Ett par varv i tvångsblandaren, tack!

Textstorlek:
Annons:

För tjugo år sedan satt jag med en kompis i gröngräset i Vanadislunden i Stockholm. Vi pratade om framtiden. Studietiden var över och världen väntade.

Vi kom från olika bakgrunder men hade ändå blivit nära vänner. Båda hade gått i den gamla ovalda folkskolan med en massa ovalda vänner från skiftande förhållanden. Arbetare, bönder, adelsmän, utslagna, upphöjda och invandrade tvångsblandades i klassrummen. Det var nog det mest lärorika under hela skoltiden: vi lärde oss umgås med ovalda människor, som i många fall blev våra vänner för livet.

”Men ju äldre vi blir, desto mer kommer våra olikheter att visa sig” sa jag. ”När vi ses om tjugo år kommer vi att se på varandra och tänka – vem är det där?! Konstig typ!”

Många av mina vänner kommer från övre medelklassen. Deras akademikerföräldrar lyssnade på opera, åkte till Italien och åt konstiga saker som vitlök och mögelost. De hade riktiga tavlor på väggarna. Själv är jag en korsning mellan bonde- och smedsgener. Jag käkar gärna fiskpinnar med ketchup i korvbröd, åker Finlandsfärja och ramar in fina tidningsurklipp.

Min tjugo år gamla prognos har delvis slagit in. När vi lämnade Stockholm, så spårade vi snabbt in i gamla hjulspår. Jag bor i ett dragigt timmerhus på landet, släpar sten och odlar potatis. Min adlige barndomsvän bor på Östermalm, är läkare precis som sin far, och dricker dyra naturviner som jag inte fattar någonting av. (Det smakar ju hemkört!) Vännen från Vanadislunden har tyskt påbrå och bor mycket riktigt i Berlin, lagar hipstermat och motionerar i tajta brallor på sin dyra racercykel.

En rolig utveckling på senare tid är att mina kompisar, i likhet med många andra i medelklassen, har börjat intressera sig för husmanskost, viltkött, surdeg och allehanda lantliga hantverk. Bondesamhället har tagits över av hipsters från stan, som nu dricker bultöl men kallar det för ”vildjäst ale”, äter grispotatis som ”delikatess” och beställer in mört och senor på lyxrestauranger i Köpenhamn. Mört!? När det finns fiskpinnar och ketchup?

Vi har alla blivit konstiga. Men vänskapen består.

Jag bekymrar mig ändå lite över våra barns framtid. Friskolor, marknadskrafter, algoritmer och så kallade sociala medier gör det så lätt att välja bort ”jobbiga” möten. Vi ”svajpar” snabbt bort människor som kanske kunde bli våra bästa vänner. Kan någon starta tvångsblandaren igen, tack?

Annons: