”Cancern drabbade alla”

Idag lever de tre trillingsystrarna, Ida, Tindra och Alicia ett helt vanligt tonårsliv med skola, hästar och kompisar. På ytan syns inga spår efter vad de har gått igenom. – Men vi är mycket starkare än förut, säger Alicia, 14 år. Foto: Lena Magnergård
Textstorlek:

​Plötsligt tar livet en vändning som ingen kan räkna med.
– Tindra fick en cancertumör när hon var 10 år, det vände upp och ner på hela familjen. Men idag kan jag också se att det kom något gott ur det hela, vi fick en ny syn på livet, säger Tindras mamma, Therese Staf i Gnesta.

Annons:

Det började med en rutinkontroll. Tindra var på årligt besök hos skolsköterskan. Hon upptäckte att tillväxtkurvan hade planat ut och en mer noggrann undersökning ordinerades.

– Just i det ögonblicket förstod nog ingen hur allvarligt det var. Tindra är ju en av tre trillingsystrar så vi har varit ganska vana vid att det har mätts och kontrollerats, säger mamma Therese.

– Men sedan blev undersökningarna allt mer omfattande och vid en magnetröntgen kunde man se att Tindra hade en cancertumör i hjärnan, på hypofysen.

Känslan av att få ett sådant besked går nog aldrig att i ord beskriva. Men säkert har varenda människa som har barn någon gång snuddat vid tanken. Hur reagerar man?

– Jag vet inte, säger Therese. Beskedet kom ju lite i etapper. Men det jag kan säga nu, när allt har gått bra, är att det har tagit år att återhämta sig. För hela familjen.

Tindra har inte bara sina egna trillingsystrar, utan familjen består också av en ”bonusson” och tvååriga Signe.

Efter magnetröntgen togs prover på tumören och det visade sig att den var godartad. Man beslöt att inte operera. Däremot drabbades Tindra, ungefär samtidigt, av diabets.

Vad tänkte du Tindra, kändes det orättvist att allt skulle drabba dig?

– Ibland kändes det så men jag hade ju inget annat val än att acceptera.

En arm kommer smygande upp runt Tindra. Det är Ida som håller om sin syster när hon märker att det blir lite tufft att prata om sjukdomen.

Hur var det för er syskon när allt det här hände?

– Jobbigt, svarar Alicia. Samtidigt blev vi på något konstigt vis starka. Men visst, även om man kanske inte får säga det eftersom allt var så mycket värre för Tindra, kände vi oss ibland lite övergivna. Som tur var hade vi mormor. Hon var mycket med oss.

Tindra hade uppföljningsbesök hos läkaren var tredje månad och efter bara ett år såg man att tumören växt så mycket att synnerven var i fara. Hon riskerade att bli blind om man inte opererade. Det blev åter ett hårt slag för familjen.

– Jag har nästan förträngt hur det kändes, säger Therese. Men den dagen Tindra åkte in till operationssalen, glömmer jag aldrig.

Operationen gick bra och nu kan flickorna till och med skratta åt några minnen. Det handlade om alla mössor som mamma Therese köpte.

– Jag tyckte ju så synd om Tindra när de hade rakat bort allt hennes fina hår så jag köpte tretton, både fina och roliga, mössor.

– Men jag använde bara en i tre dagar, sedan gick jag utan, säger Tindra.

Idag mår Tindra bra, men familjen får fortfarande mycket stöd från Barncancerfonden. Det handlar om utflykter, seminarier och läger.

– Det är så viktigt för oss, säger Ida. Tindra får gå i en grupp och träffa andra drabbade medan jag och Alicia är med i syskongrupper. Där kan vi verkligen prata med andra som förstår. Det blir som en ”boost” och man får massa energi med sig hem.

– Jag håller med, säger mamma Therese. De här arrangemangen är som en guldkant på vår vardag och även om man förstås pratar om väldigt, väldigt jobbiga saker känns det som en lyx att få göra det här, det blir som lite belöning för det man har fått stå ut med.

Lena Magnergård

Annons: