Brev till min pappa

Han blir 89 i sommar och har burit på sin alzheimerdiagnos i många år nu. Vi har kämpat på du och jag pappa. Först de tre tuffa åren när mamma blev allt sjukare. Du har nog glömt att du räddade livet på henne den gången när jag var på andra sidan jorden. Då gjorde man sådana resor. Men jag minns att du väckte mig mitt i natten och frågade vad du skulle göra när du inte fick kontakt med henne. 112 var det enda råd jag kunde ge – och du ringde ambulansen i grevens tid. Ni tog hand om varandra efter bästa förmåga – in i det sista.
När hon så dog började nästa era. I drygt fem år har du klarat dig ensam i er lägenhet, med min, grannarnas och hemtjänstens hjälp. Vi har letat efter grejor, efter system för att få vardagen att fungera. Jag älskar lappen som jag hittade när jag började tömma din lägenhet. På ena sidan: Du har ätit frukost, på den andra Du har inte ätit frukost. Hur du kom ihåg om du vänt den? GPS-klockan var bra. Med den kunde jag lotsa hemtjänsten till platser där de kunde plocka upp dig.
Men nu har du flyttat hemifrån. Vägen dit var svår. Å ena sidan tyckte du att det ekade ensamhet i din för stora lägenhet. Å andra älskade du alla vackra saker och det som var ditt liv och var så nöjd med all hjälp du fick av de snälla människor som skötte om dig. Jag håller med dig där. Demensteamet från Nyköpings kommun var en gudagåva. Men efterhand blev det för svårt. Och coronan har inte hjälpt.
Jag sa att vi stod i kö för plats på äldreboende första gången polisen ringde och hade plockat upp dig mitt i natten. I morgonrock och tofflor. Du skulle bara gå till kiosken. Jag minns inte hur många gånger jag upprepade de orden. Vi står i kö…Jag läste om hur man skulle välja äldreboende, åka runt och titta, ställa frågor. Här slutar mina positiva erfarenheter. Vi fick besked att du var berättigad till äldreboende och en tid därefter ett erbjudande om en plats som var långt ifrån något av de tre alternativ vi valt. Vi fick en vecka på oss att ge besked. Vi kunde tacka nej en gång, sen skulle vi strykas från kön.
Vi tackade nej och sedan hörde vi ingenting. Ingenting. Månad lades till månad. Det blev några rejäla dippar där det nämndes både korttidsboende och psykakut. Men vi ville ju göra flytten till något fint. Så vi väntade. Grannarna stötte på liksom hemtjänsten. Till slut kom ett erbjudande. Inte något vi valt, men som vi kunde tänka oss. Och vet du pappa; jag är så glad att du slapp vara delaktig i den processen. Själv är jag chockad över hur lite värdighet och medmänsklighet jag hittat i det här sista svåra steget. Hur lite hjälp vi fått, det obefintliga intresset för din person och dina behov. Jag förstår att det är för få platser till för många behövande, men året när alla värnar om äldrevården ska väl inte gamla människor behandlas som paket.
Men nu gör vi som kungen och vänder blad. Du är utsläppt ur karantänen(!), personalen verkar jättegullig och snart kommer sommaren.

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil

Vi präglas av ett förödande överflöd

Allt, nu. Så lyder samtidens valspråk. Vi lever i en tid, i en del av världen som präglas av ett förödande överflöd. Mat, kläder, upplevelser och underhållning i ett aldrig sinande flöde. Konsumtion, rekreation och arbete är möjligt 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan, 52 veckor om året.
Men när allt är tillgängligt alltid – vad blir då riktigt eftersträvansvärt? När vi aldrig behöver längta eller vänta, hur kan då något bli unikt? Kanske är just längtan den största bristvaran, pusselbiten som saknas oss.
Forskare är överens som att den mänskliga hjärnan behöver ha långtråkigt för att utveckla kreativitet. Och samtidigt fyller vi effektivt varje tillfälle till ineffektivitet med aktivitet. Tågresan är lagom lång för ett digitalt möte, skogspromenaden maxas med en ljudbok och fem minuter i väntrummet blir ett ypperligt tillfälle att kolla mailen. Önskar du en blommig klänning är all världens klänningar ett kontokortsklick bort innan den landar i brevlådan tre dagar senare, vill du fira jul i oktober finns både julmust och skinka i butikshyllan.
Jag försöker – utan större framgång – förklara för mina barn hur god coca-cola var när jag var liten och jag och min syster vid högtidliga tillfällen fick dela på en 33-cl flaska. Mina barn sneglar på den 2-liters petflaska som det bruna vardagsbubblet kommer i idag och försöker ta in vidden av hur det var att vara barn på 1900-talet. Jag fortsätter att berätta om livet före snabbmatskedjornas och streamingtjänsternas tid och de gapar av häpnad över att tecknad film visades i Sveriges Television enbart 10 minuter varje lördagsmorgon eller hur vi väntade vid radion, timme ut och timme in för att försöka tajma favoritlåten och spela in den på kassettband.
Skimret kring barndomens jul eller föremålet för den obesvarade ungdomskärleken ligger ju i det ouppnåeliga. Längtan efter något som aldrig riktigt blev och aldrig kommer att bli. Förberedelserna inför nyårsfesten är oftast mycket roligare än själva 12-slaget och semestern alltid mer perfekt innan den verkligen inträffar. Och ändå är det så svårt att unna sig att längta eller sakna när överflödet ständigt knackar på dörren.
Några som förstått vad vi verkligen behöver är Sörmlands finaste lilla hembageri som varje år håller benhårt på semmelpremiären och uppmanar kunderna att ”Unna dig att längta”.  Andra som fattat att det är själva resan som är mödan värd är vissa whiskeyproducenter som säljer andelar i whiskeyfat där kunden får sukta i 15 år innan spriten mognat och flaskorna levereras. Kanske är nästa steg en egen facebook-grupp för oss som vägrar klä julgranen före den 23 december och en folkrörelse för mindre och dyrare godispåsar, nationell nedsläckning av alla streamingtjänster en kväll i veckan och söndagsstängt i alla affärer.
Kan det vara så att det skenande dieselpriset och transportkaoset som hotar årets julhandel det som kommer att ge oss den bästa julen någonsin. Jag ber att få önska en stillsam och lite dyster höst och en riktigt långtråkig helg!

”Som om vi vore ett virus, som naturen skapat”

Jag är inte så förtjust i hösten. Men det skiter den i. Den kommer i alla fall. Nå, det har blivit lättare med åren. Förr hade jag rena ångestkänslor när hösten slog till. Nu kan jag lättare se skönheten den för med sig. De långa skuggorna om morgnarna och kvällarna. Stjärnhimlen som plötsligt finns där igen, efter att ha varit osynlig i sommarens ljus. #Hej Orion! Kul att ses igen!” Och alla färgerna såklart!
Men min egen personliga höstfavorit är ändå detta: När jag åker bil på vägar som slingrar sig mellan åkrar och fält, som ännu är gröna, brukar jag hålla utkik mot där fältet möter skogen. Ibland kan man då se att löven från ett träd som står precis vid åkerkanten, ligger gulröda i det gröna gräset i exakt samma form som trädets krona. Det ser lite ut som om det skulle vara en skugga av trädet, fast färgglad. Det måste vara ett sällsynt fenomen, för man ser det inte så ofta. Det hänger ju på att trädet släppt alla sina löv nästan på en gång och att vinden varit precis lagom och blåst från samma väderstreck en stund. Det är nog också mycket därför jag tycker det är så vackert – det är många omständigheter som ska klaffa för att det ska uppstå.
Det får mig att tänka lite på naturen och hur vi lever våra liv. Alla dessa omständigheter som gör att liv uppstår och att kretsloppet har sin gång. Ser vi vår del i det, vi människor, eller ställer vi oss utanför? Det är så lätt för oss att göra våra små problem så stora. Och när vi gör det, gör vi samtidigt de stora probemen så små. Det är så lätt att gå i bitar över en liten repa i billacken, en finne på näsan, eller människor som i text inte kan skilja på de och dem. Jag vet inte varför det blivit så och jag klandrar ingen. Själv går jag fullständigt i taket när jag ser någon skriva ”dem vet inte vad dem gör”. Men jag försöker att inte göra en så stor grej av det. Jag förstår ju i alla fall vad de menar.
Jag tror att det finns någon sorts inbyggd kod i oss människor, som ”vill” att vi ska förstöra vår planet. Som om vi vore ett virus, som naturen skapat. Ni vet, den där gräshoppsstormen, som det pratas om i bibeln – jag tror att den faktiskt kan vara vi.
Jahaja… när nu jag läser tillbaka i min text, ser jag att min höstångest kanske inte är helt under kontroll i alla fall… Men jag kan inte låta bli att fundera över hur det ska gå för våra barn i framtiden. Hur ska deras värld se ut, egentligen? Går det att reparera det vi ställt till med, eller är det redan för sent? Eller, som jag läste någonstans: ”We need to start worrying about what kind of world we are going to leave for Keith Richards”. Jo, det går ju såklart att skämta om allt och jag tycker den texten är ganska kul!
Men där har vi fenomenet återigen; Vi gör dom stora problemen små, genom att göra små problem stora. Detta har har jag inte läst någonstans, så om ni använder det kan ni gärna ange att ni citerar mig. Kanske det kan bli mitt enda bidrag till en bättre värld? Litet, men ack så välment. Hoppas ni inte blir för tungsinta av denna höstångestkrönika. Egentligen är jag en liten glad före detta rörmokare från Flen, som tycker att livet är ganska underbart. Men ibland märker man inte det.

”Valla får eller nosa rätt på knark”

Så blev det då höst med besked. Regn, rusk och hård blåst. Tänk att man blir så överraskad när det behagliga vädret – soligt, varmt med hög klar luft – ersätts av detta. Lurad varje år. Det är inte bara rusket och de smygande höstfärgerna som signaler höst. Fågelflockarna som drar fram och tillbaka berättar också om uppbrott. Tranorna har formerat sig i fylkingar ett bra tag, gässens kackel fyller luftrummet och vråkarna har jamande tagit höjd under de solvarma dagarna. Just nu i de tidiga oktoberdagarna finns det inte mycket termik att använda.
Kanske är det rovfågel man skulle vara? Låta sig lyftas högt upp i skyn, för att sedan släppa taget och sträcka söderut till behagligare temperaturer. Stig Dagerman påstod i en dikt som handlade om flyktingarna från spanska inbördeskriget att fåglarna till skillnad från människorna valt flykten. Men egentligen är väl de också tvingade, trots att många inte kommer överleva de strapatsfyllda resorna.
Kungsfågeln som är vår minsta fågel kan välja att flytta till södra Europa eller ännu längre bort till Asien. Vilken prestation av en varelse som väger mellan fem och sex gram och måste ladda upp tillräckligt med flygbränsle i form av fett. Tillräckligt för flygsträckan, men inte för mycket. Då blir det för tungt. Båtar på öppet hav får ibland besök av utmattade fåglar som söker asyl. En del kungsfåglar väljer att stanna kvar här över vintern. Det är inte heller riskfritt. Blir det kallt gäller det att överleva varje natt tills det går att äta igen. Och då gäller det att inte råka ut för sparvugglan. Att vara kungsfågel verkar för stressigt, tänker jag. Alla har väl lekt tankeleken: vilket djur skulle du vilja vara. Sparvuggla kanske är bättre. Den lilla ugglan, som naglar fast dig med sin knivskarpa blick och härskar över skogens småfåglar.
När jag var yngre svarade jag alltid häst. Det jag såg framför mig var en vild häst som galopperade med fladdrande man över stäppen. Men nu tänker jag att risken är betydande att jag som häst hamnar i en pytteliten hage, i värsta fall utan en kompis att klia på och sätts i fängelse i isoleringscell varje natt.  
Människans bästa vän då; att vara glad, vifta på svansen, gå långa promenader med min människa som säger att jag är den bästa som finns. Kanske jobba lite för mitt uppehälle. Valla får eller nosa rätt på knark? Men tänk om jag blir en sån där accessoar som stoppas ner i en väska och får chicka kläder. Eller coronahund som blir omplacerad när mina människor måste jobba på kontoret igen och hunddagis är alldeles för dyrt. Eller kanske ännu värre: få bo kvar och vara ensam hemma hela dagarna.
Grannskapets korpar tumlar lekfullt runt i luften. De stannar här på vintern. Något mer självständigt och kaxigt än en korp får man väl leta efter. Och jag gillar ju vinter. Korp kan nog vara något.
Förresten gillar jag ju hösten också. Eftersom jag ligger lite efter med skörden till exempel får jag väl tacksamt ta emot det milda vädret och fortsätta ta upp potatisen.

Digitaliseringen raderar minnesbanken

Häromdagen gick jag in på nätbanken för att beställa ett nytt betalkort. Till min förvåning såg jag att någon redan hade lagt en beställning i mitt namn. Skumt. Först tänkte jag på Nigeriabrev, nätfiske och andra fiberförmedlade bedrägerier. Var en makedonsk nätpirat ute efter mina surt förvärvade lingonören?
Efter några sekunders eftertanke ringade jag in en ny huvudmisstänkt. Kunde jag möjligen ha uträttat bankärendet tidigare i veckan, utan att ens komma ihåg det? Eftersom jag inte hade lust att ringa bankens kundtjänst och avslöja mitt teflonminne, så väntade jag några dagar. Mycket riktigt: snart nog låg ett sprillans Master Card i brevlådan.
Vet inte om ni har märkt det, men min känsla är att allt fler oroar sig för Alzheimers. Morgonsoffor och kvällstidningar är fulla av demens, afasi och minnesluckor. Vänner och bekanta klagar över att de tappar namn, ord, koder och personnummer. Visst, en del av oss har kanske verkligen drabbats av presenil demens. Men i de flesta fall ligger förklaringen snarare i vår så kallat moderna livsstil. Vi skyfflar runt så enorma dynghögar av information att glömska och förträngning blir en överlevnadsstrategi, snarare än en sjukdom.
En del av problemet är alla digitaliserade tjänster som smärtfritt och sömlöst hjälper oss att hantera ännu en streamingtjänst, ytterligare några meddelanden, fler myndighetskontakter, fotoalbum, dokument, ljudböcker, åtgärdsplaner och projektrum. Mer dynga, ös på med ett klick bara, vi kan nog hantera det! 5, 6, 7G – fyll hela Norrland med serverhallar!Men vad ska vi ha skiten till? Vem minns väl en automatisk inloggning, en robotskriven notis i lokaltidningen (fruktansvärt, lägg ned!) eller en automatiskt genererad födelsedagsgratulation?
Däremot minns jag fortfarande känslan av att stiga in på ett fysiskt bankkontor med en bunt räkningar i handen. De tunga glasdörrarna, doften av nyskurat marmorgolv, bläck, blanketter och parfym från den chica kassapersonalen, som hade lagt minst en halvtimme på makeup och håruppsättningar. Där stod jag och skrev på papper, för hand, säkert rätt irriterad över hur många nummerlappar som var före mig. Inte vet jag om bankbesöket egentligen var minnesvärt, men det var en del av livet som jag ännu minns. Och jag vill trots allt minnas mitt liv.
Det allvarligaste med den digitala inflationen och glömskan är hotet mot framtidens historia. Det talas mycket om e-arkiv och långtidslagring av det pappersfria samhällets minnen. I själva verket vet ingen hur vi ska kunna bevara ett historiskt intressant urval av de cirka 74 zettabyte data som skapas under 2021. Om femtio år det kanske inte bara mitt bankkort som är bortglömt, utan betydligt mycket viktigare händelser i vår privata och gemensamma historia.

Jag ska inte vara nöjd

”Det kommer vara svårt att undvika den. Det kommer inte inifrån vad jag känner men jag börjar sakta men säkert att påminnas om den och pådyvlas den från alla möjliga och omöjliga håll. Media, nyheter, släkt och medmänniskor.
Det är ett halvår kvar nu, tills jag fyller 50 år och krisen borde vara ett faktum. Hittills har mitt enda huvudbry varit hur den siffran ska firas. De senaste veckorna har det dock hänt något. Jag planerar ett besök hos frisören och en bekant frågar hur jag tänker. Klipper jag mig kort i en klassisk tantfrisyr eller ska jag gå för att klippa mig moderiktigt och se ut som någon som pinsamt nog vill låtsat se yngre ut än vad jag är? 
Va? Jag ska ju bara gå och klippa mig i min vanliga axellängdsfrisyr.
Senare på kvällen tittar vi på nyheterna, sambon och jag. Där berättar de om den så kallade ålderismen på arbetsmarknaden. Efter 50 är det tydligen kört att få ett jobb. Det klickar till inom mig, av sorg. Jag som har så mycket mer att ge som resurs på en arbetsplats. Är det kört nu? Jag har ju knappt börjat. Reklamen i mina sociala medier har trappats upp i takt med att det närmar sig. Budskapet är tydligt, jag ska inte vara nöjd med att kropp och knopp förändras.
Det mesta går tydligen att fixa, bara man har pengar så kan man snart se ut som en barbiedocka (vilket sen 1959 stadigt varit vår främsta rolemodel i utseende och skönhetsfrågor). Självklart har jag redan märkt att det finns vissa kläder som inte passar mig längre. Dels på grund av att midjan inte längre är vad den varit.
Men så mycket har jag inte emot mitt nya midjemått att jag måste börja förakta mig själv tänker jag.Jag märker också av en nyfikenhet hos äldre kvinnor att veta om jag har märkt av den så kallade övergångsåldern ännu? Och i frågan finns så gott som alltid en ton av skadeglädje. Som att “du kommer minsann inte slippa undan, vi ska alla den vägen vandra”. Tack, jag var med på biologilektionen redan i högstadiet och inhämtade den här informationen. Kanske att ingången istället kunde vara “jag finns här om det blir några jobbiga år, om du behöver prata eller hjälp med annat”. Det hade jag uppskattat. För jag vet att det kan komma att bli riktigt tufft. Men det kan också bli tvärtom.
Så kommer en kall vecka då jag tar fram höst- och vintergarderoben och stuvar undan sommarkläderna. Jag märker att det gått in i mig, budskapet. Varje plagg granskas med ögon jag inte tidigare har haft. Är den här kjolen för kort? Kan jag verkligen ha massa t-shirts med olika rockmusiker på, är inte det lite pubertalt? Ser jag ut som jag vill vara ung ut men inte är det i den här klänningen och är jag för tantig i den här blommiga? Vad är det som händer?
Jag bestämmer mig för att ta på mig den blommiga till en middag med tonårsdöttrarna. De sitter vid bordet och väntar och jag slänger ur mig frågan.
– Tycker ni att jag ser tantig ut i den här klänningen? Svaren är tydliga, den där frågan vill de inte ha av sin mamma. “Men mamma det där ska väl inte DU bry dig om. Lägg ner!
”Och det så klart jag ska lägga ner- om inte annat för deras skull. För om inte vi innan lägger ner så kommer de här tankarna hela tiden fortsätta att grusa livet för kommande generationer.”