”Det kanske finns hopp i alla fall”

Så fick vi vinter igen, tjoho! Nå… jag gillar egentligen inte vintern särskilt mycket, men den här gången blev jag glad över både snön och kylan. Efter de senaste vintrarna har jag gått och oroat mig för att allt hopp om klimatet nu är ute. Visst – det kanske det är ändå – men när det åtminstone dyker upp en stunds riktig vinter, så tänker jag att det kanske finns hopp i alla fall.
Det känns lite tryggt, att det är vinter när det ska vara vinter. Nu kan vi återigen skotta till oss ett par ordentliga ryggskott, förfrysa händerna när vi skrapar bilrutorna och glömma bort att skotta fram brevlådan så att posten ligger och väntar på oss i närmsta snödriva. Vi kan halka på trottoarer och bryta lårbenshalsar och knäcka svanskotor.
Och så det bästa som finns: Vi kan svänga in bilen på en lite mindre väg på landet och tänka att snön som ligger på den nog inte är så djup och känna hur det går trögare och trögare, för att till sist ge upp och sen försöka backa tillbaka till stora vägen i samma djupa spår som vi själva gjort och sen kan vi misslyckas bara lite, lite grann med det, så att hjulen skär fel och så står vi där halvvägs ner i diket och lyckas ta oss ur bilen och önskar att vi faktiskt hade köpt den där snöspaden som vi alltid sagt att vi skulle ha liggandes i bilen på vintern och så ligger vi där på alla fyra med våra vantlösa händer och försöker gräva fram snön under bilen så gott vi kan.
Snö letar sig in på ländryggen, mellan tröja och byxor och in i skorna och uppe vid nacken och någonstans djupt inne i huvet känner man igen den där känslan och plötsligt är man 8 år igen och ligger i en skidbacke med breda, röda miniskidor i plast fastspända på scooterkängorna och har hela overallen full med snö och remmarna som håller fast skidorna går inte att öppna, för metallspännena är fulla med frusen snö och i ryggsäcken har termosen läckt så att det som en gång var varm choklad nu har fyllt ryggsäckens botten och bildat ett isblock som innehåller en halväten banan, en clementin och tre konstiga degklumpar som inte kan vara något annat än upplösta mariekex. Lovikavantarna är blöta på insidan och har tjocka isklumpar på utsidan och man försöker ta av dem men de väger 300 kilo och kan omöjligen lyftas. Under mössan är pannluggen våt av svett, samtidigt som kinderna är så djupfrysta att man tappat känseln. Läpparna är röda och svidiga av allt snor som runnit och som man försökt slicka bort.
Man tittar lite längtande ner mot vägen som går nedanför backen och ser hur bilförarna vinkar inifrån sina varma kupeer och nånstans tänker man att man önskar att man fick bli vuxen och åka sådär varmt och skönt igenom vintern. Och så är man plötsligt det. Vuxen alltså. Och ligger på alla fyra i en snödriva utanför bilen som står halvvägs ner i ett dike, men som nog enkelt skulle gå att köra upp igen, om man bara hade en snöspade. En sån där som man alltid har sagt att man ska köpa och ha liggandes i bilen på vintern.
Till slut ger man upp och sitter bara där, med ryggen mot bilen och flåsar och tittar på vinterlandskapet. För det är ju ändå så vackert. Att titta på. Genom ett fönster med en brinnade kamin bakom ryggen. För det tycker jag om: Att elda i kaminen. Oj, den här texten bara rann ur mig. Minns inte hur den började. Sa jag att jag egentligen inte gillar vintern särskilt mycket…?

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil

Välkomnar rävarnas hesa parningsrop

Äntligen kom det lite snövinter. Redan första omgången hann vi få fram skidorna. Det krävdes en god portion god vilja, en hel del gräs stack upp och allt vatten som stod i markerna efter den varma blöta perioden tryckte igenom och sög rejält – men det gick att åka. Luttrad efter de senaste vintrarna trodde jag att det var det hela när allt regnade bort efter mindre än en vecka.
Men vi hade nästan en hel månad med fin skidåkning. Jag avvisar bestämt alla klagomål på snöskottning och den rekordlånga köldperioden. Glädjen verkar vara delad, för i denna sociala distanseringens tid har grannkontakterna inte frusit inne. Tvärtom. Vissa turer har tagit dubbelt så lång tid på grund av alla bekanta i spåret. En del i fortåkarkläder, andra med utflyktsryggan packad.
Tänk så skönt det är att bara släppa hunden rakt in utan att få leriga tassavtryck genom hela huset och så mycket roligt man kan göra i snövintern. Snowracer, skotta fram isen på översvämningen på åkern, för att inte tala om att plötsligt få en inblick i allt som pågår i det vilda.Rådjurens spår där klövarna ritar streck i snön när de kommer ner från skogen ut på fälten. Sorkarnas fina blixtlås är som graffitti på snöytan, tills de försvinner ner i ett runt hål, ner till det subnivala rummet. Därnere har de det bra i skydd under snön, med god tillgång på mat. Om det inte är en uggla som har lyssnat in dem. Det ser märkligt ut med vingavtrycket i snön och den lilla blodfläcken som skvallrar om vad som hänt.
Hararna har vi knappt sett de senaste åren, men nu dök deras fina avtryck upp och vi kunde följa hur ett favoritområde vid sidan av skidspåret blev mer och mer uppbökat för varje dag. Vildsvinens bökande ser man förvisso även under barmarksvintern, men med spårsnö kan man se hur ett spår plötsligt delar upp sig i en solfjäder av sex individer där det blir lite mer lättgånget.
Det är ju många som utnyttjar fenomenet att gå i varandras spår. Tänk så mäktigt att få följa ett vargspår som plötsligt visar sig vara en hel familjegrupp när de kommer ut på en frusen sjö. Det där med att använda varandras spår brukar ofta bli en konflikt när det handlar om skidspår. Länge var jag positivt överraskad över hur bra traktens fotgängare och ryttare var på att inte trampa i skidspåren. Förutom räven då, som regelmässigt har satt sina fina stämplar i spåret och med jämna mellanrum revirmarkerat, både med spillning och urin på spårkanterna.
Men plötsligt dök han upp: en fullvuxen tung hanne. Hans kängor i storlek 43–44 lämnade stora hål i skidspåret. Hur tänkte han där? En bekant som ledsnat på folk som gick i skidspåret satte upp informationsskyltar med olika spår: räv, hare, rådjur. Skoavtrycken i spåret artbestämde hon till idiot. Det skapade en del upprörda känslor i den bygden.
Nu ser det väl ut som att skiddagarna är slut, men jag är beredd att ta emot nästa årstid. Rävarnas hesa parningsrop har slitit sönder vinterkvällarna och kattugglan hoar för fullt nere i ekbacken. Hoppas vi går mot ljusare tider.

Ny motorburen ungdom möter gamla fördomar

För länge sen, i mina tonår, var ”motorburen ungdom” en subkultur med tydliga konnotationer: det var folk från Buskhyttan, Tystberga och andra lantligt belägna mindre tätorter där man lyssnade på Whitesnake och Eddie Meduza, bar fransiga jeansvästar och körde trimmade moppar så att de fjuniga mustascherna och hockeyfrillorna fladdrade i vinden.
Det förekom även enstaka epor. Bondsöner med traktorkort kunde ibland ha en ombyggd Duett i garaget. Tjejer förekom i princip inte, annat än som passagerare eller ekivoka utsmyckningar i garage och pojkrum.
Jag och mina vänner, som formades av villastadens medelklassliv, upprätthöll utåt en fasad av överlägsenhet mot de oljiga, jeansklädda lantisarna. Men egentligen tyckte vi att de var rätt tuffa, lite farliga.
Under många år var epa-kulturen som bortblåst. Men för några år sedan noterade jag ett ökande antal små ”ärtiga” fordon med lgf-skylt som korkade igen 55:an. Mopedbilar, men inte såna där trehjulingar med fladdrande orangea kapell som förr kördes av vissa äldre på landet. Nej, det här var välpolerade minibilar som rattades av unga tjejer vars yttre förde tankarna till modebloggar och sminkbord, snarare än gödselhögar och läckande växellådor. Samtidigt tycktes även den mer traditionella epa-kulturen ha fått nytt liv: sänkta och tonade Volvo 740 med flaggor och provocerande streamers sniglade sig mellan Flen och Malmköping med dovt dunkande baslådor.
Den motorburna ungdomen är tillbaka, men i en delvis ny skepnad. Det spelar inte så stor roll längre om du är kille eller tjej, om du bor på Lidingö eller i Svalsta. Alla får åka, numera.
Men somligt har inte ändrats. Som vissa människors fördomar. Häromdagen hade min dotter åkt till Flen med några vänner i kompisens Audi (jo, fint ska det vara). Okej, de hade väl parkerat lite illa, men det förekom inga droger, vapen, sydstatsflaggor eller störande musikanläggningar. De var endast utrustade med…pulkor. Plötsligt stannar en bil. Ur kliver en uniformerad kvinna. Kanske var det en polis, min dotter var inte säker, eftersom kvinnan inte presenterade sig. Men hon hotade omedelbart med att dra in körkortet för felparkeraren och beordrade alla att genast åka hem.
Föreställ er att det hade varit ett gäng boulespelande pensionärer. Eller brukshundsklubben. Skulle polisen ha reagerat på samma sätt? Nej, givetvis inte. Hon hade på sin höjd bett dem att flytta bilen. Dra in körkortet? Beordrat dem att åka hem? Otänkbart!
Det är märkligt att unga i kombination med triangelförsedda, helt lagliga, motorfordon fortfarande får topplocket att gå hos många vuxna. ”Sheriffen i Flen” lärde min dotter och hennes kompisar en läxa, men den handlade tyvärr inte så mycket om trafikvett, utan om ömsesidiga fördomar.

Snöröjning väcker heta känslor

Det sägs att samer och inuiter har många olika ord för snö. Minsta variation av hur snön ligger på marken eller faller från himlen finns beskrivet i deras språk. Jag har tänkt på det ofta, ända sen jag läste boken Fröken Smillas känsla för snö någon gång på 90- talet. Funderat över vad det är deras språk beskriver som inte vi har sett och satt ord på.
Det är några veckor sen den kom nu, snön. Jag hade nästa gett upp om den för säsongen. Men så blev det kallt och den vinglade vackert ner från himlen och la sig som en tyst matta över marken. Så självklart tog den plats på nåt sätt. Världen blev tyst, ljus och vacker efter månader av mörker och ruggig halvkyla. Plötsligt börjar vi se varandra trots den annars mörka årstiden, till och med hälsa när vi behöver invänta varandra i en driva som är i vägen på promenadslingan.
Men att gå ut och njuta av snön innebar de här första vita dagarna också något annat, icke njutbart. För knappt hade snön hunnit landa på marken så fyllde män(niskor) gatorna och förenades i ett ivrigt rumpnisse-frågvist “var är plogbilen?”. För när det kommer till gator och trafik då ska det vara ordning och reda och då får vi vinternjutare inte njuta ens en halv dag av att snön fortsätter att falla och blir ett tjockt lager över precis allt och en kittlande tanke av att vi kanske kan komma att bli insnöade kommer krypande. Exakt var kommer behovet ifrån att snön inte kan få ligga kvar ett tag? Vad gör det om man tvingas köra lite sakta eller får sladda sig runt på gatorna alternativt pulsa sig fram gåendes? Får livet inte kännas lekfullt? Är det längtan efter att få se ett stort fordon gasa runt på vägarna som lockar? I så falla kan jag tipsa om programmet Stora maskiner som har funnits att se i SVTs barnutbud några år nu, det bör tillfredsställa det behovet.
Det här är inget lokalt fenomen i mitt bostadsområde. Jag jobbade många år som lokal nyhetsjournalist och det var samma visa varje år då snön äntligen kom. Telefonsvararen fylldes av framförallt män som ville diskutera utebliven plogning alternativt dåligt genomförd plogning och så det där med salt eller sand och så vidare.
Så även i år. För när plogbilen väl varit i kvarteren och utfört sitt jobb så pratades det om vallarna som den gjort runt bilarna och som därmed blivit ännu mer insnöade än innan plogningen.Jag slår dövörat till och tänker att det må vara så att de så kallade ursprungsfolken har många ord för snö men vi har många ord och svordomar för utebliven snöröjning. Det ena ger säkerligen upphov till fler hjärtinfarkter än det andra – tagga ner vetja!

Synkar lamning med melodifestival

Ute är det 10 grader kallt och snön ligger i drivor. Inne i ladugården är det varmt och mysigt, i halmen busar ett 50-tal veckogamla lammungar och borta vid ytterväggen vankar några tackor som ännu inte lammat. De krafsar lite i halmen, stirrar en stund i väggen, suckar tungt och så vaggar de runt ett varv till. Lammen har övergått till att leka inte-nudda-golv genom att hoppa från rygg till rygg på sina stackars mammor som ligger och idisslar middagen. En tackas tålamod är oändligt.
Jag får ibland frågan om varför våra lamm föd så tidigt på året och brukar svara lite svepande att det är bra för då är lammen så stora när våren kommer att jag kan släppa ut dem på bete utan att riskera att rävar eller korpar ger sig på dem. Eller att februari är en i övrigt lugn period på gården och då kan jag fokusera på fåren och se till att varenda lammunge klarar sig. Men det är bara delvis sant. Den verkliga orsaken är att jag synkar lamningen med Melodifestivalen för att på smidigaste sätt undvika hela Mellokarusellen. Jag kan glatt dra på mig laggårdsoverallen när programmet närmar sig, vinka hejdå till familjen och dra till fåren. När andra häller upp snacks, planerar mellomiddag och sätter betyg på bidragen slumrar jag lyckligt ovetande på foderbordet med en termomugg te i handen och en drös lammungar i famnen. När vänner försöker sig på ett samtal om huruvida rätt låt vann kan jag bara mumla lite och ursäkta mig med att jag ju har lamning och tyvärr inte sett några av bidragen. Jag tycker nämligen lika mycket om lamm som jag tycker illa om schlager så lösningen är optimal.
Livet i ladugården är så lätt och förutsägbart, jag vet när jag ska fodra, strö och sopa på stallgången. Jag kan rätta fellägen på lamm som vill komma till värden med rumpan först och boxa upp tackor som ser lite medtagna och ge dem lite kross. Alla problem har en lösning, ibland krävs det några timmars extra jobb, men sedan är ordningen återställd, tackorna står åter och mumsar ensilage och lammen sover i halmen. I lagården är världen begriplig, hanterbar och jag har stenkoll.
Det händer förstås att dottern protesterar. ”Alla RIKTIGA mammor äter tacos och kollar på Mello” kunde hon hävda när hon var yngre. Sedan brukade hon kritiskt konstatera att jag luktade ladugård och dra slutsatsen att jag var hopplös och istället packa sin glitterboa och sticka över till grannarna. Dom hade dessutom större tv, bättre tacobuffé och förstod att uppskatta tornartshöjningar, spektakulära dansnummer och klatschiga refränger. Men i år har även dottern övergett Mello.
Alla program hon vill se streamas direkt ner på paddan därför följer hon numera gärna med på kvällsturen (eftersom vi har WiFi i laggårn). Uppflugen på sin vanliga plats på foderbordskanten förklarar hon glatt att det är ganska mysigt hos lammen och att Mello har blivit såååå tråkigt i år. Dessutom är hon inte orolig för mig längre, att gå runt med halm i håret, lukta ull och vara fullständigt asocial är nog bara en fas tror hon. Pyttsan tänker jag och utbyter en blick med min finaste gammeltacka som fnissar i smyg. Vi låter henne tro att det är övergående, men har man en galen-i-lamm-mamma så har man. Det går aldrig över. För vem vill vara Tic-toc-stjärna eller discodrottning när man kan vara kung i laggårn?

Talgoxen ser och lär – ingen mesig mes

Jösses vad de äter – småfåglarna. Redan innan solen går upp hänger de i klasar på automaterna. Blåmesar och svartmesar verkar vara extra förtjusta i jordnötterna. Lite längre fram på dagen blir de med jämna mellanrum ivägkörda av den större hackspetten, som ser festlig ut där den fyller nästan hela röret.

Jag började mata sent den här säsongen, men sen dess måste jag fylla på solrosfrön minst en gång om dagen och talgbollarna tar slut hela tiden. Tänk att det är så spännande med fåglarna utanför fönstret. De ger liksom liv åt den lite gråa, väntande vinterträdgården.
Mestadels är det de vanliga: talgoxe, nötväcka, pilfink, blåmes, entita. Alla har de olika karaktärer. Pilfinkarna är riktiga nedskräpare som öser ner frön på marken. Den bossiga nötväckan. När den kraschar in på solrosfrömataren lättar alla andra. Ibland blir det extra roligt. När domherrarna smyger omkring och plockar bland det som fallit ner. Eller när det landar ett litet fyrverkeri av färger. Steglitserna kommer ofta i grupp. Det lysande röda på huvudet, gult på vingen, vitt svart och beige.Nu gäller det att hålla igång matningen. Det är dags för årets vinterfågelräkning – Vinterfåglar inpå knuten. För sextonde året är det dags för oss medborgarforskare att ge ett bidrag. Räkningen håller på mellan fredag 29 januari till måndag 1 februari, men man räknar så lång eller kort stund man vill för det är det största antalet av varje art man sett samtidigt som ska rapporteras. Det kan låta lättare än det är. Småfåglar är mycket rörliga och var det åtta eller kanske tio talgoxar som rörde sig runt matningen. Äh, bäst att börja om.
Det har blivit fler och fler som räknar med en dipp förra året. Då var det så varmt att fåglarna hittade gott om mat i naturen och matarna tappade sugen. Åtminstone här i södra Sverige. Men etta på listan blev hur som helst talgoxen. Många har en särskild relation till den ganska kraftiga mesen som gärna knackar på rutan och talar om när det är dags att börja mata. När jag fyller på mat flyger alla fåglar utom en talgoxe som sitter kvar och väntar.
Beteendeforskaren Anders Brodin har utnämnt den till den smartaste mesen. Den iakttar och lär sig. I England kom några fåglar på att de kom åt det feta i toppen av mjölkflaskorna som levererades på trappen. Beteendet spred sig som en löpeld bland talgoxarna. I studier har de sett att de smyger på andra arter som hamstrar mat – för att sedan länsa deras förråd. Och så kan den vara riktigt råbarkad. Om det är ont om mat kan den attackera andra fåglar.Räkningen berättar om trender i fågellivet, som att steglitsen är en art som ökar och grönfinken minskar. Men också om hur säsongerna kan variera.
Förra året rusade den förtjusande lilla grönsiskan på listan. Förmodligen hade det varit ett bra häckningsår och sedan fanns det gott om alfrön så de stannande i landet. När sedan alkottarnas frön tog slut svärmade de in i trädgårdarna. Det fanns rapporter om flockar med hundratals fåglar. Vilken blir årets komet tro?