Snöröjning väcker heta känslor

Det sägs att samer och inuiter har många olika ord för snö. Minsta variation av hur snön ligger på marken eller faller från himlen finns beskrivet i deras språk. Jag har tänkt på det ofta, ända sen jag läste boken Fröken Smillas känsla för snö någon gång på 90- talet. Funderat över vad det är deras språk beskriver som inte vi har sett och satt ord på.
Det är några veckor sen den kom nu, snön. Jag hade nästa gett upp om den för säsongen. Men så blev det kallt och den vinglade vackert ner från himlen och la sig som en tyst matta över marken. Så självklart tog den plats på nåt sätt. Världen blev tyst, ljus och vacker efter månader av mörker och ruggig halvkyla. Plötsligt börjar vi se varandra trots den annars mörka årstiden, till och med hälsa när vi behöver invänta varandra i en driva som är i vägen på promenadslingan.
Men att gå ut och njuta av snön innebar de här första vita dagarna också något annat, icke njutbart. För knappt hade snön hunnit landa på marken så fyllde män(niskor) gatorna och förenades i ett ivrigt rumpnisse-frågvist “var är plogbilen?”. För när det kommer till gator och trafik då ska det vara ordning och reda och då får vi vinternjutare inte njuta ens en halv dag av att snön fortsätter att falla och blir ett tjockt lager över precis allt och en kittlande tanke av att vi kanske kan komma att bli insnöade kommer krypande. Exakt var kommer behovet ifrån att snön inte kan få ligga kvar ett tag? Vad gör det om man tvingas köra lite sakta eller får sladda sig runt på gatorna alternativt pulsa sig fram gåendes? Får livet inte kännas lekfullt? Är det längtan efter att få se ett stort fordon gasa runt på vägarna som lockar? I så falla kan jag tipsa om programmet Stora maskiner som har funnits att se i SVTs barnutbud några år nu, det bör tillfredsställa det behovet.
Det här är inget lokalt fenomen i mitt bostadsområde. Jag jobbade många år som lokal nyhetsjournalist och det var samma visa varje år då snön äntligen kom. Telefonsvararen fylldes av framförallt män som ville diskutera utebliven plogning alternativt dåligt genomförd plogning och så det där med salt eller sand och så vidare.
Så även i år. För när plogbilen väl varit i kvarteren och utfört sitt jobb så pratades det om vallarna som den gjort runt bilarna och som därmed blivit ännu mer insnöade än innan plogningen.Jag slår dövörat till och tänker att det må vara så att de så kallade ursprungsfolken har många ord för snö men vi har många ord och svordomar för utebliven snöröjning. Det ena ger säkerligen upphov till fler hjärtinfarkter än det andra – tagga ner vetja!

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil

Livets goda behöver inte förstärkare

Den senaste tiden har jag brottats med en text på temat “digitalisering och demokrati”. Ja, ni hör själva: ämnet är så vitt att bara dispositionen fyller en lada. Det är svårt att fatta hur samhället påverkas av alla dessa datorer, mobiler, uppkopplade garagedörrar, klockor, katthalsband och saltkar. (Jodå, de finns.) Vi lever i ett slags digital gryning (eller skymning, om man är mer pessimistiskt orienterad). Ingen vet vart tekniken för oss, eller i vilken mån vi kan kontrollera den binära störtflod som nu översvämmar och marinerar våra liv. Men vissa saker är forskarna ganska överens om: allt som går att digitalisera, kommer också att digitaliseras. Saltkaren är bara början. Dessutom menar de flesta historiker att tekniken i sig varken är god eller ond. Det är vårt sätt att nyttja teknologin som leder till bättre eller sämre konsekvenser. Inte heller ändras människans natur av RAM-minnen och algoritmer. Nej, men informationstekniken kan däremot förstärka befintliga mänskliga drifter, goda såväl som onda.
När jag tar en promenad slås jag av hur bra förstärkarteorin stämmer. Nya landsvägen spränger djupt genom berget på vilket vår skog en gång växte. Nån ville fram lite snabbare, så bort med gran, björk, surmossar, lavar och hackspettar. Bort med jordlager och själva berggrunden. Vi har ju tekniken! Strax intill ligger sjön som min farfar var med och sänkte för 100 år sedan. De ville ju bara odla lite mer! Men den luckra sjöjorden sjönk samman. Nyodlingen blev en vattensjuk, obrukbar äng. Idag betraktar vi sjösänkningarna som onödiga ingrepp. Undrar just om inte samma omdöme kommer drabba även landsvägen, redan under min livstid.Teknikens inverkan på demokratin fungerar på liknande sätt. Mänskliga drifter förstärks på gott och ont via sociala medier, appar och plattformar. Val kan vinnas med data, processorkraft och AI som prickskjuter opinionsprojektiler mot utvalda väljargrupper. Det kan låta hemskt, men å andra sidan: vad är egentligen fel med att guida väljarna till välinformerade val? Så länge det inte handlar om manipulation, så är det väl rimligt? Men i förlängningen innebär resonemanget kanske att vi bör låta maskinerna fatta besluten åt oss. Mata in dina preferenser och personuppgifter – ut kommer en perfekt processad röst.
Nej, det är verkligen svårt. Ibland känner jag mig lika bakåtsträvande (eller klok) som grannbonden, han som inte ville använda den nya toalett som installerades på gården under 1980-talet. Han hade ju dasset och stången! Jag använder själv vattenklosett, men ger grannen rätt i en mening: våra mest basala behov – äta, skita, sova, lyssna till fågelsång, känna doften efter ett lätt regn, skratta, kramas och lite annat – är bättre utan teknisk förstärkning.

Det kommer att behövas vägledning i vår nya tid

“Tack för ditt tålamod”. Det känns som att datorn hånler emot mig samtidigt som jag läser texten på skärmen. Det är ju lätt att skriva så om man är just dator och inte kan se att mitt topplock har gått för flera minuter sen.Så här: vi har en skrivare hemma, den skriver ut papper i godan ro. Men så kommer en dag då jag i mitt arbete måste använda funktionen skanner. Lätt tänker jag – det är ju samma sak fast tvärtom!
Döm om min förvåning när man då måste gå in och skapa ett användarkonto hos företaget som skrivaren är tillverkad av. Det där med användarkonton är något det går inflation i just nu. Antagligen är det för att pandemitiden har “tvingat” oss ut oss mer i det digitala livet och kanske är det det faktum att jag som tonårsmamma ständigt möts av nya sajter som det kan beställas varor ifrån. Det här har gjort att företagen ser sin chans att skaffa nya så kallade medlemmar (vi är alltid kunder i förhållande till företag!) till sin verksamhet. Jag har nu användarkonton på så många ställen att jag omöjligt kan komma ihåg alla och definitivt inte alla användarnamn och lösenord, jag vill faktiskt kunna använda min hjärna till annat än att komma ihåg just sånt.
Det digitala livet med bland annar möten och AW online har verkligen hjälpt oss genom den här pandemin. Vi kan hålla kontakten i såväl privat- som arbetsliv även om vi inte kan kramas och lukta på varandra. Det är lite småtrevligt nu när vi lärt oss att hantera det. MEN så dimper den ner. En inbjudan till en heldagskonferens om folkbildning som jag gärna vill delta i. Jag anmäler mig i godan ro och trycker i vilka föreläsare jag vill lyssna på. Så nån vecka innan konferensen ska bli av så meddelas att det här mötet är ett VR (virtual reality) möte. Så innan måste man skaffa ett speciellt konto och skapa sig sin egen avatar vilket är den som ska gå runt där för att socialisera sig med de andra mötesdeltagarna.
Hela mötet har blivit nån slags dataspel. Lite kul kan jag tycka, att testa nytt. Då kommer det, alla appar, användarkonton och nedladdningar som behövs för att överhuvudtaget komma in i mötet. Jag är en människa med bra tålamod, men just när det gäller saker som har med nedladdningar, konton, inloggningar så är stubinen extremt kort. Jag känner mig som en galen tant ju mer jag försöker, misslyckas och inser att “nej jag ger ta mig tusan upp” (fast med betydligt hårdare ord).
Så länge jag kan komma ihåg så har nyhetsbevakningen i olika medier då och då tagit upp vinkeln med någon småföretagare som tycker att det är så krångligt att vara just småföretagare just med anledning av all byråkrati – men de har ju en hel yrkeskår att ta hjälp av nämligen revisorerna. Snart kommer vi alla att behöva en revisor i våra liv bara för att kunna fungera i den nya tiden.

”Så surt är det hälsar bonden så tvär”

Solen skiner idag och det känns som om sommarlovet närmar sig med stormfart. Vi planerar avslutningskläder och tränar sångtexter inför examensdagen. Dottern kämpar med ”Här är den sköna sommar” av Taube. Usch, vad jag tyckte illa om texten när jag var i dotterns ålder och min klass skulle framföra sången. ”Jag sjöng vid bondens knut, nu är sommaren här! Det är våren som är slut svarar bonden, så tvär.”  
Jag minns att jag tyckte att det var hemskt pinsamt att det var just en bonde som var så sur och gnällig och jag skämdes å hela min bondefamiljs räkning. Idag när jag hör dotterns något upphottade variant av visan inser jag att jag fullt ut identifierar mig med den sure bonden och i stället ryser vid tanken på den aningslöse huvudpersonen i visan.
När vännerna med förväntan i rösten pratar om annalkande sommar och önskar sig värme, bad och lediga dagar fasar jag för värmebölja, torka och foderbrist. När nyhetsuppläsaren uttrycker tillförsikt om att coronarestriktionerna snart förväntas lätta och livet kan återgå till det normala muttrar jag något om att nästa pandemi kommer förr än vi tror om inte mänskligheten gör radikala förändringar i sitt beteende.
Om sommargrannarna flaggar för att de kanske drar till Thailand i år i stället för att stanna på torpet måste jag bita mig i tungan för att inte säga något om flygresor, resistenta bakterier och att billiga semestrar bygger på systematiska, globala orättvisor. Och när turisterna som besöker vandringsleden prisar naturen och sedan slänger flaskor och plastpåsar efter sig så att hela stigen skimrar av glaskross och skräp orkar jag inte tro på mänskligheten längre. Sur, tvär och uppriktigt förvånad över att folk orkar vara glada bara för att solen lyser lite. Dom tänker hellre på mjukglass än klimatförändringar och lägger glatt pengar på brun-utan-sol-krämer men har inte råd att köpa bra mat, tänker jag.  
Men sen kommer jag av mig lite för jag hör ju själv hur jag låter. Sur, tvär och gnällig. Dessutom är jag inte ett dugg bättre själv. Jag smaskar också mjukglass med okänt innehåll, drömmer om lediga dagar vid vita sandstränder och vet inte vem som sytt mina byxor. Nog kan krig och politik fördärva vår jord, men allra mest är det vår egen aningslöshet och det faktum att vår idé om det goda livet ödelägger möjligheterna till ett gott liv för kommande generationer.
Jag vill ju att även mina barnbarns barn ska få sitta på en filt på gräsmattan en tidig aprilmorgon och lyssna på småfåglarna och se hur humlorna vaknar. Dricka rabarbersaft i syrenbersån en varm eftermiddag i maj och sedan stå på trappan till vår lilla skola en solig dag i början av juni, sjunga med i Taubes visa och förfasa sig över alla sura bönder. Jag hoppas att de ska kunna relatera till Karin i visan som lovar blänkande vikar och blommande stigar och inte som idag, när det är vikarna som blommar och stigarna glittrar av skräp.  
Solen skiner idag. Våren är snart slut och pandemin ser kanske ut att lätta sitt grepp. Men ännu dröjer det innan sommaren är här och Covid-19 är inte över ännu. Det blir dessutom inte den sista pandemin vi får uppleva om vi redan håller på att glömma det senaste årets insikter och tror att vi kan fortsätta som om inget hade hänt. Så surt är det, hälsar bonden, så tvär.

”Nyss fyllde jag 14 och fick en skateboard”

I år fyller jag 56. Nyss fyllde jag 14 och fick en skateboard och pengar till en elgitarr. Om bara några andetag kommer jag att fyllla 78 och ha lite svårt att gå. Mitt hår är fullt av gråa hårstrån nu och jag börjar förstå, att ingen – inte ens jag – får vara evigt ung. Våren väntar aldrig på hösten, men ändå får den ge sig till slut. Den kanske inbillar sig att den kan fortsätta att vara vår, även under sommaren och att sommaren varar väldigt länge, men till sist är det ändå alltid hösten som vinner.
Tidsuppfattningen i livet är allt bra konstig. När jag var barn och ung, varade dagarna nästan för evigt. Nu räcker den bara några timmar, sen har den redan gått. Än så länge kommer det alltid en dag till, men den tar slut lika fort. Jag tittar på mina 4 barn, som nästan allihop är vuxna, eller på väg att bli det och jag tänker: vad fort det gick. Var jag ens där?
Men tack och lov – ja jag säger det och menar det verkligen – tack och lov så minns jag att jag faktiskt var det. Jag var där. Jag lade dem på mitt bröst när de var nyfödda, jag gick med dem i barnvagnar och bärsjalar, tätt intill min kropp. Jag hjälpte dem upp när dom föll och jag tvättade och plåstrade om deras sår. Jag höll dem i min famn när dom grät och jag föll ner på golvet med skrattkramp i magen, när vi hade roligt tillsammans. Jag trampade på deras legobitar när jag gick upp på toaletten på natten, jag lagade deras mat, tjänade pengar så att vi kunde ha ett hem att bo i och en bil att åka i. Jag släppte cykeln och såg dem fara iväg utan stödhjul och cykla iväg så långt att jag var tvungen att springa efter, för att vara säker på att få dem tillbaka.
Jag har massor av bildbevis att titta på när jag tvivlar. Bilder där jag ser mig själv tillsammans med dom. Till och med bilderna säger att att jag har hunnit med massor i livet, tillsammans med mina barn. Hur kan det då kännas som att jag knappt ens var där? Känner du likadant, du som är i samma ålder som jag? Hur kan det kännas så? Är vi inte förståndiga du och jag? Vad är det för hjärnor vi har fått, vi pappor och människor, som kan spela oss sådana outhärdliga spratt? Hur kan det vara så att jag nyss var 11 och satt och målade modellflygplan och nu snart ska fylla 56?
När jag var ung, sa alla äldre att livet går så fort och jag fattade på riktigt inte vad dom snackade om. Jag har aldrig varit den som trott att allt som de äldre säger, är sant. Jag har alltid tänkt att dom har suttit fast i sitt tänk och glömt att finna sina egna sanningar, istället för att upprepa sånt dom hört från andra som gått före och ”minsann vet hur det är”. Men på denna punkt får jag ge dem rätt. Det har gått fort, livet. Jag vet att jag ännu borde ha kanske 30 år kvar. Men det är ganska jobbigt att veta att de kommande 30 åren kommer att vissla förbi minst 4 gånger så fort som de 30 första. Det känns lite orättvist, tycker jag.
Nu när livserfarenheten har lärt mig så mycket, får jag så kort tid på mig, att använda det jag lärt mig. Låter det tungt, allt det här? Det är det. Men tack och lov har jag inte gett upp allt det jag ville när jag var ung. Jag kämpar ännu på. Jag har en egen studio där jag skriver låtar och spelar på mina elgitarrer. Jag åker fortfarande skateboard. Helvete! Förlåt alla mina dystra grubblerier! Jag tänkte nog lite galet i ett anfall av åldersnojja. Jag är ännu ung. För jorden har funnits så oändligt mycket längre än vad jag har gjort. Imorgon tänker jag tammefan leta upp ett minidisco i nån skola och gå och dansa till någon låt av Billie Eilish! Med grått hår och allt.

Brev till min pappa

Han blir 89 i sommar och har burit på sin alzheimerdiagnos i många år nu. Vi har kämpat på du och jag pappa. Först de tre tuffa åren när mamma blev allt sjukare. Du har nog glömt att du räddade livet på henne den gången när jag var på andra sidan jorden. Då gjorde man sådana resor. Men jag minns att du väckte mig mitt i natten och frågade vad du skulle göra när du inte fick kontakt med henne. 112 var det enda råd jag kunde ge – och du ringde ambulansen i grevens tid. Ni tog hand om varandra efter bästa förmåga – in i det sista.
När hon så dog började nästa era. I drygt fem år har du klarat dig ensam i er lägenhet, med min, grannarnas och hemtjänstens hjälp. Vi har letat efter grejor, efter system för att få vardagen att fungera. Jag älskar lappen som jag hittade när jag började tömma din lägenhet. På ena sidan: Du har ätit frukost, på den andra Du har inte ätit frukost. Hur du kom ihåg om du vänt den? GPS-klockan var bra. Med den kunde jag lotsa hemtjänsten till platser där de kunde plocka upp dig.
Men nu har du flyttat hemifrån. Vägen dit var svår. Å ena sidan tyckte du att det ekade ensamhet i din för stora lägenhet. Å andra älskade du alla vackra saker och det som var ditt liv och var så nöjd med all hjälp du fick av de snälla människor som skötte om dig. Jag håller med dig där. Demensteamet från Nyköpings kommun var en gudagåva. Men efterhand blev det för svårt. Och coronan har inte hjälpt.
Jag sa att vi stod i kö för plats på äldreboende första gången polisen ringde och hade plockat upp dig mitt i natten. I morgonrock och tofflor. Du skulle bara gå till kiosken. Jag minns inte hur många gånger jag upprepade de orden. Vi står i kö…Jag läste om hur man skulle välja äldreboende, åka runt och titta, ställa frågor. Här slutar mina positiva erfarenheter. Vi fick besked att du var berättigad till äldreboende och en tid därefter ett erbjudande om en plats som var långt ifrån något av de tre alternativ vi valt. Vi fick en vecka på oss att ge besked. Vi kunde tacka nej en gång, sen skulle vi strykas från kön.
Vi tackade nej och sedan hörde vi ingenting. Ingenting. Månad lades till månad. Det blev några rejäla dippar där det nämndes både korttidsboende och psykakut. Men vi ville ju göra flytten till något fint. Så vi väntade. Grannarna stötte på liksom hemtjänsten. Till slut kom ett erbjudande. Inte något vi valt, men som vi kunde tänka oss. Och vet du pappa; jag är så glad att du slapp vara delaktig i den processen. Själv är jag chockad över hur lite värdighet och medmänsklighet jag hittat i det här sista svåra steget. Hur lite hjälp vi fått, det obefintliga intresset för din person och dina behov. Jag förstår att det är för få platser till för många behövande, men året när alla värnar om äldrevården ska väl inte gamla människor behandlas som paket.
Men nu gör vi som kungen och vänder blad. Du är utsläppt ur karantänen(!), personalen verkar jättegullig och snart kommer sommaren.