Vi behöver långsiktighet i riksdagen

Det var en omständlig regeringsbildningsprocedur för ett år sedan efter ett val där det inte fanns några i förväg givna alternativ som tillsammans skulle kunna tillåtas av riksdagen. I grunden fanns det inget parti som var helt nöjda med utfallet. Matematik och politik gick inte ihop. Vårt valsystem med proportionellt valsystem med många partier har lett oss fram till för närvarande åtta riksdagspartier. Att ett parti ensamt skulle nå egen majoritet är ganska osannolikt med så många partier. Men har det alltid varit så? Om vi räknar från enhetsriksdagen som tillkom i samband med valet 1973 så har det varit mer vanligt med minoritetsregeringar än majoritetsregeringar. Det var till och med så att efter valet 173 att det var helt jämnt mellan de två blocken så att det under mandatperioden vid närmare 80 tillfällen fick lottas om utfallet av beslut. Då förstod man att det inte var bra att ha ett jämnt antal ledamöter, så vi gick från 350 till 349.
Resultatet efter förra hösten känner vi till, en minoritetsregering med Socialdemokrater och Miljöpartiet (116 mandat) som förhandlat ett avtal med Centerpartiet (31 mandat) och Liberalerna (20 mandat). Tillsammans 167 mandat som tillsammans inte heller når över hälften så att det blir majoritet. Det krävs 175. Men med politikens logik gavs ändock möjligheten till Socialdemokraterna och Miljöpartiet att bilda regering. Men det var för ett år sedan. Nu är det 2020 och det tar oss in i nästa fas. Det är fortfarande ingen som är helt nöjd. Känner partier som känner att man inte får tillräckligt inflytande över frågorna går tillbaka till matematiken. Vilka ska vi förhandla med för att visa regeringen att det finns andra partikombinationer som faktiskt kan stjälpa regeringens förslag. Det som då händer är att sakfrågan blir större än den ideologiska hemvisten.Det finns såklart en storhet i att det demokratiska, proportionella valsystemet vi har som gör att viljor och frågor kan avgöras genom argumentation och omröstningar. Det system som partierna sinsemellan i samförstånd har arbetat efter i riksdagen fungerar inte längre. De traditionella blocken som via sina ideologier formade politiska lag blir svårare och svårare att se. Inte heller ingångna överenskommelser som kommit till för att ha förutsägbarhet hålls.För att inte den här mandatperioden ska gå till historien som matematikriksdagen med osammanhängande beslut och ryckighet uppmanar jag partierna till att tänka mer långsiktigt än nästa omröstning i kammaren. Oavsett om jag är löntagare, kommun, region, företag eller statlig myndighet är vi mer beroende av långsiktighet.De partier som i den här situationen agerar sakligt och ansvarstagande har min respekt.Bondförnuftets Centerpartiet som jag själv företräder har en av huvudrollerna i detta. Med en föräldraledig Annie Lööf så känns det tryggt med en erfaren Anders W Jonsson i tv rutan och framför mikrofoner.

Mattias Claesson (C)

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil