Vi letar efter ett svart öga som sticker upp ur den tunna mossmattan i den relativt öppna granskogen. Därunder finns själva svampen som en rund geleboll. Bombmurklan är numera sällsynt och Sörmland är ett av kärnområdena. Men vad händer med den när granskogarna dör i granbarkborrens spår.
Vi går långsamt i den glesa granskogen i Örstigsnäsområdet utanför Nyköping. Botanisten Hans Rydberg har just startat ett inventeringsuppdrag från länsstyrelsen för att se hur den sällsynta svampen bombmurkla klarar sig efter granbarkborrens härjningar. Den är nämligen helt beroende av gran.
– Här har det rapporterats hundratals bombmurklor tidigare år, säger Hans Rydberg och kollar med kompassen för att hitta rätt.
Bombmurklan var förmodligen ganska vanlig förr när skogarna betades. Det är ofta i gamla bondeskogar vi fortfarande hittar den. Det får inte vara för tjock mossmatta om sporerna ska hitta ner i marken.
Om skogen kalhuggs försvinner svampen. Här och där ser vi träd som angripits av barkborrar, men det finns fortfarande gott om gröna granar.
Sörmland har drabbats hårt av granbarkborren. Det började med den extrema torrsommaren 2018 då många granar torkade ihjäl. Då skickades festinbjudningarna ut bland de små skalbaggarna.
Så länge träden lever är kådförsvaret för starkt, men nu landade ett antal hannar uppe i träden, skickade ut doftämnen för att locka till sig sina artfränder och så började kalaset i det näringsrika skiktet mellan bark och stam.
– Vi har räknat till en miljard granbarkborrar per kvadratmil här i Sörmland, säger Stefan Silverblad som jobbar med åtgärdsprogram för hotade arter på länsstyrelsen.
Flygbilder visar att i stort sett all granskog som är äldre än femtio år är angripen. Det betyder förstås enorma ekonomiska förluster för de enskilda skogsägarna. Förra året handlade det om 7,7 kubikmeter skadat virke, till ett värde av cirka 3,2 miljarder kronor.
Men också naturskyddade områden drabbas. Till exempel reservatet Tore Grav där alla gamla granar är döda. Eller Fräkenkärret.
– Jag har besökt några områden där det tidigare år hittats hundratals bombmurklor. Nu var skogarna helt döda och det fanns inte en enda svamp, så redan år ett i studien kan vi konstatera att bombmurklan är en av förlorarna, säger Hans Rydberg.
I några av gammelskogsreservaten får de döda träden stå kvar tills de faller och ge utrymme för alla de 140 arter som kommer i barkborrarnas spår: skalbaggar, rovflugor, parasitsteklar – som sedan blir mat åt hackspettar och andra fåglar. Det har höjts röster att de områdena fungerar som smitthärdar som sprider barkborrarna till omgivande skogar. Det resonemanget håller inte Stefan Silverblad med om.
– Det är inte därifrån vi fått angreppen. Ekologerna har i många år varnat för de stora monokulturerna av gran på mark som egentligen inte är lämplig. Med klimatförändringarna upphörde granen att vara ekonomiskt gynnsam.
Länsstyrelsen har ändå skickat en begäran till regeringen om något slags ersättningssystem till de närmsta grannarna till gammelskogsreservaten.
I andra områden har borrarna skyndat på utfasningen av granen och både Hans Rydberg och Stefan Silverblad enas om att efter att de gråtit en tår över varje gammal granskog får vi glädjas över att ljuset kommer in i skogen och ger utrymme för lövträden att komma tillbaka – och att alla döda träd där de får ligga kvar skapar ett enormt myller av nytt liv.