Vi behöver långsiktighet i riksdagen

Det var en omständlig regeringsbildningsprocedur för ett år sedan efter ett val där det inte fanns några i förväg givna alternativ som tillsammans skulle kunna tillåtas av riksdagen. I grunden fanns det inget parti som var helt nöjda med utfallet. Matematik och politik gick inte ihop. Vårt valsystem med proportionellt valsystem med många partier har lett oss fram till för närvarande åtta riksdagspartier. Att ett parti ensamt skulle nå egen majoritet är ganska osannolikt med så många partier. Men har det alltid varit så? Om vi räknar från enhetsriksdagen som tillkom i samband med valet 1973 så har det varit mer vanligt med minoritetsregeringar än majoritetsregeringar. Det var till och med så att efter valet 173 att det var helt jämnt mellan de två blocken så att det under mandatperioden vid närmare 80 tillfällen fick lottas om utfallet av beslut. Då förstod man att det inte var bra att ha ett jämnt antal ledamöter, så vi gick från 350 till 349.
Resultatet efter förra hösten känner vi till, en minoritetsregering med Socialdemokrater och Miljöpartiet (116 mandat) som förhandlat ett avtal med Centerpartiet (31 mandat) och Liberalerna (20 mandat). Tillsammans 167 mandat som tillsammans inte heller når över hälften så att det blir majoritet. Det krävs 175. Men med politikens logik gavs ändock möjligheten till Socialdemokraterna och Miljöpartiet att bilda regering. Men det var för ett år sedan. Nu är det 2020 och det tar oss in i nästa fas. Det är fortfarande ingen som är helt nöjd. Känner partier som känner att man inte får tillräckligt inflytande över frågorna går tillbaka till matematiken. Vilka ska vi förhandla med för att visa regeringen att det finns andra partikombinationer som faktiskt kan stjälpa regeringens förslag. Det som då händer är att sakfrågan blir större än den ideologiska hemvisten.Det finns såklart en storhet i att det demokratiska, proportionella valsystemet vi har som gör att viljor och frågor kan avgöras genom argumentation och omröstningar. Det system som partierna sinsemellan i samförstånd har arbetat efter i riksdagen fungerar inte längre. De traditionella blocken som via sina ideologier formade politiska lag blir svårare och svårare att se. Inte heller ingångna överenskommelser som kommit till för att ha förutsägbarhet hålls.För att inte den här mandatperioden ska gå till historien som matematikriksdagen med osammanhängande beslut och ryckighet uppmanar jag partierna till att tänka mer långsiktigt än nästa omröstning i kammaren. Oavsett om jag är löntagare, kommun, region, företag eller statlig myndighet är vi mer beroende av långsiktighet.De partier som i den här situationen agerar sakligt och ansvarstagande har min respekt.Bondförnuftets Centerpartiet som jag själv företräder har en av huvudrollerna i detta. Med en föräldraledig Annie Lööf så känns det tryggt med en erfaren Anders W Jonsson i tv rutan och framför mikrofoner.

Mattias Claesson (C)

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil

Hämningarna har släppt totalt

Det har varit mycket i politiken de senaste veckorna. Länge låg hotet om nyval som ett mörkt moln över landet. Tongångarna har varit höga, tonfallet oerhört uppskruvat och hårt.
Det är oroande hur ord och meningar som var helt otänkbara för bara några år sedan idag uttalas i öppen dager, i tidningar, tv, sociala medier. Hämningarna har släppt totalt. En oerhörd förflyttning.Vi hör partiledaren för M uttala att det är ett problem med invandringen i vårt land. Samtidigt ser vi att invandringen avtagit till att 2020 vara på den lägsta nivån sedan 2005. I sin rädsla att förlora ännu fler väljare till Sd förflyttar man sina positioner och låter plötsligt exakt som dem.
Det obehagliga och skrämmande i detta är sättet vi fås att förändra synen på varandra.
Är man arbetslös behöver man jobb, är man bostadslös behöver man bostad, är man kriminell ska rättsväsendet omhänderta en, är man sjuk ska man ha vård, är man gammal ska man ha omvårdnad etc. Det som sker nu är inte bara att man pekar på enskilda grupper – det är afghanerna det är fel på, det är muslimerna som är problemet, alla är terrorister, alla vill de oss illa – utan det får än mer stå oemotsagt och får passera utan reaktioner. Känns retoriken igen? Vi har sedan 1945 sagt – det får inte hända igen. Här står vi nu, exakt som då.
Det finns lösningar på vart och ett av de problem vårt samhälle står inför idag. Det talas dock väldigt lite om just dem. Det handlar om mer resurser till polis och rättsväsendet, det handlar om lägre kostnader för företagare att kunna nyanställa och kunna anställa även de som står längre från arbetsmarknaden, det handlar om att få människor som kan och förmår i arbete/sysselsättning, det handlar om god hushållning med offentliga medel och att hjälp och stöd ges där det behövs.
Det handlar alltså inte om varifrån man kommer utan hur man som individ kan komma till sin rätta och bli en del av samhället. Att vara en del av ett samhälle förutsätter både rättigheter och skyldigheter. Det talas mycket om rättigheterna men sällan om skyldigheterna. (De duckar även svenska medborgare gärna för, inte ens i det avseendet går det att befästas på någon särskild folkgrupp.)
Vi närmar oss ordinarie val 2022, redan nu ser vi varthän det kommer barka. Hatet och personpåhoppen är oacceptabla idag, men de spås bli än värre. Det är nu man måste stanna upp och tänka efter. Vad är det för samhälle vi ska ha, är det rimligt att bara få en bild av katastrof och domedag eller vill vi se konkreta lösningar på att göra ett bra samhälle bättre?
Det krävs en by att fostra ett barn. Det var inte bättre förr. Var källkritisk, konsekvenstänk både en och sju gånger och låt dig inte duperas att tro att det finns enkla snabba lösningar på de problem vi har i vårt land. Vore det enkelt hade det redan skett.

Vård på lika villkor – ett välgrundat krav

Naturligtvis borde kvinnor och män behandlas lika när vi behöver sjukvård. Allt annat borde ge stora rubriker i pressen, åtminstone när det handlar om jämförbara åkommor.Forskning inom kvinnosjukdomar prioriteras inte och sjukvårdens kunskaper om kvinnosjukdomar är lägre än den är för sjukdomar som enbart drabbar män. Sedan 2019 bedrivs på Karolinska universitetssjukhuset studier på det kvinnliga underlivets normala anatomi. Det faktum att studien inte bara är först i Sverige – utan i världen – är ett tydligt exempel på hur eftersatt forskningen fortfarande är på sjukdomar som främst drabbar kvinnor.
Unga kvinnor drabbas extra, då de inte blir trodda när de berättar om sina åkommor. De får göra läkarbesök på läkarbesök innan de får den hjälp som de behöver.Allmänheten vet att kvinnor och män inte behandlas lika, vården vet det också och ändå händer så lite för att ta bort skillnaden.Det är egentligen ofattbart att det kan vara så här år 2021. Har vi inte kommit längre? När Annie Lööf lyfter frågan i samband med sin medverkan i Järvaveckan, så skapar det rubriker. ”Som kvinna kan du inte räkna med att få samma vård som en man”, sa Lööf. Helt horribelt egentligen.
Därför är det så viktigt att det blir verkstad av förslagen som presenterades. Det behövs en storsatsning på forskning om kvinnosjukdomar för att komma ikapp och täta kunskapsluckorna.
Det är också ett jättebra förslag att nyblivna mödrar inte bara ska möta en barnmorska inom mödravården, utan även följas upp av en fysioterapeut, de som tidigare kallades sjukgymnaster. Då blir det tydligt fokus på att bygga upp kroppen igen efter de påfrestningar den varit utsatt för.Det finns mycket som går att göra för att jämna ut vårdklyftorna. För de finns även mellan kvinnor beroende på var de bor och vilken bakgrund de har. Även det är ohållbart. Alla har rätt att ta del av den förebyggande vården med mammografi och cellprovtagning. Det är insatser som räddar liv och där kvinna till kvinna kan göra insatserna för att sprida informationen om att det är livsviktiga erbjudanden att tacka ja till. Här prövas systerskapet om det ska lyckas.
Med en sjukvård i världsklass borde det inte vara könsskillnader, alla ska bli lyssnade på, trodda och snabbt behandlade när de söker vård. Något annat är inte värdigt ett välfärdsland anno 2021.
Låt vården bli en viktig valfråga nästa år. Jämställd vård är inte att begära för mycket, det är ett hälsosamt välgrundat krav.

Mandaten är fördelade precis som de var 2018

Jag tror att det är väldigt få som undgått den rådande regeringskrisen. Det har skrivits mångt och mycket om hur man nu tar sig vidare i regeringsbildningen men något som står klart är att ytterkantspartierna SD och V inte skyr några medel för att skapa politisk oreda.
Regeringen röstades ned av fyra partier som inte på något vis funderat över vägen framåt, de tänkte så långt näsan räckte. Om man nu lyssnar till vad diverse parti har sagt efter omröstningen och motivering till deras beslut att rösta emot regeringen så kan man klart och tydligt se att ansvarskänslan är väldigt låg bland dessa fyra partier.
Vänsterpartiet väljer att avsätta en sittande statsminister som man egentligen vill ha kvar, ett väldigt vågat spel av dem. Kristdemokraterna såg enbart sin chans att rösta bort regeringen men stod egentligen bakom den sakpolitiska frågan. Även samma sak gäller för Moderaterna som också stod bakom den politiska frågan.
Självklart skall man kunna rösta bort en statsminister om parlamentariskt förtroende för denne inte längre finns. Men nu har vi sett det andra respektive tredje största partierna i landet avsätta en regering utan att på något vis kunna presentera ett alternativ. För mig känns det som att man arbetar baklänges när det kommer till detta, man avsätter regeringen och sen försöker man finna ett parlamentariskt stöd för en högerregering. Hade man istället tagit sitt ansvar så hade man undersökt det parlamentariska stödet för en sådan regering innan misstroendeomröstningen.
Alla partier var och är mycket väl medvetna om att mandatfördelningen är exakt densamma idag som den var vid bildandet av den förra regeringen i Januari 2019. Vilket gör det väldigt svårt att få en borgerlig regering till stånd utan att regeringsamarbeta eller budgetförhandla med Sverigedemokraterna.
Om det nu blir extraval istället så är vi redo för det, vi har nu fått ett bevis på varför ett samarbete med något av ytterkantspartierna inte kan fungera. För att komma framåt måste vi ha ett konstruktivt och blocköverskridande regeringssamarbete för att undvika att det tar över fyra månader att få en regering på plats. Vilket det gjorde efter valet 2018.

Klubban har fallit – vem ska styra Sverige

Vänsterpartiet, Sverigedemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna röstade under måndagen för att Sveriges statsminister Stefan Lövén ska avgå. Dessa fyra partier, gör det utan att ha en gemensam plan för hur de vill att Sverige ska styras. Det finns nu en risk för ett extra val. Detta sker när Sverige fortfarande har en pandemi och vi vet inte när den är över och hur den kommer påverka Sveriges ekonomi.
Varför?
Jo för att V inte accepterar ett motbud om att parterna på bostadsmarknaden ska förhandla om en ny hyresmodell, precis som de själva krävde. För att Sd, M och Kd vill fälla regeringen så fort de får möjlighet oavsett varför.Den politiska frågan V fäller regeringen på är fri hyressättning i nyproduktion som M och Kd är för. M och Kd är även för reformeringen av arbetsförmedlingen, stärkt äganderätt och förändrat strandskydd. Frågor som också faller om januariavtalet faller.Detta är för mig obegripligt.
Dessutom brukar M hävda att nuvarande samarbete inte har någon gemensam plan och därför aldrig skulle tolererats. Så då blir min fråga till M, vilken plan har ni för en framtida regering? Vad är er gemensamma plan i V, M, Sd och Kd?
Men varför är Januariavtalet så viktigt för mig?
Jo, för att det innehåller bra liberala reformer, men också för att jag inte vill att varken V eller Sd ska styra Sverige.Jag vill inte att de styr eftersom Sd:s politik står för att människor inte har samma värde, att HBTQI personer inte har samma plats i Sverige som alla andra och att Sd ofta sätter grupper emot grupper. V:s politik bygger på mer skatt på arbete och kapital. Både V och Sd tenderar dessutom att lova mycket till alla, vilket inte är en möjlig väg.
Visst finns det enskilda frågor där vi tycker lika men våra grundideologier skiljer oss åt i för mig väldigt viktiga principer.
Jag vill ha ett Sverige som ser positivt på människor och framtiden. Jag vill ha ett Sverige som är öppet och ser människors möjligheter och inte gruppers stora problem. Jag vill se reformer som gör det enklare att driva företag, bygga i hela landet och där alla människor har en plats i samhället.  Vad som nu väntar återstår att se. Jag hoppas att det kan bli en lösning utan att vi behöver gå till ett extraval. Men om vi tvingas till ett extraval, är jag redo att stå upp för medmänsklighet och företags möjligheter att fortsätta skapa framtidstro och arbete i Sverige.

Cykeln – en frihetsmaskin

Cykelförsäljningen i Sverige slår nya rekord kan man läsa. Denna uppfinning som sett ungefär likadan ut sedan slutet av 1800-talet. Med två lika stora luftfyllda däck och kedjedrivning kallades då för ”säkerhetscykeln”, såklart ett stort utvecklingssteg jämfört med höghjulingarna som då var i ropet. Nu tar cyklingen eller ska vi säga det individuella resandet ett nytt innovationskliv. Det är inte så att cykeln alltid ser ut som ”säkerhetscykeln” eller velocipeden som det fordom kallades.
Nu ser vi Segways, elscootrar, elcyklar och mopeder i klass 2 med förbränningsmotor eller elmotor. Alla exempel på den snabba utveckling av olika fordon som förenklar kortare resor. I Sverige har cykling blivit ett eget trafikslag i samhällsplaneringen det borde innebära mycket mer än det vi ser idag i form av förenklade regler, bättre skyltning, fler cykelvägar men också förtydliganden vad det gäller krav på såväl fordon som trafikkunskap hos föraren.
Uppe på det så tillkommer smarta delningslösningar som förändrar hur vi ser på ägandet av transportmedel. Ett annat intressant område som växer snabbt är tre- eller fyrhjuliga cyklar med eller utan elassistans som används för såväl gods som persontransport.Att cykling är bra för såväl den egna hälsan, har låg klimatpåverkan och i många fall är effektivare än andra färdmedel det kan vi alla förstå.Region Sörmland har nyligen anslutit sig till nätverket Svenska Cykelstäder som med ett 30 punktsprogram lyfter många viktiga cykelfrågor. Som regionens politiska representant ser jag fler punkter som behöver komma in i programmet när det gäller förutsättningarna för var och hur transportfordon ska finnas i trafiken. I tätorterna behöver det göras prioritering av gatuutrymmet så att det blir tydligt var jag ska gå, var jag ska cykla men också utrymme för kollektivtrafik, biltrafik och nyttotrafik. Ett viktigt inslag i den kommunala översiktsplaneringen som inte får tappas bort.
Själv är jag inte helt säker på att gångfartsområden med alla trafikslag är den bästa lösningen. Vare sig bilar eller för den delen cyklar håller den tänkta hastighetsbegränsningen. Det kan till och med vara så att det inte är känt vad som gäller. Maximalt 7 km/h ska man förstå av den blå skylten med symboler.
Men hur ska vi ha det med reglerna och prioriteringarna? Ett område som jag fördjupat mig i är kommunernas skolresereglementen. Detta med anledning av att många skolor vittnar om att det är stor trängsel med bilar framförallt på morgnarna. De flesta kommunerna ställer krav på att eleverna på egen hand ska ta sig till skolan om man bor inom ett visst avstånd från skolan. 4 kilometer för en 10-åring kan låta rimligt om det är en säker väg att åka cykel på. Så är det inte för alla. Det leder till att föräldrar skjutsar och trängsel uppstår vid skolan. Fåtalet kommuner medger undantag och erbjuder skolskjuts om skolvägen är uppenbart trafikfarlig.
Så här i sommartider blir cykeln, utflyktsmaskinen. Där våra ringlande Sörmländska grusvägar inbjuder till sköna sommarupplevelser.