För några veckor sedan inträffade det märkliga att jag skulle vara ledig. Alla djur hade fått mat, alla webutbildningar var avslutade och alla rapporter färdigskrivna. Följ med mig på yoga, sa min syster, jag hämtar dig och betalar! (Det är nämligen det så det funkar om man vill umgås med mig.) Jag dök i garderoben för att hitta något lämpligt att ha på mig ivrigt påhejad av min 11-åriga dotter. Hon dömde dock snabbt ut mina försök att åstadkomma en sportig outfit. Mamma du kan INTE yoga i långkalsonger! INTE det linnet, det kommer ju från 1900-talet! Haha, du kan INTE åka i yllekofta!!!Mitt i mina fåfänga försök att hitta något som liknade träningskläder ringde telefonen. Det var grannen som talar om att mina kvigor var på rymmen, igen. Och där rök min lediga kväll, igen och min syster fick åka utan mig, igen.
Vad är väl en bal på slottet? Vem vill vara inomhus i en varm och mysig yogalokal med tända ljus och lugn musik när man kan ägna en kväll åt att springa runt i mörker och duggregn och leta efter kossor, tänkte jag och hoppade i jacka och första bästa par ladugårdsstövlar och sprang ut till traktorn.
Ganska snart lokaliserade jag kvigorna, inte helt oväntat i grannens trädgård. Jag parkerade traktorn och skuttade raskt ur hytten för att mota hem mina kritter. I brådskan glömde jag dock tre elementära saker.
1. I hastigheten hade jag tagit på mig sonens stövlar i storlek 43, inte mina egna till synes likadana, men i storlek 38.
2. Jag hade parkerat traktorn i kanten av ett dike så jag felbedömde avståndet till marken med 70 centimeter.
3. Jag är numera en gammal tant, som inte yogar som ofta. Med andra ord är kroppen inte lika smidig som hjärnan tror.Resultatet blev alltså inte ett elegant skutt utan ett magplask, rakt i leran i diket.
Kvigorna och grannen tittade förvånat på mig och sedan lyckades grannen schasa över djuren på rätt sida staketet och jag låg kvar i leran och kände förödmjukelsen och regnet skölja över mig.Och så blev jag kvar där i diket och tänkte att detta är ju livet ändå. En höst som denna med sjukdom och död ständigt närvarande är rätt underbart att få känna regnet mot ansiktet, beklaga sig över leran och njuta av vetskapen om att snart vara hemma i ett varmt bad. En liten stunds mindfullness i ett dike och jag kände att livet är fint.
Sen insåg jag att jag höll på att skrämma livet ur min granne och kravlade mig upp i strumplästen med stövlarna i handen. Får nog bli en blomma till grannen och ett par nya stövlar till sonen i julklapp.Nu är kvigorna hemtagna till ladugården och får hålla sig i vinterhagen. De har lovat att stanna där, men jag litar inte på dem utan har nu ställt i ordning mina arbetskläder som en brandman så att jag vid larm kan klä på mig (rätt) stövlar och jacka på 5 sekunder blankt.Men jag tror att nästa gång jag ska vara ledig tar jag det säkra före det osäkra och ber syrran komma över och yoga i ladugården istället. Då slipper jag dessutom problemet med att visa mig offentligt i omoderna träningskläder utan kan ha min sköna ladugårdsoverall på mig!