Brev till min pappa

Han blir 89 i sommar och har burit på sin alzheimerdiagnos i många år nu. Vi har kämpat på du och jag pappa. Först de tre tuffa åren när mamma blev allt sjukare. Du har nog glömt att du räddade livet på henne den gången när jag var på andra sidan jorden. Då gjorde man sådana resor. Men jag minns att du väckte mig mitt i natten och frågade vad du skulle göra när du inte fick kontakt med henne. 112 var det enda råd jag kunde ge – och du ringde ambulansen i grevens tid. Ni tog hand om varandra efter bästa förmåga – in i det sista.
När hon så dog började nästa era. I drygt fem år har du klarat dig ensam i er lägenhet, med min, grannarnas och hemtjänstens hjälp. Vi har letat efter grejor, efter system för att få vardagen att fungera. Jag älskar lappen som jag hittade när jag började tömma din lägenhet. På ena sidan: Du har ätit frukost, på den andra Du har inte ätit frukost. Hur du kom ihåg om du vänt den? GPS-klockan var bra. Med den kunde jag lotsa hemtjänsten till platser där de kunde plocka upp dig.
Men nu har du flyttat hemifrån. Vägen dit var svår. Å ena sidan tyckte du att det ekade ensamhet i din för stora lägenhet. Å andra älskade du alla vackra saker och det som var ditt liv och var så nöjd med all hjälp du fick av de snälla människor som skötte om dig. Jag håller med dig där. Demensteamet från Nyköpings kommun var en gudagåva. Men efterhand blev det för svårt. Och coronan har inte hjälpt.
Jag sa att vi stod i kö för plats på äldreboende första gången polisen ringde och hade plockat upp dig mitt i natten. I morgonrock och tofflor. Du skulle bara gå till kiosken. Jag minns inte hur många gånger jag upprepade de orden. Vi står i kö…Jag läste om hur man skulle välja äldreboende, åka runt och titta, ställa frågor. Här slutar mina positiva erfarenheter. Vi fick besked att du var berättigad till äldreboende och en tid därefter ett erbjudande om en plats som var långt ifrån något av de tre alternativ vi valt. Vi fick en vecka på oss att ge besked. Vi kunde tacka nej en gång, sen skulle vi strykas från kön.
Vi tackade nej och sedan hörde vi ingenting. Ingenting. Månad lades till månad. Det blev några rejäla dippar där det nämndes både korttidsboende och psykakut. Men vi ville ju göra flytten till något fint. Så vi väntade. Grannarna stötte på liksom hemtjänsten. Till slut kom ett erbjudande. Inte något vi valt, men som vi kunde tänka oss. Och vet du pappa; jag är så glad att du slapp vara delaktig i den processen. Själv är jag chockad över hur lite värdighet och medmänsklighet jag hittat i det här sista svåra steget. Hur lite hjälp vi fått, det obefintliga intresset för din person och dina behov. Jag förstår att det är för få platser till för många behövande, men året när alla värnar om äldrevården ska väl inte gamla människor behandlas som paket.
Men nu gör vi som kungen och vänder blad. Du är utsläppt ur karantänen(!), personalen verkar jättegullig och snart kommer sommaren.

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil