”Nyss fyllde jag 14 och fick en skateboard”

I år fyller jag 56. Nyss fyllde jag 14 och fick en skateboard och pengar till en elgitarr. Om bara några andetag kommer jag att fyllla 78 och ha lite svårt att gå. Mitt hår är fullt av gråa hårstrån nu och jag börjar förstå, att ingen – inte ens jag – får vara evigt ung. Våren väntar aldrig på hösten, men ändå får den ge sig till slut. Den kanske inbillar sig att den kan fortsätta att vara vår, även under sommaren och att sommaren varar väldigt länge, men till sist är det ändå alltid hösten som vinner.
Tidsuppfattningen i livet är allt bra konstig. När jag var barn och ung, varade dagarna nästan för evigt. Nu räcker den bara några timmar, sen har den redan gått. Än så länge kommer det alltid en dag till, men den tar slut lika fort. Jag tittar på mina 4 barn, som nästan allihop är vuxna, eller på väg att bli det och jag tänker: vad fort det gick. Var jag ens där?
Men tack och lov – ja jag säger det och menar det verkligen – tack och lov så minns jag att jag faktiskt var det. Jag var där. Jag lade dem på mitt bröst när de var nyfödda, jag gick med dem i barnvagnar och bärsjalar, tätt intill min kropp. Jag hjälpte dem upp när dom föll och jag tvättade och plåstrade om deras sår. Jag höll dem i min famn när dom grät och jag föll ner på golvet med skrattkramp i magen, när vi hade roligt tillsammans. Jag trampade på deras legobitar när jag gick upp på toaletten på natten, jag lagade deras mat, tjänade pengar så att vi kunde ha ett hem att bo i och en bil att åka i. Jag släppte cykeln och såg dem fara iväg utan stödhjul och cykla iväg så långt att jag var tvungen att springa efter, för att vara säker på att få dem tillbaka.
Jag har massor av bildbevis att titta på när jag tvivlar. Bilder där jag ser mig själv tillsammans med dom. Till och med bilderna säger att att jag har hunnit med massor i livet, tillsammans med mina barn. Hur kan det då kännas som att jag knappt ens var där? Känner du likadant, du som är i samma ålder som jag? Hur kan det kännas så? Är vi inte förståndiga du och jag? Vad är det för hjärnor vi har fått, vi pappor och människor, som kan spela oss sådana outhärdliga spratt? Hur kan det vara så att jag nyss var 11 och satt och målade modellflygplan och nu snart ska fylla 56?
När jag var ung, sa alla äldre att livet går så fort och jag fattade på riktigt inte vad dom snackade om. Jag har aldrig varit den som trott att allt som de äldre säger, är sant. Jag har alltid tänkt att dom har suttit fast i sitt tänk och glömt att finna sina egna sanningar, istället för att upprepa sånt dom hört från andra som gått före och ”minsann vet hur det är”. Men på denna punkt får jag ge dem rätt. Det har gått fort, livet. Jag vet att jag ännu borde ha kanske 30 år kvar. Men det är ganska jobbigt att veta att de kommande 30 åren kommer att vissla förbi minst 4 gånger så fort som de 30 första. Det känns lite orättvist, tycker jag.
Nu när livserfarenheten har lärt mig så mycket, får jag så kort tid på mig, att använda det jag lärt mig. Låter det tungt, allt det här? Det är det. Men tack och lov har jag inte gett upp allt det jag ville när jag var ung. Jag kämpar ännu på. Jag har en egen studio där jag skriver låtar och spelar på mina elgitarrer. Jag åker fortfarande skateboard. Helvete! Förlåt alla mina dystra grubblerier! Jag tänkte nog lite galet i ett anfall av åldersnojja. Jag är ännu ung. För jorden har funnits så oändligt mycket längre än vad jag har gjort. Imorgon tänker jag tammefan leta upp ett minidisco i nån skola och gå och dansa till någon låt av Billie Eilish! Med grått hår och allt.

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil