Det är bara ett filter

För några veckor sedan snurrade ett filmklipp på sociala media som jag bara inte kunde sluta titta på. Tydligen var det fler än jag som fascinerades, klippet har över en miljon visningar på Youtube och både CSN och BBC har gjort intervjuer med den stackars advokaten som står i centrum. Klippet som kommer från USA är en inspelning av en verklig domstolsförhandling på videolänk. En av advokaterna råkar få ett filter över sin bild så att han i stället för att se ut som den sobre, medelålders jurist han är blir en bedårande kattunge med pipig röst. De övriga inblandade kämpar med att hålla god ton och fortsätta förhandlingarna medan den stackars katten upprepar: ”Kan du höra mig herr domare? Jag är ingen katt! Det är bara ett filter!”
Inget fångar vår tid bättre. Om vi i framtiden vill beskriva corronavintern 2020-21 så är det just detta klipp vi ska visa för våra barnbarn. Detta är året då allt blev digitalt. Vi har glögg-minglat på zoom, delat ut julklappar på Skype, önskat gott nytt år på FaceTime, hållit årsmöten på Zoom och nu deklarerar vi med e-legitimation och revisorn på länk i Teams. På jobbet delar vi dokument i det gemensamma molnet som om vi aldrig gjort annat och vi frågar inte ens längre var vi ska ses utan i stället ”skickar du eller jag en länk?
”Snart ett år av digitala möten och för att pigga upp stämningen har vi lärt oss att mixtra lite med bakgrundsinställningarna i videoverktyget så att det ser ut som om vi sitter på en solig strand eller kanske så att vi inte ser ut som oss själva utan snarare som just en liten kattunge. Den som har koll på tekniken kan bli sitt allra bästa jag genom att lägga på filter för rosiga kinder och klar blick eller varför inte välja en virtuell bakgrund som gör att det ser ut som om du sitter i en smakfullt inredd lyxvilla, i stället för i ditt eget lilla stökiga kök?Men det som verkligen fångar mitt intresse i det lilla Youtubeklippet är en nyväckt oro över att om en människa kan se ut som en katt, skulle inte då en katt med rätt digitalt filter kunna se ut som och låta som en människa?
Min tonåriga systerdotter som hjälper mig i ladugården har redan testat mobilens filter på lammen och det funkar – lammen får verkligen extra långa ögonfransar och små moln av hjärtan runt öronen med rätt inställningar.  Och alla som haft husdjur vet väl att de brukar säga ungefär samma saker som den amerikanske juristen när han bedyrar att han inte är en katt? I alla fall mina husdjur upprepar envist ”Jag är ingen katt, jag vill inte äta det här äckliga torrfodret – ge mig genast samma goda mat som du äter!” Eller hunden som säger ”Jag är ingen hund, jag vill vara precis som du, jag vill också sitta i soffan och titta på roliga gubbar i din dator.”   
Så vem vet, kollegan som loggar in i jobbmötet med hundfilter kanske i själva verket är kollegans hund, med ett filter som ger den en mänsklig röst. Hunden som vill vara precis som husse deltar nämligen glatt i ändlösa budgetmöten och digitala visionsarbeten, äter goda bullar vid datorn och nosar lite på kameran då och då.Så ställ kontrollfrågor då och då under det digitala mötet och lita inte på att någon befinner sig där du tror, gör det de ska eller är den de utger sig för att vara. I den digitala världen går allt att förbättra med rätt teknik och jag undrar i mitt stilla sinne hur vi ska stå ut med varandras skavanker när vi börjar träffas på riktigt igen, utan filter.

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil

”Nyss fyllde jag 14 och fick en skateboard”

I år fyller jag 56. Nyss fyllde jag 14 och fick en skateboard och pengar till en elgitarr. Om bara några andetag kommer jag att fyllla 78 och ha lite svårt att gå. Mitt hår är fullt av gråa hårstrån nu och jag börjar förstå, att ingen – inte ens jag – får vara evigt ung. Våren väntar aldrig på hösten, men ändå får den ge sig till slut. Den kanske inbillar sig att den kan fortsätta att vara vår, även under sommaren och att sommaren varar väldigt länge, men till sist är det ändå alltid hösten som vinner.
Tidsuppfattningen i livet är allt bra konstig. När jag var barn och ung, varade dagarna nästan för evigt. Nu räcker den bara några timmar, sen har den redan gått. Än så länge kommer det alltid en dag till, men den tar slut lika fort. Jag tittar på mina 4 barn, som nästan allihop är vuxna, eller på väg att bli det och jag tänker: vad fort det gick. Var jag ens där?
Men tack och lov – ja jag säger det och menar det verkligen – tack och lov så minns jag att jag faktiskt var det. Jag var där. Jag lade dem på mitt bröst när de var nyfödda, jag gick med dem i barnvagnar och bärsjalar, tätt intill min kropp. Jag hjälpte dem upp när dom föll och jag tvättade och plåstrade om deras sår. Jag höll dem i min famn när dom grät och jag föll ner på golvet med skrattkramp i magen, när vi hade roligt tillsammans. Jag trampade på deras legobitar när jag gick upp på toaletten på natten, jag lagade deras mat, tjänade pengar så att vi kunde ha ett hem att bo i och en bil att åka i. Jag släppte cykeln och såg dem fara iväg utan stödhjul och cykla iväg så långt att jag var tvungen att springa efter, för att vara säker på att få dem tillbaka.
Jag har massor av bildbevis att titta på när jag tvivlar. Bilder där jag ser mig själv tillsammans med dom. Till och med bilderna säger att att jag har hunnit med massor i livet, tillsammans med mina barn. Hur kan det då kännas som att jag knappt ens var där? Känner du likadant, du som är i samma ålder som jag? Hur kan det kännas så? Är vi inte förståndiga du och jag? Vad är det för hjärnor vi har fått, vi pappor och människor, som kan spela oss sådana outhärdliga spratt? Hur kan det vara så att jag nyss var 11 och satt och målade modellflygplan och nu snart ska fylla 56?
När jag var ung, sa alla äldre att livet går så fort och jag fattade på riktigt inte vad dom snackade om. Jag har aldrig varit den som trott att allt som de äldre säger, är sant. Jag har alltid tänkt att dom har suttit fast i sitt tänk och glömt att finna sina egna sanningar, istället för att upprepa sånt dom hört från andra som gått före och ”minsann vet hur det är”. Men på denna punkt får jag ge dem rätt. Det har gått fort, livet. Jag vet att jag ännu borde ha kanske 30 år kvar. Men det är ganska jobbigt att veta att de kommande 30 åren kommer att vissla förbi minst 4 gånger så fort som de 30 första. Det känns lite orättvist, tycker jag.
Nu när livserfarenheten har lärt mig så mycket, får jag så kort tid på mig, att använda det jag lärt mig. Låter det tungt, allt det här? Det är det. Men tack och lov har jag inte gett upp allt det jag ville när jag var ung. Jag kämpar ännu på. Jag har en egen studio där jag skriver låtar och spelar på mina elgitarrer. Jag åker fortfarande skateboard. Helvete! Förlåt alla mina dystra grubblerier! Jag tänkte nog lite galet i ett anfall av åldersnojja. Jag är ännu ung. För jorden har funnits så oändligt mycket längre än vad jag har gjort. Imorgon tänker jag tammefan leta upp ett minidisco i nån skola och gå och dansa till någon låt av Billie Eilish! Med grått hår och allt.

Brev till min pappa

Han blir 89 i sommar och har burit på sin alzheimerdiagnos i många år nu. Vi har kämpat på du och jag pappa. Först de tre tuffa åren när mamma blev allt sjukare. Du har nog glömt att du räddade livet på henne den gången när jag var på andra sidan jorden. Då gjorde man sådana resor. Men jag minns att du väckte mig mitt i natten och frågade vad du skulle göra när du inte fick kontakt med henne. 112 var det enda råd jag kunde ge – och du ringde ambulansen i grevens tid. Ni tog hand om varandra efter bästa förmåga – in i det sista.
När hon så dog började nästa era. I drygt fem år har du klarat dig ensam i er lägenhet, med min, grannarnas och hemtjänstens hjälp. Vi har letat efter grejor, efter system för att få vardagen att fungera. Jag älskar lappen som jag hittade när jag började tömma din lägenhet. På ena sidan: Du har ätit frukost, på den andra Du har inte ätit frukost. Hur du kom ihåg om du vänt den? GPS-klockan var bra. Med den kunde jag lotsa hemtjänsten till platser där de kunde plocka upp dig.
Men nu har du flyttat hemifrån. Vägen dit var svår. Å ena sidan tyckte du att det ekade ensamhet i din för stora lägenhet. Å andra älskade du alla vackra saker och det som var ditt liv och var så nöjd med all hjälp du fick av de snälla människor som skötte om dig. Jag håller med dig där. Demensteamet från Nyköpings kommun var en gudagåva. Men efterhand blev det för svårt. Och coronan har inte hjälpt.
Jag sa att vi stod i kö för plats på äldreboende första gången polisen ringde och hade plockat upp dig mitt i natten. I morgonrock och tofflor. Du skulle bara gå till kiosken. Jag minns inte hur många gånger jag upprepade de orden. Vi står i kö…Jag läste om hur man skulle välja äldreboende, åka runt och titta, ställa frågor. Här slutar mina positiva erfarenheter. Vi fick besked att du var berättigad till äldreboende och en tid därefter ett erbjudande om en plats som var långt ifrån något av de tre alternativ vi valt. Vi fick en vecka på oss att ge besked. Vi kunde tacka nej en gång, sen skulle vi strykas från kön.
Vi tackade nej och sedan hörde vi ingenting. Ingenting. Månad lades till månad. Det blev några rejäla dippar där det nämndes både korttidsboende och psykakut. Men vi ville ju göra flytten till något fint. Så vi väntade. Grannarna stötte på liksom hemtjänsten. Till slut kom ett erbjudande. Inte något vi valt, men som vi kunde tänka oss. Och vet du pappa; jag är så glad att du slapp vara delaktig i den processen. Själv är jag chockad över hur lite värdighet och medmänsklighet jag hittat i det här sista svåra steget. Hur lite hjälp vi fått, det obefintliga intresset för din person och dina behov. Jag förstår att det är för få platser till för många behövande, men året när alla värnar om äldrevården ska väl inte gamla människor behandlas som paket.
Men nu gör vi som kungen och vänder blad. Du är utsläppt ur karantänen(!), personalen verkar jättegullig och snart kommer sommaren.

Hur varmt är det i helvetet?

Jag har länge jobbat med barnböcker och barns skrivande i olika former. Bland det första jag lärde mig var förbudet mot ett ”dubbelt tilltal”. Barnböcker måste vara ärliga: det går inte att lura på barn åsikter eller kunskaper genom en inställsam röst, ledande frågor och liknande. (Nu tror jag visserligen – nej, jag vet! – att det går alldeles utmärkt att dupera även barn i litteraturens värld. Men i princip gäller ändå regeln att barnlitteratur inte får vara tråkig, svårbegriplig eller falsk.) Lennart Hellsing uttryckte en liknande, ofta citerad tanke: ”all pedagogisk konst är dålig konst – och all god konst är pedagogisk.”
Lik förbaskat sprutar många förlag och mediehus ut produkter som inte sätter barnens läsupplevelse i första rummet. Nej, böckerna riktar sig i stället till föräldrar, lärare, recensenter, bokbranschens ankdamm och andra delar av vuxenvärlden. Det är ju vuxna som köper, diskuterar och värderar barnböckerna – trots att barnen ofta tycker något helt annat.
När vi nyligen besökte ett snabbmatsställe fick jag och min yngste son med oss en gratisbok som hamburgerkedjan lägger med i kartongen. Bokgåvan görs i samarbete med ett förlag som förstås inte har något emot att skicka en faktura för de fem miljoner (!) böcker som langas ut. Boken vi fick med oss, liksom övriga titlar som enligt företagets hemsida skänks bort, var medioker – för att inte säga direkt dålig. Den gemensamma hamburgare-bokkampanjen har inget att göra med ett ärligt tilltal, eller en vilja att vidga barnens sinnen och läsförmåga. Det handlar om billiga burgare och ännu billigare böcker. Pappret var så glatt att vi inte ens kunde torka oss med det efter avslutad måltid.
På väg hem började vi spåna om vilka ämnen och frågor som skulle kunna vara verkligt intressanta att skriva om. Min son berättade om sådant som han och hans kompisar brukade diskutera. Ett litet utdrag ur bruttolistan: Hur känns det inne i kroppen när man blir skjuten med riktiga kulor? Varför hade Hitler just en sån mustasch? Hade Hitler en mamma? Vad skulle hända med kroppen om den placerades i Tjernobyl, reaktor 4, under härdsmältan? Är det okej att invånarna på Norra Sentinel dödar turister? Varför är blod rött? Vad händer om man åker genom ett svart hål?Och så vidare. Jag blev själv nyfiken på flera av frågorna. Så nu skissar vi på en första gemensam bok som inte kommer att väja för verkliga tester av Svarta Madam, sanningen om mördarclownerna, eller snärtiga biografier över både verkliga och overkliga personligheter som barn vanligtvis inte informeras om.
Vi kommer också beröra den svåra frågan: Hur varmt är det i helvetet, och kan man verkligen hamna där? (Spoiler: varmare än ett stekbord, ja, om man gör usla barnböcker och sprider dem i miljonupplagor.)

Bevisbördan är tung för den som är sjuk

Hon dyker upp i mitt flöde. En bekant som inte orkar längre. Det sticker ut bland alla andra inlägg från naturen, hemarbete och fredagsmys med familjen. Hon sitter trött vid sitt köksbord och meddelar att nu orkar hon inte längre. Hennes son är snart vuxen och borde ha framtiden för sig helt på egen hand. Men nu är det så att just den här sonen inte klarar det på egen hand. Han behöver sin mammas hjälp och kommer förmodligen att behöva det ett bra tag till i livet.
Mamman som naturligtvis vill göra sitt yttersta för sin son begravs i olika blanketter och formulär som hon behöver fylla i för att sonen ska kunna få hjälp på olika sätt. Hon har haft det så här sen sonen var liten. Van vid att bevisbördan ligger hos henne, att hon ständigt måste förklara hans diagnos och behov av hjälp. Det trots att myndigheterna vid det här laget borde veta allt om sonen.På en annan vän dras fötterna undan en dag. Hen orkar inte mer, har träffat den berömda väggen som så många andra som kämpar i vårt effektiva samhälle där kraven på att vara människa är skyhöga. Läkare sjukskriver och säger att vila krävs. Samtalsterapi och tabletter erbjuds. I första bästa brev från det som ska vara vårt skyddsnät ifrågasätts sjukskrivningen och den första frågan som ställs är när kan du vara tillbaka i arbete?
Det som i alla fall jag lever i tron om att min skatt ska gå till, trygghet när vi faller som medborgare blir inte till en trygghet. Det blir som ännu ett krav på en redan tyngd människa. Hur ska man kunna veta när man mår som sämst när man ska bli bra?Så ser jag att Uppdrag Granskning (SVT) granskar just försäkringskassan och det kommer fram hur viktigt det är från myndigheter och politiker att få ner sjuktalen. Så viktigt att man på vägen misshandlar människor som mår uselt.
Jag minns också diskussionerna från mitten av 2010-talet om att “fusket måste bort”. Det var alldeles för många som utnyttjade systemet. Bilder i tidningar från människor med sjukbidrag som fotades till synes fullt friska på en strand på någon tropisk ö.
Självklart kan fusk med våra gemensamma medel aldrig vara ok. Men hur kan det vara ok att oskyldiga sjuka människor ska behandlas som presumtiva fuskare? Hur kan systemet ha blivit utformat efter att alla är skyldiga tills motsatsen är bevisad?Det måste väl rimligen gå (herregud det planeras ju för guds skull att bilda en koloni på Mars) att både ta hand om och vara välvilliga till dem som verkligen inte mår bra och som måste få ta en paus under en tid och samtidigt hitta och dra in hjälp till de som utnyttjar och fuskar. Det ena ska väl inte behöva gå ut över det andra.Som det är nu smeker vi med ena handen när vi pratar om välfärdssamhället, samtidigt som vi slår hårt med den andra när vi behöver ha hjälp ifrån det.

Längtar hem till rötterna i Flen

Nu längtar jag hem. Så innihelvitte. Hem till Flen. Jag är lite förvånad själv, över att jag verkar behöva återvända till mina rötter ibland. Kanske det är för att fylla på lite av det där bränslet, som gör mig till just mig? Och efter mer än ett helt års reserestriktioner verkar tanken just nu vara tom.När allt var som vanligt, reste jag hemåt nån gång i kvartalet. Ibland behövde jag inte ens resa ända till Flen – det kunde räcka med en dag i Stockholm, så var jag nöjd för ett tag. Fast jag bor på Åland, som ibland kan kännas väldigt långt borta, är det ändå fullt möjligt att ta morgonfärjan till Stockholm, promenera där i 7 tim och sen fara tillbaka hem igen. Det gjorde jag ofta. Och ville jag till Flen, så brukade jag övernatta på golvet i brorsans rörfirma, eller ute i hans gästrum. Jag visste nog inte riktigt hur mycket de där hemresorna betydde, innan Corona. Det är väl ofta så, att man inte vet vad man kommer att sakna, förrän det är borta.
Jag sitter just nu i ett kök på en av Ålands allra vackraste öar – Kökar – och blir så himla överraskad, när jag far omkring med cykel på små vägar, ner i vikar och upp på släta berg – överraskad över att jag känner att jag just nu hellre skulle gå längs järnvägsspåret från Flens station ner till Hammarvallen. Eller sätta mig i solen uppe på Östertorpaberget och se ner över Flens centrum. Eller bara gå runt och trampa alla gatorna jag trampade som barn. Det gör ingenting att Flen numera inte alls liknar mitt barndoms Flen, efter rivningshysterin på 80- och 90-talet. Mitt hjärta kunde de i alla fall inte gräva bort. Men jag vet ärligt talat inte om jag någonsin kommer att bada vid Orrestaö igen, efter att det gamla hopptornet revs. Där gick nog en gräns. Jag tycker att man åtminstone borde ha återskapat och byggt nytt efter samma modell som det gamla.
Visst är det trevligt med framsteg och förnyelse, men det finns också en trygghet i att en del saker får vara som de alltid varit. En del saker är nog att betraktas som rötter. Och gräver man upp rötter, så börjar snart saker att dö. Men nu släpper vi det här och så kan väl ni komma till mig, eftersom jag inte kan komma till er. Ok? Gör såhär: Gå till googlemaps och slå in Aland archipelago guest artist residence, Hellsö, Kökar i sökrutan. Byt sen från kartbild till satellit (Nere i vänstra hörnet) och förstora sen bilden med plus-knappen, tills ni ser mig stå utanför och vinka. För visst är det väl livestreamat, som allting annat nuförtiden?
Sen kan ni söka er runt på ön och till exempel se den vackra kyrkan vid Hamnö, eller kolla in stenöarna vid Långskär, där Tove Jansson vistades många somrar och fick inspiration till en del av de odödliga figurerna i henns muminvärd. När ni har sett er omkring en stund, kan gå tillbaka till kartbild och trycka på minus tills ni ser Flen och Kökar på samma bild och se att det inte är lika långt bort som man kan tro. Bara 25 landmil fågelvägen. Och just nu går jag här i allt det vackra och önskar att jag vore en fågel. För det spelar just nu ingen roll hur vackert Kökar är, när mitt hjärta är någon annanstans. Vi ses efter Corona. Kram.