Bevisbördan är tung för den som är sjuk

Hon dyker upp i mitt flöde. En bekant som inte orkar längre. Det sticker ut bland alla andra inlägg från naturen, hemarbete och fredagsmys med familjen. Hon sitter trött vid sitt köksbord och meddelar att nu orkar hon inte längre. Hennes son är snart vuxen och borde ha framtiden för sig helt på egen hand. Men nu är det så att just den här sonen inte klarar det på egen hand. Han behöver sin mammas hjälp och kommer förmodligen att behöva det ett bra tag till i livet.
Mamman som naturligtvis vill göra sitt yttersta för sin son begravs i olika blanketter och formulär som hon behöver fylla i för att sonen ska kunna få hjälp på olika sätt. Hon har haft det så här sen sonen var liten. Van vid att bevisbördan ligger hos henne, att hon ständigt måste förklara hans diagnos och behov av hjälp. Det trots att myndigheterna vid det här laget borde veta allt om sonen.På en annan vän dras fötterna undan en dag. Hen orkar inte mer, har träffat den berömda väggen som så många andra som kämpar i vårt effektiva samhälle där kraven på att vara människa är skyhöga. Läkare sjukskriver och säger att vila krävs. Samtalsterapi och tabletter erbjuds. I första bästa brev från det som ska vara vårt skyddsnät ifrågasätts sjukskrivningen och den första frågan som ställs är när kan du vara tillbaka i arbete?
Det som i alla fall jag lever i tron om att min skatt ska gå till, trygghet när vi faller som medborgare blir inte till en trygghet. Det blir som ännu ett krav på en redan tyngd människa. Hur ska man kunna veta när man mår som sämst när man ska bli bra?Så ser jag att Uppdrag Granskning (SVT) granskar just försäkringskassan och det kommer fram hur viktigt det är från myndigheter och politiker att få ner sjuktalen. Så viktigt att man på vägen misshandlar människor som mår uselt.
Jag minns också diskussionerna från mitten av 2010-talet om att “fusket måste bort”. Det var alldeles för många som utnyttjade systemet. Bilder i tidningar från människor med sjukbidrag som fotades till synes fullt friska på en strand på någon tropisk ö.
Självklart kan fusk med våra gemensamma medel aldrig vara ok. Men hur kan det vara ok att oskyldiga sjuka människor ska behandlas som presumtiva fuskare? Hur kan systemet ha blivit utformat efter att alla är skyldiga tills motsatsen är bevisad?Det måste väl rimligen gå (herregud det planeras ju för guds skull att bilda en koloni på Mars) att både ta hand om och vara välvilliga till dem som verkligen inte mår bra och som måste få ta en paus under en tid och samtidigt hitta och dra in hjälp till de som utnyttjar och fuskar. Det ena ska väl inte behöva gå ut över det andra.Som det är nu smeker vi med ena handen när vi pratar om välfärdssamhället, samtidigt som vi slår hårt med den andra när vi behöver ha hjälp ifrån det.

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil