”Nyss fyllde jag 14 och fick en skateboard”

I år fyller jag 56. Nyss fyllde jag 14 och fick en skateboard och pengar till en elgitarr. Om bara några andetag kommer jag att fyllla 78 och ha lite svårt att gå. Mitt hår är fullt av gråa hårstrån nu och jag börjar förstå, att ingen – inte ens jag – får vara evigt ung. Våren väntar aldrig på hösten, men ändå får den ge sig till slut. Den kanske inbillar sig att den kan fortsätta att vara vår, även under sommaren och att sommaren varar väldigt länge, men till sist är det ändå alltid hösten som vinner.
Tidsuppfattningen i livet är allt bra konstig. När jag var barn och ung, varade dagarna nästan för evigt. Nu räcker den bara några timmar, sen har den redan gått. Än så länge kommer det alltid en dag till, men den tar slut lika fort. Jag tittar på mina 4 barn, som nästan allihop är vuxna, eller på väg att bli det och jag tänker: vad fort det gick. Var jag ens där?
Men tack och lov – ja jag säger det och menar det verkligen – tack och lov så minns jag att jag faktiskt var det. Jag var där. Jag lade dem på mitt bröst när de var nyfödda, jag gick med dem i barnvagnar och bärsjalar, tätt intill min kropp. Jag hjälpte dem upp när dom föll och jag tvättade och plåstrade om deras sår. Jag höll dem i min famn när dom grät och jag föll ner på golvet med skrattkramp i magen, när vi hade roligt tillsammans. Jag trampade på deras legobitar när jag gick upp på toaletten på natten, jag lagade deras mat, tjänade pengar så att vi kunde ha ett hem att bo i och en bil att åka i. Jag släppte cykeln och såg dem fara iväg utan stödhjul och cykla iväg så långt att jag var tvungen att springa efter, för att vara säker på att få dem tillbaka.
Jag har massor av bildbevis att titta på när jag tvivlar. Bilder där jag ser mig själv tillsammans med dom. Till och med bilderna säger att att jag har hunnit med massor i livet, tillsammans med mina barn. Hur kan det då kännas som att jag knappt ens var där? Känner du likadant, du som är i samma ålder som jag? Hur kan det kännas så? Är vi inte förståndiga du och jag? Vad är det för hjärnor vi har fått, vi pappor och människor, som kan spela oss sådana outhärdliga spratt? Hur kan det vara så att jag nyss var 11 och satt och målade modellflygplan och nu snart ska fylla 56?
När jag var ung, sa alla äldre att livet går så fort och jag fattade på riktigt inte vad dom snackade om. Jag har aldrig varit den som trott att allt som de äldre säger, är sant. Jag har alltid tänkt att dom har suttit fast i sitt tänk och glömt att finna sina egna sanningar, istället för att upprepa sånt dom hört från andra som gått före och ”minsann vet hur det är”. Men på denna punkt får jag ge dem rätt. Det har gått fort, livet. Jag vet att jag ännu borde ha kanske 30 år kvar. Men det är ganska jobbigt att veta att de kommande 30 åren kommer att vissla förbi minst 4 gånger så fort som de 30 första. Det känns lite orättvist, tycker jag.
Nu när livserfarenheten har lärt mig så mycket, får jag så kort tid på mig, att använda det jag lärt mig. Låter det tungt, allt det här? Det är det. Men tack och lov har jag inte gett upp allt det jag ville när jag var ung. Jag kämpar ännu på. Jag har en egen studio där jag skriver låtar och spelar på mina elgitarrer. Jag åker fortfarande skateboard. Helvete! Förlåt alla mina dystra grubblerier! Jag tänkte nog lite galet i ett anfall av åldersnojja. Jag är ännu ung. För jorden har funnits så oändligt mycket längre än vad jag har gjort. Imorgon tänker jag tammefan leta upp ett minidisco i nån skola och gå och dansa till någon låt av Billie Eilish! Med grått hår och allt.

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil

Stadens puls har tagit över

Tänk dig en vandring genom fjällbjörkskogen, förbi ett vackert vattenfall och vidare ut i trädlöst landskap, över myrar och höjder.

Utsikter från en ofärdig trädkoja

Redan fruntimmersvecka. Sommaren rinner iväg som en skrämd snok i hagens rasslande, gula gräs. Ljuset dalar, fåglarna tystnar. Och så

En bra skola är den barnen vill gå till

Klockan var strax efter åtta när jag vaknade. Då hade släckningsarbetet redan pågått i drygt tre timmar. Inte mer än 50 meter från vårt radhus hade en eld rasat i det som bara för någon dryg månad sen fortfarande var min yngsta dotters skola. Jag märkte inte att det brann förrän jag slog på mobilen och såg pushnotisen från radion. Därefter tittade jag ut genom fönstret och såg en mörkgrå rökpelare stiga rakt upp mot himlen.13 år tillbringade vi tillsammans, vår familj och den skolan. Vi valde den för att det var den närmaste förskolan och skolan dit vi då skulle flytta. Närhetsprincipen helt enkelt.
Folk frågar ibland om det är en bra skola, om vi rekommenderar att deras barn ska gå där. Jag vet aldrig vad jag ska svara på den frågan. Vad är en bra skola? Skolan har haft en stor omsättning på personal under de åren vi haft våra barn där. Klasserna har gjorts om ibland från termin till termin, ibland ihopslagna årskullar och ibland har årskullarna bildat en egen klass. Det digitala system som ska hålla kontakten mellan lärare och föräldrar har varit uselt och gett upphov till många svordomar och extra arga slag vid tinningarna. Det finns flera saker som kunde ha varit bättre. Så som jag tänker mig att det är på alla skolor, eller snarare i alla olika typer av verksamheter och företag. Men mina barn har i alla 13 år (gånger två då alltså) varje termin varje dag VELAT gå till sin skola. Det har varit min främsta måttstock på om skolan är bra eller inte. Vuxenvärldens ögon och synpunkter på skolan kan aldrig bli viktigare än barnens känsla för skolan tänker jag. Så jag har svarat ja på frågan om jag kan rekommendera andra barn att gå där.
Framåt lunch vände vinden. Röklukten utanför huset blev påtaglig och vi fick stänga fönster, dörrar och ventilation. Nyfikenheten hos mig och äldsta dottern blev så stor att vi gick ut den tunga luften för att se hur det såg ut. – Där är mitt första klassrum, dottern pekar mot en tegelfasad med förkolnade fönsterkarmar.
Minnen väcks till liv. Hur jag kom stressad från jobbet halvspringande över skolgården för att hämta på förskola och fritids. Hur de ringde och berättade att en av döttrarna ramlat och slagit i huvudet när hon ramlat från en lekställning. De allvarliga blickarna när den andra dottern tillsammans med en kompis stencilerat upp hundratals kopior av en egenritad näve som bara håller upp pekfingret med orden”fuck you” på. “Så väldigt punk”, kom jag på mig själv med att tänka stolt medan jag höll god min inför personalen.
Personalen ja! För trots brister i organisation, kommunikation och digitala system så är det människorna som funnits runt mina barn som jag känner mig tacksam över när jag nu ska minnas deras grundskoleår. Fröken Marie som högläste böckerna av Roald Dahl så bra att dottern hellre började läsa själv än att jag fick högläsa. Läraren Lillis som oförtrutet har kämpat med matten och sporrat den yngsta dottern till stordåd den sista terminen.
De är bara två exempel på ett pärlband av personer som mina barn och jag kommer att minnas och bära med oss resten av livet.

Det blir sällan som man tänkt sig

Jag brukar få ensamhet i födelsedagspresent av min man. Han tar resten av gänget med sig på en liten semestertur och jag stannar hemma. Missförstå mig inte, jag tycker väldigt mycket om min familj, men det är så otroligt skönt att vara alldeles, alldeles ensam några dagar.  Då kan jag lyssna på vilken musik jag vill utan att bli hånad för min musiksmak, sova när jag har lust och äta bara smågodis eller stekt svartkål till middag, just efter eget behag. Snart är det dags igen och jag längtar.
När barnen var små planerade jag för sömn, som en bantare räknar kalorier räknade jag ut exakt hur många sömnminuter jag maximalt skulle kunna få ihop. Nu för tiden tror jag alltid att jag ska hinna allt det där jag aldrig hinner i vanliga fall. Som att städa bort vinterkläder, läsa någon av böckerna i högen med olästa böcker, putsa i sadelkammaren och kanske äntligen samordna digital lagring för alla mina filer.
I fjol tänkte jag att jag skulle börja med att mocka ut djupströbädden för lammen. Först åkte jag och handlade gott surdegsbröd på Hellmanska gården och en bit Sörmlands Ädel, några nya pocketböcker (som om jag inte hade tillräckligt många olästa pocketböcker, men i alla fall) och la en flaska vin på kylning. Så att det skulle vänta på mig när jag var klar med laggårn. Jag tänkte att jag skulle sitta på trappen hela den varma sommarnatten och läsa och dricka vin och spana ut över byn.
Jag tog med mig bästa högtalaren till lammen och hann just starta spellistan med 90-talsrock, vrida upp volymen och börja skotta dynga när jag kände mig iakttagen. Det var grannen och han såg väldigt upprörd ut. Jag hann tänka att så konstigt kan det väl inte vara med en medelålders kvinna i ladugårdsstövlar som fridansar till Red Hot Chili Peppers med en grep i handen innan jag förstod att han hade mina grisar i sin trädgård. Bara att stänga ner och ge sig ut på grisjakt.
Jag lyckades så småningom locka in alla de små odjuren på logen och kunde konstatera att aggregatet var trasigt och att hjortarna dragit av tråden och flera stolpar. Och så var den första ensammahemmadagen slut och det var redan för sent för pocket och vin. Dag nummer två fick ägnas åt att köpa nytt elaggregat, sätta stolpar, dra tråd och få grisarna på plats. Och så hade jag visst besiktningstid för bilen också och lite varor som skulle hämtas upp till gårdsbutiken. Dag tre kom med en deadline till ett studiematerial som jag förträngt, sedan var det dags att köra vatten till alla djur på bete. Naturligtvis krånglade pumpen. Jag fick ringa in förstärkning och ägna dagen åt att klättra upp och ner ur pumpgropen….Så kom familjen hem igen, vinflaskan låg kvar i kylen och pocketböckerna orörda på soffbordet.
Nästa vecka är det åter dags för mig att vara ensam hemma. I år ska jag hinna läsa. Jag ska sitta ute hela natten och vaka in morgonen. Och ska jag titta i kapp alla nya filmer som släppts under vintern. Sortera foton i mobilen, hinna till återvinningen med det trasiga kylskåpet, rida minst en långtur, plocka jordgubbar, göra flädersaft, tömma maillådan och verkligen, verkligen vila upp mig! 

”Flyger med både kropp och själ”

När detta skrivs, pågår fotbolls-EM för fullt. Följer du matcherna? Inte jag. Jag är totalt ointresserad. Men detta är nu inget statement. Jag är glad att folk har något som de gillar att ägna sig åt. Jag har bara själv, efter lång tid upptäckt att sport inte intresserar mig över huvud taget. Det var ingen lätt sak att upptäcka.Jag var tvungen att hålla på aktivt med sport i 20 år innan jag plötsligt förstod att det inte var min grej. Sport är ju så himla stort i våra liv och det är svårt att stanna upp och ställa sig frågan: gillar jag det här, egentligen? Jag är uppväxt på brottarmattan, kan man säga. Farsan var duktig brottare och senare även tränare i Flens brottningsklubb. Klart att även jag hamnade på brottarmattan! I 10 år, mellan 5 och 15, kämpade jag mot andra pojkar och försökte vinna så innihelvitte. Efter brottningskarriären blev det bowling i nåt 10-tal år och jag har även hållit på med fotboll, bågskytte, basket, boxning, bordtennis, tennis och orientering. I brottning och bowling var jag hyfsat framgångsrik och tillhörde de bästa i Sörmland. Flera gånger representerade jag landskapet i olika nationella tävlingar.
Jag har också följt en massa OS, EM och VM i både fotboll och hockey, suttit klistrad framför TV:n och följt tennisturneringar och slalomtävlingar. I mer vuxen ålder har jag, som de flesta andra, köpt en massa öl och chips och suttit med kompisar och skrikit över domare som dömer fel, spelare som tappar bollen, eller över en spelare som gjort en djärv soloräd och skjutit världens snyggaste mål! Men, no more of that! När det gäller att tävla, är jag helt enkelt inte intresserad. Jag vill hellre göra sånt jag trvis med och göra det så bra som möjligt. Om det sen innebär att jag är bäst eller sämst, det rör mig inte i ryggen.
Att jag skulle pyssla så mycket med musik och även till viss del leva på det, var ganska otippat när jag var mindre. Ingen i familjen spelade nåt instrument och att försöka spela som idolerna på radion var stört omöjligt. Alldeles för svårt, helt enkelt. Tills jag hörde Ebba Grön och Sex pistols. Då förstod jag äntligen att man fick hålla på med musik även fast man inte kunde. Man fick plötsligt göra det bara för att man tyckte det var kul. Och när musiken ledde in mig på teaterscenen, hade jag funnit mitt ”kall”. Nu är musiken, teatern och konstnärligt skapande, både mina största intressen och det jag försörjer mig på.
Tänk så otippat, för en sportkille från Flen som växte upp i en familj där alla former av ”finkultur” helt och hållet lyste med sin frånvaro. Missförstå mig inte – jag växte inte upp i olycka. Jag tyckte ju att det var enormt spännande med sport och jag lyssnade gärna och ofta på farsans dansbandsskivor. Men jag tror inte jag gjorde det för att jag innerst inne ville det. Jag tror att jag gjorde det för att jag trodde att det var så det skulle vara. Tack gode gud att punkrocken kom och räddade mig och hjälpte mig att finna den jag ville vara.
Den enda sport jag ännu håller på med ibland, är tennis. Men då skiter jag i om jag vinner, eller inte. Jag vill bara nån gång under spelet, känna hur bollen träffar racketen perfekt, känna den där snärten i armen och höra det lilla ping-ljudet från senorna och se bollen hamna precis utom räckhåll för min motspelare. Och så åker jag skateboard. Men jag skulle aldrig drömma om att ställa upp i en skateboardtävling. När jag susar fram på brädan, flyger jag med både kropp och själ. Och det är en stor seger för mig!