”Så surt är det hälsar bonden så tvär”

Solen skiner idag och det känns som om sommarlovet närmar sig med stormfart. Vi planerar avslutningskläder och tränar sångtexter inför examensdagen. Dottern kämpar med ”Här är den sköna sommar” av Taube. Usch, vad jag tyckte illa om texten när jag var i dotterns ålder och min klass skulle framföra sången. ”Jag sjöng vid bondens knut, nu är sommaren här! Det är våren som är slut svarar bonden, så tvär.”  
Jag minns att jag tyckte att det var hemskt pinsamt att det var just en bonde som var så sur och gnällig och jag skämdes å hela min bondefamiljs räkning. Idag när jag hör dotterns något upphottade variant av visan inser jag att jag fullt ut identifierar mig med den sure bonden och i stället ryser vid tanken på den aningslöse huvudpersonen i visan.
När vännerna med förväntan i rösten pratar om annalkande sommar och önskar sig värme, bad och lediga dagar fasar jag för värmebölja, torka och foderbrist. När nyhetsuppläsaren uttrycker tillförsikt om att coronarestriktionerna snart förväntas lätta och livet kan återgå till det normala muttrar jag något om att nästa pandemi kommer förr än vi tror om inte mänskligheten gör radikala förändringar i sitt beteende.
Om sommargrannarna flaggar för att de kanske drar till Thailand i år i stället för att stanna på torpet måste jag bita mig i tungan för att inte säga något om flygresor, resistenta bakterier och att billiga semestrar bygger på systematiska, globala orättvisor. Och när turisterna som besöker vandringsleden prisar naturen och sedan slänger flaskor och plastpåsar efter sig så att hela stigen skimrar av glaskross och skräp orkar jag inte tro på mänskligheten längre. Sur, tvär och uppriktigt förvånad över att folk orkar vara glada bara för att solen lyser lite. Dom tänker hellre på mjukglass än klimatförändringar och lägger glatt pengar på brun-utan-sol-krämer men har inte råd att köpa bra mat, tänker jag.  
Men sen kommer jag av mig lite för jag hör ju själv hur jag låter. Sur, tvär och gnällig. Dessutom är jag inte ett dugg bättre själv. Jag smaskar också mjukglass med okänt innehåll, drömmer om lediga dagar vid vita sandstränder och vet inte vem som sytt mina byxor. Nog kan krig och politik fördärva vår jord, men allra mest är det vår egen aningslöshet och det faktum att vår idé om det goda livet ödelägger möjligheterna till ett gott liv för kommande generationer.
Jag vill ju att även mina barnbarns barn ska få sitta på en filt på gräsmattan en tidig aprilmorgon och lyssna på småfåglarna och se hur humlorna vaknar. Dricka rabarbersaft i syrenbersån en varm eftermiddag i maj och sedan stå på trappan till vår lilla skola en solig dag i början av juni, sjunga med i Taubes visa och förfasa sig över alla sura bönder. Jag hoppas att de ska kunna relatera till Karin i visan som lovar blänkande vikar och blommande stigar och inte som idag, när det är vikarna som blommar och stigarna glittrar av skräp.  
Solen skiner idag. Våren är snart slut och pandemin ser kanske ut att lätta sitt grepp. Men ännu dröjer det innan sommaren är här och Covid-19 är inte över ännu. Det blir dessutom inte den sista pandemin vi får uppleva om vi redan håller på att glömma det senaste årets insikter och tror att vi kan fortsätta som om inget hade hänt. Så surt är det, hälsar bonden, så tvär.

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil