”Det kanske finns hopp i alla fall”

Så fick vi vinter igen, tjoho! Nå… jag gillar egentligen inte vintern särskilt mycket, men den här gången blev jag glad över både snön och kylan. Efter de senaste vintrarna har jag gått och oroat mig för att allt hopp om klimatet nu är ute. Visst – det kanske det är ändå – men när det åtminstone dyker upp en stunds riktig vinter, så tänker jag att det kanske finns hopp i alla fall.
Det känns lite tryggt, att det är vinter när det ska vara vinter. Nu kan vi återigen skotta till oss ett par ordentliga ryggskott, förfrysa händerna när vi skrapar bilrutorna och glömma bort att skotta fram brevlådan så att posten ligger och väntar på oss i närmsta snödriva. Vi kan halka på trottoarer och bryta lårbenshalsar och knäcka svanskotor.
Och så det bästa som finns: Vi kan svänga in bilen på en lite mindre väg på landet och tänka att snön som ligger på den nog inte är så djup och känna hur det går trögare och trögare, för att till sist ge upp och sen försöka backa tillbaka till stora vägen i samma djupa spår som vi själva gjort och sen kan vi misslyckas bara lite, lite grann med det, så att hjulen skär fel och så står vi där halvvägs ner i diket och lyckas ta oss ur bilen och önskar att vi faktiskt hade köpt den där snöspaden som vi alltid sagt att vi skulle ha liggandes i bilen på vintern och så ligger vi där på alla fyra med våra vantlösa händer och försöker gräva fram snön under bilen så gott vi kan.
Snö letar sig in på ländryggen, mellan tröja och byxor och in i skorna och uppe vid nacken och någonstans djupt inne i huvet känner man igen den där känslan och plötsligt är man 8 år igen och ligger i en skidbacke med breda, röda miniskidor i plast fastspända på scooterkängorna och har hela overallen full med snö och remmarna som håller fast skidorna går inte att öppna, för metallspännena är fulla med frusen snö och i ryggsäcken har termosen läckt så att det som en gång var varm choklad nu har fyllt ryggsäckens botten och bildat ett isblock som innehåller en halväten banan, en clementin och tre konstiga degklumpar som inte kan vara något annat än upplösta mariekex. Lovikavantarna är blöta på insidan och har tjocka isklumpar på utsidan och man försöker ta av dem men de väger 300 kilo och kan omöjligen lyftas. Under mössan är pannluggen våt av svett, samtidigt som kinderna är så djupfrysta att man tappat känseln. Läpparna är röda och svidiga av allt snor som runnit och som man försökt slicka bort.
Man tittar lite längtande ner mot vägen som går nedanför backen och ser hur bilförarna vinkar inifrån sina varma kupeer och nånstans tänker man att man önskar att man fick bli vuxen och åka sådär varmt och skönt igenom vintern. Och så är man plötsligt det. Vuxen alltså. Och ligger på alla fyra i en snödriva utanför bilen som står halvvägs ner i ett dike, men som nog enkelt skulle gå att köra upp igen, om man bara hade en snöspade. En sån där som man alltid har sagt att man ska köpa och ha liggandes i bilen på vintern.
Till slut ger man upp och sitter bara där, med ryggen mot bilen och flåsar och tittar på vinterlandskapet. För det är ju ändå så vackert. Att titta på. Genom ett fönster med en brinnade kamin bakom ryggen. För det tycker jag om: Att elda i kaminen. Oj, den här texten bara rann ur mig. Minns inte hur den började. Sa jag att jag egentligen inte gillar vintern särskilt mycket…?

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil

Sprutans oväntade biverkningar

Det var lite synd att kungen och drottningen vaccinerades redan strax efter nyår. Annars hade hovet kanske haft anledning att hjälpa övriga Flensbor med det pågående vaccinationskaoset. Jag fick visserligen min spruta på exakt utsatt tid, tamejtusan på minuten. Har inte upplevt en lika effektiv process sen mattanterna langade ut pölsa åt oss i skolbespisningen. “In, här har du, ut, klart!”
Men för andra har det tydligen krånglat, så nu har regionen sagt upp avtalet med det privata vaccinationsföretaget. Jag är besviken. Första avklarad, andra bokad, klara papper och allt som på räls. Eller, det var ju det där med biverkningarna. De okända. Jag har inte brytt mig ett dugg om debatten, utan bara tänkt att “de vet nog åtminstone på ett ungefär vad de gör”, snabbt kalkylerat risker åt båda hållen, och “vi ska alla den vägen vandra.”
Journal: Första dagarna kändes ingenting, bortsett från en lätt smärta på vaccinationsstället. Efter tre – fyra dagar drabbades jag av “trötthet och en allmän sjukdomskänsla.” Susningar i öronen, typ som Dartanjang i Loranga och Masarin. Tog en Ipren och kvicknade till så att jag kunde bevista skolavslutningen. Därefter, åter kolsyra i kroppen, trötthet. Efter långvarigt motstånd googlade jag. Hittade en Facebookgrupp, ganska seriöst modererad, där folk satt och knackade ner sitt hälsotillstånd efter vaccinationen.
Uppenbarligen var det fler än jag som mått konstigt efter vaccinationen. Googlade mot bättre vetande vidare på symptomen. Tänkte på min kompis Filip. Han säger sig lida av “fillikondri”, ett slags falskt negerad hypokondri, som tar sig uttryck i att patienten visserligen är hypokondriker men samtidigt så medveten om tillståndet, att han eller hon slår ifrån sig alla diagnoser: “Äsch, cancer – det tror jag bara för att jag är hypokondriker!” Men fillikondrin slår sen obarmhärtigt till, eftersom fillikondrikern inte lyssnat till kroppens varningssignaler och därför dör i typ cancer i bukspottskörteln.
Kollade sökresultaten. Jaha, jag hade alltså fått akut myeloisk leukemi. Eller möjligen Graves sjukdom, hiv eller systemisk lupus erythematosus. Slutade googla. Kroppen intresserar mig ungefär lika mycket som bilen. Den ska fungera, bära mig dit jag vill. Resten struntar jag i. Att börja analysera vaccinationen vore som om jag skulle försöka sätta mig in i vilka metallegeringar som bör finnas i bilens tändstift. (Har den ens tändstift? Har aldrig kollat.)
Nu är ju det här mest en text som jag började skriva för att få agna med ett rejält klickbete i rubriken och kungahuset i ingressen. Kanske blir det min sista krönika. Om ni inte hör av mig igen, så utgå från att ordflödet har stoppats av en utebliven andra spruta. Eller någon okänd biverkning från något.

Spetskompetensen för potatisar

“Du är som en potatis. Dig kan man ha till allt” det var vad min dåvarande chef sa på ett utvecklingssamtal för flera år sen. Jag kände mig glad av att han sa sådär. Växte av att höra att han tyckte att jag var bred i min kompetens och att han kunde ha mig på flera olika poster. Fylla hålen som uppstod vid sjukdom eller annan bortavaro med lilla mig. Jag växte mig till en amöba med min bredd. Tro mig, det uppstod alltid personella hål att fylla. Som mest fyllde jag någon enstaka dag hela 4 personers bortavaro. Ingen fara för mig, jag var ju en potatis – kunde allt.
Med tiden kändes inte den liknelsen lika lockande längre. Att vara en potatis är inte så utvecklande i längden. Man blir lätt en soffpotatis som fastnar. Utvecklingen springer förbi och kvar står man och stampar med sin bredd och ser spetskompetensen utvecklas.
Sen några månader tillbaka så har jag lärt känna en person med en riktigt spetskompetens. Han kan allt om svamp. Inte bara sånt där som entusiastiska svampplockare kan. Som var man har sitt hemliga kantarellställe eller vilka svampar som är ätbara eller inte. Nej, här pratar vi specialkunskaper av rang. Han berättar om svampar som bara växer på höger bakben av en viss insekt. Eller svampen som växer i järnvägs-syllar och förstör räls runt om i världen, the train wrecker. Hans kunskaper är efterfrågade av såväl giftinformationscentralen som av forskare som behöver hans kompetens i sitt arbete.
Jag har ibland gjort halvhjärtade försök att skaffa mig en hobby. Kanske inte med målet att bli expert men med tanken att kunna bemästra ett ämne. Jag har som exempel gjort halvhjärtade försök med såväl odling som att lära mig att sticka och virka. Men växter behöver som bekant vatten och redan där fallerade den idén. Stickning och virkning behöver flinka och viga fingrar och det är inget jag någonsin övat upp framför datorn med pekfingervalsen på tangenterna. Sen kom jag på att jag hade väldigt fin handstil som yngre och att det kanske kunde vara nåt som jag skulle kunna utveckla så här 30 år senare. Jag kollade klipp om lettering eller kalligrafi på youtube och beställde fint papper och pennor. Men när allt det där kom hem så kändes det som att jag satt i första klass och skulle lära mig varje bokstav genom att skriva varenda en ca 50 gånger i rad. Lusten försvann för mig ganska snart och även den hobbyn är nu glömd och gömd i en kista med saker jag inte längre använder. Pennorna har förmodligen torkat.
Men så när jag ligger och soffpotatisar mig så inser jag att det här med att vara en potatis kanske i sig faktiskt är en spetskompetens. Det är inte alla som utan ängslan slänger sig in för att testa och också klara av flera olika saker på en arbetsplats. I min roll som arbetsledare har jag ofta fått lirka för att få människor att känna sig bekväma vid minsta lilla förändring i uppgifter som ska utföras. Det behövs inte mycket förändring för att stressen ska bli påtaglig och sätta sig i humöret.
Som potatis har jag förmånen att våga testa och inte bli stressad över att misslyckas. Där i ligger spetskompetensen för oss potatisar.

Många kommuner säger nej till Kronfågel

Oxelösunds kommun tillsammans med flera andra kommuner stoppar inköpen av Kronfågels kycklingprodukter efter uppgifter om att djur skållats till döds.

Länsstyrelsen Sörmland väntar på beslut från Förvaltningsrätten i Linköping för att få förelägga Kronfågel ett löpande vite om 10 000 kronor per kyckling och tillfälle som det händer.
– Redan i november påtalade vi problemen. Vi såg i veterinärernas kontrollrapporter att hände alltför ofta. Vi gjorde en revision och tittade på deras djurskydd, säger Christina Nyman på Länsveterinär på Länsstyrelsen Sörmland.
Kronfågel uppgav att de skulle köpa en ny maskin som skulle avhjälpa problemet.
– Men sedan den nya maskinen kom på plats i januari har antalet drabbade kycklingar ökat, säger Christina Nyman på länsstyrelsen.
Det är meningen att djuren ska bedövas, avlivas och sedan skållas, men de tre första månaderna i år gick processen fel 106 gånger enligt veterinärernas rapport. Länsstyrelsen anser att Kronfågel har allvarliga brister i djurhållningen.
Flera kommuner har reagerat på uppgifterna och stoppar tillfälligt inköpen av kyckling från Kronfågel. SVT Sörmland uppger att Katrineholm och Nyköping är de enda kommuner i länet som fortsätter köpa in kyckling från Kronfågel.
– Vi ligger under Telge Upphandling och beslutet att stoppa inköp från Kronfågel rör alla kommuner de handlar åt, säger Susanne Gutke, chef för kommunens kostenhet.Hon tycker Telge Upphandling har tagit ett bra ställningstagande.
– Det är första gången jag är med om något sådant här, men det är klart att vi ställer ju krav på djurens välfärd i upphandlingen så det är väl bra att upphandlaren reagerar, säger Susanne Gutke.
Nu ligger kraven på Kronfågel hos Förvaltningsrätten som ska svara på om det löpande vitet ska utdömas. Först ska Kronfågel förklara vad de gjort för att förbättra situationen.
Styrelsen för ägarbolaget Scandi Standards meddelar att vd:n fått sparken.

Läckra recept tillagade av invasiva arter

Det är inte varje dag statliga myndigheter ger ut kokböcker, men det danska Miljöministeriet har levererat en vacker receptsamling i fyrfärg. ”If you can´t beat them – eat them” heter den och presenterar läckra recept tillagade av invasiva arter. Här finns terrin på svart smörbult, sallad på friterad invasiv krabba och andra härliga anrättningar. Boken är framtagen tillsammans med några av Danmarks främsta kockar och idéen är lika enkel som genial, när nya arter dyker upp och hotar att ta över i ekosystemen är den bästa lösningen att äta upp dem.
Mycket tilltalande tycker jag och inser att jag tillämpat det angreppsättet länge. Svinmålla och maskrosknoppar är stående inslag i vår kosthållning och den stackars kärsen har jag knaprat på så till den grad att den är helt utrotad på tomten. Jag måste gå till grannen när jag ska göra kirskålslasagne.
Inom ramen för matfesten Vilda Sörmland som går av stapeln i november varje år har Sörmlands Matkluster använt samma tankesätt. Vildsvins- och dovhjortsstammarna har under se senaste decennierna exploderat och ställer till med stora skador på planeringar och åkrar. Kan vi i stället omvandla bekymret till en tillgång och så att säga ta dov och vildsvin från skogen till krogen kan det bli en win-win för bönder och krögare. För att inte tala om restaurangbesökaren som genom att äta en god måltid på vildsvin är med och skapar bättre förutsättningar för annan matproduktion i länet.
Jag vill ju så gärna tro att det finns en lösning på alla problem och att det med lite kreativitet går att hitta en plats eller funktion för det mesta. Men när vi kommer till mördarsniglarna går jag bet. Jag har försökt koka dem och göra paj, använda dem som jordförbättring och som hönsmat. Men alltid med samma usla resultat. Det blir bara slajm. Och i omgångar gör jag frustrerade försök att utrota varenda snigeljäkel och går loss med sekatör och salt. Här om dagen var jag ganska uthållig och samlade ett hundratal slemmiga krabater innan jag som vanligt tappade fokus och började plocka fina små lönnblommor till kvällens sallad i stället.
Ganska snart fick jag sällskap av geten som också ville komma åt de fina, späda lönnbladen. Hon knipsade några löv från de nedersta grenarna men sedan satt alla kvistar för högt. Hur hon än försökte klättra och hoppa kom hon inte åt resten och efter några lönlösa försök gav hon i stället stammen en hård knuff med hornen och gick därifrån med sikte på rosbuskarna.Och kanske, tänker jag, borde man ta sig an livet lite mer som en get. Självklart utgå ifrån att allt går att äta och att allt har en mening. Men när en företeelse eller ett sammanhang inte är matnyttig eller meningsfullt så ger man det en hård knuff och går därifrån. Allt går inte att äta, allt går inte att lösa, allt har inte en mening och då är det bättre att dra.
Kanske ska jag skriva en liten antikokbok som svar på den danska Miljöministeriet skrift, en sammanställning över allt jag försökt laga till som faktiskt inte funkar? Här finns förutom toast på nämnda mördarsniglar även tistelrötter serverade som spaghetti, bröd på svinmållafrön, smoothie på nate och en hel hög andra misslyckade försök i köket. Boken som kommer att omfatta ett hundratal recept kommer ut på Sura Bondens Bokförlag och jag tänker döpa den till ”Trust me. You can´t eat it – just beat it”

Lyckoruset och passionen bryr sig inte

Jag är inte bög. Ännu.Men det är väl aldrig försent att lära sig? Jag är ju bara 55. Jag kanske kan bli en helt ok bög med tiden! Eller åtminstone lite bisexuell. Fast det är nog kanske inget jag behöver behöver ”lära mig”. Jag tror nog att jag har det helt naturligt nånstans i en av de allra färggladaste kurvorna i nån dna-spiral. Jag tror nämligen att det är normstyrning som gjort mig heterosexuell. Tyvärr. Det verkar rätt mysigt att vara bög eller bi. Som att man liksom får ut lite mer av livet, än alla som bara är enkelspårigt hetero. Man umgås nog lite annorlunda med en människa beroende på vilket kön vederbörande har. Tror jag. Jag är ju ingen psykolog eller beteendevetare.
Men nog tror jag att man interagerar olika med en människa beroende på om det t.ex kan leda till sex, eller inte. Sex är ju så jävla häftigt! Till och med oslagbart, när allt stämmer. Det tog rätt lång tid för mig att fatta att det där med heterosexualitet nog är en av människan konstruerad norm. Titta bara på djuren. Där är det ju inte ovanligt med sexuellt umgänge mellan individer av samma kön. När jag spelade Jesus Christ Superstar år 2002 blev jag helt skamlöst uppvaktad av en annan, manlig aktör. Han var så rak och charmerande i sin uppvaktning, att jag plötsligt kände att min heterosexualitet inte var så självklar som jag trodde. Jag blev nog lite blixtförälskad i honom, helt enkelt. Romansen stannade dock med en tungkyss i artistlogen, på premiärfesten. Han sa helt fräckt att jag ju bara måste testa att kyssa en kille och han sa det på ett sätt som inte gick att motstå. Det var onekligen väldigt trevligt!Så här i efterhand har jag även fattat att jag nog kanske var förälskad i en av mina bästa killkompisar från tonårstiden. I tonåren är det ju så att man undersöker sin identitet och den här kompisen och jag brukade ofta pussas. Men det skedde nästan bara när vi var onyktra. Och vi skyllde på att vi ”liksom ville chocka kompisarna”. Idag kan jag känna en viss besvikelse över att min normpåtvingade heterosexualitet kanske hindrade mig från att undersöka den här vänskapen/förälskelsen lite djupare.Jag börjar också förstå att det vi kallar för ”sexuell läggning” är lite missvisande. Det handlar ju inte bara om själva sex:et. En intim och djup relation till en annan människa är ju så mycket mer. Det är lätt att glömma det, när man bär sina korrekta, normslipade glasögon. Jag får ibland intrycket att vi heterosexuella tror att bögar bara ligger hela tiden och att det är det enda som betyder nåt. Men det måste ju rimligtvis vara för dem som det är för oss andra, att sex:et bara är en liten del av relationen. Det är väl självklart så att samma känslostormar och vardagsbekymmer som råder i en heterosexuell relation också råder i en homosexuell.Det kan väl inte vara så svårt att förstå? Och ändå vet jag att det ännu finns människor som ser homo- eller bisexualitet och andra, ”avvikande” läggningar, som sjukdomar. En del menar dessutom att de går att bota! Jag tycker hellre att man borde bota alla som tror att heterosexualitet är det av naturen instiftade rätta. Jag tror mer på att det en gång i tiden instiftades av kyrkan. Det är ju faktiskt bara själva fortplantningen som kräver två personer av olika kön. Kärleken, lyckoruset och passionen bryr sig nog väldigt lite om fortplantning.Tänk om alla vi som hör till det vi kallar ”normen” skulle ta och undersöka om vi verkligen är så mycket ”norm” som vi själva tror. Det finns mycket kvar att göra när det gäller toleransen för människors olikheter och jag vill gärna tillhöra de som för kampen framåt. Även om jag just nu är hopplöst heterosexuell.