Alla dessa val – vad leder de till

Alla dessa val. Elleverantör, försäkringar, telefon och bredband. Och sedan måste du ju välja vilka som ska leverera innehållet i din TV. Jag är av den omoderna typen som fortfarande tittar på TV, gärna när programmen sänds. Men hur ska man veta vad man ska välja?
Gubben valde ett TV-abonnemang som bland annat innehöll den ishockey och fotboll han ville se. Gott. Men innan bindningstiden gått ut visade det sig att det bolag han valt förlorat rättigheterna till det han ville se. Vad är då valfriheten värd? Annat än för det företag som tjänar pengar på något de inte levererar.
Och vad är möjligheten att välja mellan flera olika tågföretag på sträckan Stockholm – Göteborg värd när du hellre vill åka till Pajala eller andra orter som inte företagen står i kö för att trafikera. Konstigt att de bara vill köra på de lönsamma sträckorna.
Jag minns när vi fick vår telefonledning nerriven av en glad kille i grävmaskin. Jag ringde och felanmälde till Telia där vi hade vårt bredband, men eftersom telefonen då var hos Tele2 så hade de ingen hjälp at ge. Det hade inte heller Tele2 eftersom det numera är ett särskilt bolag som sköter ledningsnätet. Och de hade en underleverantör, som hade en underleverantör, som hade…Åh vad lycklig jag blir av att kunna välja. För att inte tala om drösarna av reklambrev från olika firmor som vill besikta min bil. Jag kan inte påstå att jag blivit gladare av att Statens bilprovning har blivit många privata alternativ. Och inte har det blivit billigare heller.Och hur väljer man hemtjänst? Jag minns när jag satt på vårdplanering med mina föräldrar och var tvungen att bestämma vilken de skulle ha. Biståndshandläggaren fick förstås inte ge någon rekommendation. På frågan om det fanns någon där så få personal som möjligt skulle besöka mamma och pappa sa de att kanske ett av de lokala privata bolagen. Så vi valde det. När jag senare kontrollerade saken hade 16 olika personer besökt min pappa under en vecka. Då hade för övrigt det lokala företaget blivit uppköpt av något större – utan att vi fått veta.
Apropå att välja. Jag såg en debatt i Aktuellt för ett tag sedan apropå cheferna på koncernen Attendo som beviljats frikostiga bonusar samtidigt som staten skickat in extrapengar till äldreomsorgen och företaget granskades för sina brister i hanteringen av coronasmittan på sina boenden i Stockholm. Där satt Benjamin Dousa från tankesmedjan Timbro, tidigare ordförande i MUF och försvarade bonusarna med argumentet att de privata måste kunna tjäna pengar för att försvara valfriheten. Till exempel så att den som vill ta med sig sin hund ska kunna välja ett sådant boende. Vad lever han i för värld? I min pappas fall fanns tyvärr ingen hund, men något val handlade det definitivt inte om. Han skulle vara tacksam om det över huvud taget fanns någon plats på ett boende.
Om jag fick välja skulle mina skattepengar inte gå till vinster i vare sig privata utbildnings- eller vårdföretag.

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil

Jag ska inte vara nöjd

”Det kommer vara svårt att undvika den. Det kommer inte inifrån vad jag känner men jag börjar sakta men säkert att påminnas om den och pådyvlas den från alla möjliga och omöjliga håll. Media, nyheter, släkt och medmänniskor.
Det är ett halvår kvar nu, tills jag fyller 50 år och krisen borde vara ett faktum. Hittills har mitt enda huvudbry varit hur den siffran ska firas. De senaste veckorna har det dock hänt något. Jag planerar ett besök hos frisören och en bekant frågar hur jag tänker. Klipper jag mig kort i en klassisk tantfrisyr eller ska jag gå för att klippa mig moderiktigt och se ut som någon som pinsamt nog vill låtsat se yngre ut än vad jag är? 
Va? Jag ska ju bara gå och klippa mig i min vanliga axellängdsfrisyr.
Senare på kvällen tittar vi på nyheterna, sambon och jag. Där berättar de om den så kallade ålderismen på arbetsmarknaden. Efter 50 är det tydligen kört att få ett jobb. Det klickar till inom mig, av sorg. Jag som har så mycket mer att ge som resurs på en arbetsplats. Är det kört nu? Jag har ju knappt börjat. Reklamen i mina sociala medier har trappats upp i takt med att det närmar sig. Budskapet är tydligt, jag ska inte vara nöjd med att kropp och knopp förändras.
Det mesta går tydligen att fixa, bara man har pengar så kan man snart se ut som en barbiedocka (vilket sen 1959 stadigt varit vår främsta rolemodel i utseende och skönhetsfrågor). Självklart har jag redan märkt att det finns vissa kläder som inte passar mig längre. Dels på grund av att midjan inte längre är vad den varit.
Men så mycket har jag inte emot mitt nya midjemått att jag måste börja förakta mig själv tänker jag.Jag märker också av en nyfikenhet hos äldre kvinnor att veta om jag har märkt av den så kallade övergångsåldern ännu? Och i frågan finns så gott som alltid en ton av skadeglädje. Som att “du kommer minsann inte slippa undan, vi ska alla den vägen vandra”. Tack, jag var med på biologilektionen redan i högstadiet och inhämtade den här informationen. Kanske att ingången istället kunde vara “jag finns här om det blir några jobbiga år, om du behöver prata eller hjälp med annat”. Det hade jag uppskattat. För jag vet att det kan komma att bli riktigt tufft. Men det kan också bli tvärtom.
Så kommer en kall vecka då jag tar fram höst- och vintergarderoben och stuvar undan sommarkläderna. Jag märker att det gått in i mig, budskapet. Varje plagg granskas med ögon jag inte tidigare har haft. Är den här kjolen för kort? Kan jag verkligen ha massa t-shirts med olika rockmusiker på, är inte det lite pubertalt? Ser jag ut som jag vill vara ung ut men inte är det i den här klänningen och är jag för tantig i den här blommiga? Vad är det som händer?
Jag bestämmer mig för att ta på mig den blommiga till en middag med tonårsdöttrarna. De sitter vid bordet och väntar och jag slänger ur mig frågan.
– Tycker ni att jag ser tantig ut i den här klänningen? Svaren är tydliga, den där frågan vill de inte ha av sin mamma. “Men mamma det där ska väl inte DU bry dig om. Lägg ner!
”Och det så klart jag ska lägga ner- om inte annat för deras skull. För om inte vi innan lägger ner så kommer de här tankarna hela tiden fortsätta att grusa livet för kommande generationer.”

Dagdröm från långsamtgående fordon

Att köra vatten till djuren på bete med lilltraktorn ger tid för eftertanke, den går otroligt långsamt. Jahaja, tänker jag, det var här jag skulle hamna till slut. I en 30 år gammal traktor, i ständig omloppsbana i utkanten av min barndomsby. Om mitt liv hade varit ett drama så har jag verkligen gjort en bakvänd karriär.
Jag föddes som stjärnan i mitt eget liv. I tidiga år iscensatte jag små lekar och pjäser där jag alltid var huvudpersonen. Katter, kaniner och Lillasyster (förlåt Anna!) fick spela skurkar, pigor och andra, mindre viktiga typer som behövdes för att föra handlingen framåt. När skolstarten kom insåg jag raskt att ett klassrum inte har utrymme för 25 primadonnor och hittade en plats lite i skymundan, en bekväm biroll. En ganska behaglig position där man varken behöver stå i centrum eller utså särskild kritik.
När jag så småningom klev in i arbetslivet var det en statistroll som väntade, när eftervärlden läser protokollen från den avgörande stämman eller årsberättelsen från min första arbetsplats finns inte mitt namn med. Jag var den som tog anteckningar, räknade fram underlag eller spökskrev talet någon annan höll. Det är faktiskt så att det behövs ett stort antal statister i en pjäs. En ”ung kvinna passerar från höger” eller ”tre ungdomar skrattar åt skämtet” eller ”en äldre kvinna tar huvudpersonens hand och hjälper honom rätt”. Det är så berättelsen växer fram och får mening.
Nästa förflyttning på tiljorna tog jag som nybliven mamma. Som förälder fyller man många olika funktioner, för nu är det en ny liten person som är den självklara stjärnan. Man får agera klätterställning, kudde, matmaskin och till de äldre barnen bankomat. Livet som förälder innebär till stor del att utgöra rekvisita åt den kommande generationen.
Nu när jag sitter i min traktor slår det mig att jag numera gått från att vara rekvisita till att snarast utgör en del av kulissen. Det är mina kor som genom att beta skapat den vackra hage som ramar in grannarnas grillparty. Jag är fåraherden i den pastorala idyllen som avbildats med sina djur längst ner i högra fonden när hjälten i filmen passerar på väg till staden. Det är jag som byter färg på kulissen när jag plöjer den gröna vallen och vänder upp den svarta jorden.
Så är min karriär slut nu? Är kulissen slutstationen? Nä, inte på långa vägar! Jag har siktat in mig på sufflörens röda sammetsstol. Där ska jag sitta, med en kopp kaffe i godan ro. Teaterviska åt dem som agerar så att de säger rätt saker och inte glömmer bort sitt uppdrag. Hjälpa publiken att applådera på rätt ställe och se till att berättelsen får mening. Helt enkelt se till att nästa generation kan driva sin verksamhet och leva ett gott liv. Att följa handlingen, men lite från sidan, i bekvämt avstånd från strålkastarljuset. Det vore väl en drömtillvaro ändå?

Min inre klocka kommer i otakt

Morgonen är min bästa tid. Jag är oftast uppe ur sängen senast kl 5. För säkerhets skull brukar jag ha alarmet på telefonen ställt på kl 6, så jag inte försover mig. Sover jag för länge, känns det som om hela dagen är förstörd och jag får ingen ordning på nånting. ”Gud vad du är duktig!”, brukar folk säga och jag brukar svara som det är: Nej, jag är bara skapt så – det har ingenting med duktighet att göra.
Men är det inte lite konstigt hur vi värderar sånt där? Är man uppe tidigt är man ”duktig”. Sover man till långt in på förmiddagen, så är man lat. Det är ju nu ändå så att vi alla har en egen, inre klocka, som egentligen mår bäst av att inte ha samma fasta tider som alla andra. Nuförtiden är det väl ändå bättre med den saken; vi går alltmer mot att arbeta på distans, eller att ha flexibla arbetstider. Förr var det i mycket högre grad fabriksklockan och skolklockan som höll i dirigentpinnen som viftade upp oss alla ur sängen exakt samma tid.
Men vår inre klocka styr oss nog mer än vad vi kan ana. Tänk på att vi bär i vårt DNA minnen av den tid då vi följde solens och ljusets gång, långt innan det fanns något som hette klockor.Men jag har också varit slav under den – klockan. Jag gick ju ändå 12 år i skolan och tillbringade ytterligare ca 20 år som ”vanlig arbetare”. Det är först på de senare 20 åren som jag har styrt om livet så att jag inte har så mycket fasta tider. Jag frilansar och har aldrig haft mina 3 pojkar i skolan. Visst har det skavt en hel del i ”arbetarsjälen” att ställa om på detta sätt, men jag har aldrig ångrat mig. Jag tycker att det, på det stora hela, har gett mig mer tid genom att bry mig mindre om den. Jag brukar säga att före klockan 12 kan jag flytta berg, framåt eftermiddag sparkar jag hellre på småstenar. Så gott som alla mina sånger, teatermanus och andra projekt har skrivits och skapats mellan klockan 5 och 9 på morgnarna.
Eftersom resten av min familj är mer kvälls- och nattmänniskor, så har jag haft dessa underbara morgnar för mig själv. Det är en skön känsla att vara vaken, när den större delen av samhället ännu sover. Det är lugnare energier och ger mig en känsla av att ”äga världen” helt själv. Därför hoppas jag att det snart äntligen är slut med denna förbannade tidsomställning vi gör två gånger om året. Det fuckar upp hela min tillvaro i minst ett par veckor! Det är som jag spelar i ett band där trummisen plötsligt får för sig att ligga en halv takt efter alla andra. Visst kan man få det att funka, men det blir inget skönt sväng.
År 2019 tog Europaparlamentet beslut om att tidsomställningen inom EU bör upphöra från och med mars månad 2021. Vi är nu i början av hösten och den 25 oktober ska utemöblerna ställas in igen. Eller… jaaa, klockjäveln ställas fram eller tillbaka – jag minns inte riktigt. Men jag hoppas verkligen att det är över snart. Det allra bästa vore ju då också om Finland och Sverige kunde få samma tid. Eftersom jag bor på Åland, som tillhör Finland, har jag ett litet helvete med tidsomställningen varje gång jag åker till hembygden. Det låter kanske lite fånigt, det där att känna sig jetlaggad när man bara har rest de cirka 25 landmilen mellan Åland och Sörmland, men så är det för mig.
Min inre klocka kommer i otakt, helt enkelt. Men det borde jag ju kunna hantera – jag är ju så himla duktig, som orkar gå upp så tidigt!

Kan man hjälpa utan att stjälpa?

Det har äntligen slutat regna. Längre bort i dalgången ser vi något stort ute i säden. I kikaren konstaterar vi att det är tre tranor; antingen ett par med en unge eller så är det ett litet tonårsgäng, kanske de vi hört trumpeta på morgnarna en längre tid.
Jag minns sensationen när de första dök upp här, kanske någon gång i slutet av 1990-talet. Så småningom häckade i de små våtmarkerna uppe i skogen. Deras rop var en röst från vildmarken. Nu har de ökat med flera hundra procent och är självklara i landskapet. Kanske för att de skyddats i övervintringsområdena, är fredade, har utfodrats och att antalet våtmarker har ökat något. Ett glädjande bevis på att naturvårdsinsatser lönar sig.
Men medaljen har en baksida. Tranorna äter och trampar i åkrarna.
Men det är Inte bara lantbrukarna som drabbas. Jag besökte ön Björn i Roslagens skärgård för några år sedan. Det var försommar och skärgårdsidyll när det plötsligt blev ett herrans liv i en av fisktärnekolonierna. Det visade sig vara ett gäng unga tranor som dånade in och plundrade kolonin på ägg och ungar. De drar runt och tar för sig. Vi misstänker att tranorna kan ha en stor del i minskningen av tofsvipor i omgivningen. När vi njuter av deras skönhet och grace är det kanske våra älskade tofsvipor de går och plockar i sig.
Ett annat lyckat räddningsprojekt är havsörnen. På grund av först hård jakt och sedan miljögifter höll den på att försvinna. Det fanns ett fåtal par kvar, flera av dem sterila. Ideella naturvårdshjältar släpade ut giftfri mat åt dem för att ungarna skulle ha större chans att överleva. Det gjorde de. Idag har de återkoloniserat stora delar av Sverige. Det är ingen ovanlighet att få se de mäktiga vingarna segla över nejden. Under en båtresa i skärgården ser vi den lite kutiga figuren med den skarpa profilen högst upp på ett antal kala skär eller i någon knotig tall.
Kanske har det aldrig funnits så många havsörnar som det gör idag? I Mälaren stressar de vår landskapsfågel fiskgjusen och parasiterar på deras fiskfångster. I skärgården vandrar ungdomsgängen omkring på klipporna och plockar enkelt ejderhonor som ligger på sina bon och ruvar. Det häckande örnparet har hittat ett riktigt snabbmatsställe på skäret där de sällsynta skräntärnorna bor. Så nu måste de ha hjälp för att inte utplånas. Men utan hjälpinsatserna hade örnarna kanske varit borta?
Det får mig att tänka på Afghanistan. De förfärliga bilderna på människor som trängs för att försöka fly talibanernas skräckvälde när USA och västvärldens militära styrkor åker hem. Kvinnliga idrottare fruktar för sina liv. Mammor som låtit sina flickor gå i skolan riskerar att avrättas. Tjugo års utveckling mot demokrati och frihet stryps i ett slag. De flesta diplomater och hjälparbetare lämnar landet.
Har alla dollar, soldatliv och utvecklingsprojekt varit förgäves? Eller finns det en fröbank som vilar tills det plötsligt blir möjligt för hoppet att spira. Hur kan man hjälpa utan att riskera att stjälpa?

Glappkontakt av tredje graden

Det är fredag den trettonde och allt rasar: klimatet, Afghanistan, sängen i gäststugan. Jag står på knä med skruvmejseln i hand och svär över det svenska exportundret, bestående av tunna aluminiumskenor, plast, lim och träflisor. Vi köpte IKEA-möbeln för ett par år sedan. Nu är lådorna spruckna och söndersmulade, omöjliga att laga.
Jag blänger mot kökssoffan, säkert 100 år gammal, i andra änden av rummet. Sågad, hyvlad, ihoptappad och pluggad för hand av en snickare som inte hade en aning om klimatsmarthet eller långsiktig hållbarhet. Men ändå. Den gubben släppte inte ut mer koldioxid än möjligen några oförargliga fjärtar vid hyvelbänken.
Jag sopar upp smulorna efter Kamprad. Jävla spånskivesamhälle. Går ut för att köra skräpet till tippen. Då startar inte bilen. Instrumentpanelen blixtrar och blinkar som ett flipperspel. Aliens? tänker jag. Är de här nu?
Tanken avslöjar mitt bristfälliga intresse för bilars inre, men är faktiskt inte helt ogrundad, åtminstone inte för en person med livlig fantasi. Några dagar tidigare har jag nämligen åkt på UFO-exkursion runt Yngaren med en bekant, en konstnär med särskilt intresse för oidentifierade flygande föremål. Just från södra Sörmland, runt Yngaren och Kolmården, har ovanligt många svårförklarliga observationer rapporterats in.
Vi såg mycket anmärkningsvärt på vår resa genom Bettna, Björkvik, Stigtomta och Vrena – dock inte några UFO:n i ordets bokstavliga mening. Men uppenbarligen har utomjordningarnas kvantfysiska kraftfält ändå lyckats störa ut elektroniken i mitt primitiva fordon. Eller? Vill bilen säga mig något? Är detta en epifani?
Jag ser ut mot 55:an. Trafiken är intensiv, alla ska hem från jobbet. Eller, inte vet jag vart de ska. De tunga plåtskalen, två ton bil, ofta med bara 70 – 90 kilo människa som last, dundrar genom den femton meter djupa klyfta i urberget som sprängdes fram när den nya vägen byggdes för några år sedan. Det går inte att vare sig cykla eller gå på den mötesfria vägen, med vajerräcken och vägren smal som en femtumsplanka.
I Sibirien tinar permafrosten. Marken blir instabil. Hus sjunker och oljeledningar spricker. Ryssarna har under sommaren kört upp kylaggregat för att sänka marktemperaturen. Så att de kan fortsätta pumpa olja och gas som används för att framställa och driva alltmer sinnrika mackapärer, med vars hjälp vi kan nå industrisamhällets och kapitalismens fortsatt meningslösa ändamål. Undergångens kretslopp är mer svårförklarat än alla UFO-rapporter tillsammans.
Spånskivorna landar på komposten. Bilen åker in på verkstaden. Kanske är det något slags medelklassig botgöring, den omvändelse i sista stund som allt fler nu ger uttryck för. Men när vi vaknar den fjortonde augusti utan bil så känner jag mig märkligt fri.