa helt fräckt att jag ju bara måste testa att kyssa en kille och han sa det på ett sätt som inte gick att motstå. Det var onekligen väldigt trevligt!Så här i efterhand har jag även fattat att jag nog kanske var förälskad i en av mina bästa killkompisar från tonårstiden. I tonåren är det ju så att man undersöker sin identitet och den här kompisen och jag brukade ofta pussas. Men det skedde nästan bara när vi var onyktra. Och vi skyllde på att vi ”liksom ville chocka kompisarna”. Idag kan jag känna en viss besvikelse över att min normpåtvingade heterosexualitet kanske hindrade mig från att undersöka den här vänskapen/förälskelsen lite djupare.Jag börjar också förstå att det vi kallar för ”sexuell läggning” är lite missvisande. Det handlar ju inte bara om själva sex:et. En intim och djup relation till en annan människa är ju så mycket mer. Det är lätt att glömma det, när man bär sina korrekta, normslipade glasögon. Jag får ibland intrycket att vi heterosexuella tror att bögar bara ligger hela tiden och att det är det enda som betyder nåt. Men det måste ju rimligtvis vara för dem som det är för oss andra, att sex:et bara är en liten del av relationen. Det är väl självklart så att samma känslostormar och vardagsbekymmer som råder i en heterosexuell relation också råder i en homosexuell.Det kan väl inte vara så svårt att förstå? Och ändå vet jag att det ännu finns människor som ser homo- eller bisexualitet och andra, ”avvikande” läggningar, som sjukdomar. En del menar dessutom att de går att bota! Jag tycker hellre att man borde bota alla som tror att heterosexualitet är det av naturen instiftade rätta. Jag tror mer på att det en gång i tiden instiftades av kyrkan. Det är ju faktiskt bara själva fortplantningen som kräver två personer av olika kön. Kärleken, lyckoruset och passionen bryr sig nog väldigt lite om fortplantning.Tänk om alla vi som hör till det vi kallar ”normen” skulle ta och undersöka om vi verkligen är så mycket ”norm” som vi själva tror. Det finns mycket kvar att göra när det gäller toleransen för människors olikheter och jag vill gärna tillhöra de som för kampen framåt. Även om jag just nu är hopplöst heterosexuell.

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil