Framtiden ligger öppen

Ahmad och Randa, som båda är civilingenjörer, har försökt göra det bästa av tiden på Solbacka. Bland annat var de med och konstruerade den svenska flaggan i trä som de boende gjorde som ett tack till svenska samhället. Foto: Lena Magnergård
Textstorlek:
Annons:

Efter ett år på asylboendet Solbacka, utanför Stjärnhov, kom uppehållstillståndet. Randa Khalil och sonen Ahmad kan andas ut. Snart får de lämna institutionen och kan börja skapa sig en framtid.
– Visst är jag tacksam över att få komma hit, men ibland har det varit som att leva i ett fängelse, säger Randa.

Det är på dagen ett år sedan 57-åriga Randa och hennes 24-årige son Ahmad lämnade Syrien.

Det blev ohållbart att stanna kvar. Men pengarna räckte inte till hela familjens resa. Kvar i Syrien är hennes make.

– Det var ett jobbigt beslut att fatta, men vi hade inget val, förklarar Randa. Min man lider av diskbråck. Flykten hade blivit alltför jobbig. Han ville också vara kvar och bevaka vårt hus, som idag inte längre finns kvar.

Så kom det sig att två av familjemedlemmarna begav sig ut på den farliga resan. Kvar i Syrien, och Aleppo, var alltså maken och äldsta dottern med familj. I Sverige väntade deras yngsta dotter på Randa och Ahmad.

Resan blev dramatisk. Det handlade, som i så många andra berättelser, om flykt i rangliga och överbelastade båtar på Medelhavet via Turkiet och Grekland. På ön Leros gick de i land, för att sedan fara vidare till Aten och den grekiska semesteridyllen Mykonos, till slutdestintionen Sverige.

Yngsta dottern bor i Falköping men Migrationsverket placerade Randa och Ahmad på Solbacka. Här har de bott i ett rum på tre gånger två meter.

– Vi har på egen hand försökt lära oss svenska men nu, i och med uppehållstillståndet, kan vi börja på sfi, säger Randa.

Vi pratar på svenska och engelska. Det går alldeles utmärkt. Randa förstår det mesta av svenskan och armar och ben hjälper till när orden saknas. Hon är utbildad byggnadsingenjör och arkitekt. Nu hoppas hon kunna få arbete i Sverige.

Både Randa och Ahmad undviker att tala om tiden på Solbacka. De vill visa tacksamhet men mellan raderna förstår man att det har varit en tuff tid.

– Det har känts konstigt att inte få arbeta trots att jag blivit erbjuden jobb, säger Ahmad. Visst hade det varit bättre att kunna få försörja sig själv.

Dagarna har gått genom att de planerat tillvaron systematiskt. Randa har varje dag, i sol som regn, tagit en dagligt promenad till och från kyrkan. Sedan har de försökt plugga svenska. En gång har Randa varit utanför Solbackas område på ett besök i Stockholm. Parallellen med ett fängelse ligger nära. Men nu är friheten inom räckhåll. Om någon månad hoppas Randa och Ahmad kunna lämna Solbacka för ett liv på egna ben.

Vad längtar ni mest efter?

– Min make och döttrarna, svarar Randa bixtsnabbt.

– Och att få bli klar med studierna, jag har två år kvar på min civilingenjörsutbildning, säger Ahmad.

 

Annons: