Dags för debatt om en värdig äldreomsorg

Det skrivs mycket negativt idag om vår äldreomsorg. Corona har satt mycket under lupp, särskilt vår vård och omsorg om våra äldre.Som centerpartist är jag för det fria valet, att själv få bestämma. Jag ser inte att det skulle förändras när jag blir äldre. Jag tror vi alla vill få leva våra liv fullt ut, göra våra egna val, bli respekterade för den vi är och hur vi vill ha saker och ting gjorda i vår vardag. Att det skulle upphöra iom att en viss ålder passeras ter sig för mig otroligt.
Vår äldrevård har haft stora utmaningar framför sig både demografiskt och ekonomiskt, redan innan pandemin. Vårt samhälle fungerar och är inrättat så att generationsboenden är mer undantag än regel. Det ger möjlighet för far- och morföräldrar att leva ett aktivt pensionärsliv länge då barnbarnen har både förskola, skola, fritids att tillgå. Men åt andra hållet innebär det också att alla vuxna i arbetsför ålder förväntas jobba. Många äldre vill bo kvar hemma så länge det går, medelåldern har ökat stort och vi är piggare långt upp i åldrarna, då är den kommunala hemtjänsten ett förträffligt komplement till att klara sig själv.
Organisatoriskt står kommunerna inför ett regimskifte – äldrevårdens uppbyggnad och struktur lades grunden för på 80-90-talet, och de boenden och verksamheter vi idag har stämmer inte helt överens med behovet som efterfrågas idag. Idag är medelbotiden på ett äldreboende ca 2 år, om tio år tros den vara nere på cirka 1 år. Vi lever och är pigga längre, och klarar oss ofta med hemtjänst som stöd, men när vi börjar bli dåliga går det fort från omsorg till ren sjukvård. Dagens system och skatteväxling mellan kommun och region hänger inte med i den utvecklingen och gränsdragningarna i vem som står för vad är luddiga.
Vi kommer behöva se över hur vår vård och omsorg om våra äldre ska se ut, både med och utan pandemi. Ska vi kunna mota ett nytt coronavirus i grind, måste vi både analysera vad som gick fel denna gång och det som gick rätt. Samtidigt måste diskussionen och debatten också handla om huruvida vi är villiga att ge avkall på vår frihet och vårt egenbestämmande när vi blir äldre och när vi når livets slutskede. Vi behöver absolut väga risken för smittspridning men samtidigt möjliggöra ett värdigt, socialt åldrande. Det är en oerhört stor och komplicerad fråga. Det är därför väldigt viktigt att vi inte bara lyssnar till den som skriker högst och larmar mest just nu, utan faktiskt tar fasta på de olika behov utifrån den verklighet vi blir äldre i idag och i morgon. Det är en debatt som måste tas nu.

Martina Hallström (C)