“Minnet är konstigt”

Textstorlek:
Annons:

”Är det era skidor?”

Jag hade just klivit in i sovkupén på tåget söderut. Rösten tillhörde den gamla damen i nederslafen. När jag svarade ja kom nästa fråga: ”Får man ha skidor inne i kupén?”

De två frågorna upprepades sedan som ett mantra tills jag i mörkret lyckades somna ifrån. Mitt i natten klev en ny resenär in – och ramsan tog fart igen.

Den gamla damen hade nog glömt oss i samma sekund hon lämnade tåget, men jag minns henne fortfarande – trettio år senare.

Minne är konstigt. Som barn pekade jag glatt på ett av hyreshusen när vi passerade genom Laxå och förkunnade att där hade jag bott. Vilket ingen i familjen ville hålla med om.

När en nära familjemedlem sen drabbas av demens blir det liksom ett hack i tillvaron, för en stor del av vitsen med minnen är ju att vi delar dem med varandra.

Doftminnet är starkt. Första gången vi kom till en strand dominerad av den tunga lukten av ruttnande tång höll barnen för näsan, medan jag blev helt lyrisk och återupplevde barndomens somrar på västkusten; hoppen från femman i hopptornet, Storstrut hos Åke i kiosken.

Ljud är också starka bärare. Vår för mig är tofsvipans ängsliga läte när de vinglar över maderna, spelar för honorna med brummande vingar och jagar kråkor från bona på marken. Tofsvipan är en fågel som minskat dramatiskt i det moderna jordbrukslandskapet och i år har jag inte hört en enda här hemma. I det kollektiva minnet kanske den är helt borta om inte allt för många år.

Precis som tiden när våra skogar fylldes av bondens betande djur. Knappast någon av oss minns det som ett förstahandsminne, men skogen minns och berättar genom sina örtrika gläntor och gamla lövträd. Betesdjuren formade de skogar många av oss älskar. När de skogarna avverkas kommer nästa generation att bära på betydligt mörkare minnen av stora maskiner, raka rader av granplantor som så småningom växer till en ogenomtränglig öken. Lite som de rikas konton i Panama – bra ekonomi för ägaren utan att ge så mycket till oss andra som bara gillar att ströva i skogen.

Hur kommer vi att minnas den här turbulenta tiden i framtiden; när Europa återigen präglades av människor på flykt? Som tidpunkten när murar och stängsel åter spred sig – eller eran när vi lyckades bryta segregationen här hemma och ojämlikheten i världen. Som tiden när skrupelfria affärsmän skar guld med täljkniv på ensamkommande flyktingbarn – eller när grannar öppnade sina hjärtan.

Risken är i alla fall stor att få kommer att minnas att det en gång fanns något som kallades sovvagnar på tågen.

Lena Näslund

Annons: