Nu kommer kalvarna tätt på Magda säteri i Näshulta. Foto: Karina Frölund
Iris heter hon - precis som mamman.
Det är snart dags för 35 kor till att kalva.
Metodiskt slukar Iris fosterhinnan.
Rödkulla för 100 år sedan
Christer Nordqvist utanför restaurangen.
Så här söt är en lite äldre rödkulla. Foto: Privat
Envist slickar hon lill-Iris torr.

Iris – en rödkulla ser dagens ljus

Iris står i en egen box och klämmer lite. I några andra boxar står andra kor som redan kalvat. Iris är den sjätte i år. För någon vecka sedan satte den första igång och sedan har det rullat på. Nu ska 40 kor kalva på Magda säteri i Näshulta.

– Nio månader och tio dagar går kon innan det är dags. De flesta kalvar på natten och på morgonen när vi kommer står kalven där och äter, säger Christer Nordqvist.

Iris tänker inte vänta till natten. Hon står mitt på dagen och klämmer ut lite till av kalven. Nu syns två klövar och mulen. Hon tuggar i sig några strån hö och tittar misstänksamt på mig.

– Det ser ut som det ska, med framklövarna först och huvudet uppåt, säger Christer.

Han bytte karriär 2011 då han lämnade försvaret och satsade på lantbruket istället. De första tio korna köptes i Åslemåla i Småland. Sedan dess har han sett en hel del kalvningar. Han säger att det går i regel bra.

– Rödkullan är oproblematisk ras. Den är ínte hårt avlad utan har ett naturligt beteende.

Rödkullan är en gammal lantras, en av Sveriges äldsta nötkreatursraser. En ganska liten ko som inte ger särskilt mycket mjölk eller kött i jämförelse med moderna raser.

– Det är därför vi valde den. För att komma så långt från köttindustrin som möjligt.

Det finns inga stora beskrivningar fördjupa sig i av juverstorlek, mjölkproduktion eller benställning när rödkullans avelskalender ska tryckas.

– Man avlar på gott lynne och god hälsa. Den passar dessutom bra i Sörmland, den är tålig och klarar skogsbeten.

Rödkullan som ras har gått från att vara en ganska vanlig typ av ko för hundra år sedan till att bli en utrotningshotad raritet som betar i vackra hagar utan press på produktivitet.

Köttet säljs exklusivt med epitet som stressfritt, välmarmorerat och lätt kryddigt, med drag av vilt på grund av den varierande kosten på gräs- och skogsbeten.

Iris juver är litet och lurvigt, men hon är inte heller någon mjölkko som behöver ha plats för många liter mjölk.

– Jag hoppas det blir en kvigkalv, säger Niclas Ketola som jobbar på gården.

När jag flyttar mig för att få en bättre bild, flyttar sig ckså Iris. Hon har koll på mig och kameran. Hon tittar inte alls lika spänt på Niclas.

– De får leva längre, säger han.

En bit ifrån Iris är lagårdsdörren öppen och runda kossor går ut och in till hagen. Där går de som ännu inte kalvat.

Christer säger att de får EU-stöd för att avla på den hotade rödkullan, men då krävs att den är renrasig och har fem led av rödkullor bakom sig. Som Iris.

Hon trampar runt lite, stannar och plötsligt glider kalven ut. Mjukt landar den i halmen. Iris vänder sig snabbt om och puffar på den sedan börjar hon tugga i sig fosterhinnan.

Kalven föds till en gård som fanns redan på 1200-talet. Idag är lantbruket med rödkullorna en del av konceptet Magdakullan. Hör finns också restaurang, catering, gårdsbutik, möjlighet att hyra stuga och gå med på kovandring, en promenad för att lära sig mer om lantrasen och Magdas ekologiska jordbruk.

Kalven som landat i halmen är Iris tredje. Iris sköter sig exemplariskt. Det är tydligen meningen att fosterhinnan ska ätas upp. När hon svalt sista tuggan börjar hon slicka kalven. Christer ser nöjd ut.

– Även kossor kan få förlossningsdepression och inte knyta an till kalven. Ibland när de får tvillingar accepterar de bara en av dem.

Han säger att de kalvarna blir stökiga men också väldigt tama.

Iris slickar och slickar medan den lilla kalven försöker komma upp på sina rangliga ben. När kalven trillat två gånger ligger den still en stund.

Rödkullan är i regel en helt brun ko, men kalven som föds är speciell, med en vit stjärna i pannan och vitt på båda bakbenen.

– Jag tror det är en hon, säger Niclas när kalven lyckas resa sig.

– I så fall är det en Iris till. Om det skulle varit en tjurkalv hade den fått ett namn på O, säger Christer.

Lite glosögd och vinglig lyckas Lill-Iris komma upp på benen och snart hittar hon Iris lurviga juver.

– Jag tycker det här är meningsfullt. Jag gör något på riktigt. Det handlar om liv och död, att vara med naturen och djuren, säger Christer.