Min näsa gör mig mycket vis

Textstorlek:
Annons:

Jag bär ett levande Sörmland i miniatyr inom mig. Jag har inte räknat efter, men i mitt tidigare liv som heltidsarbetande rörmokare, har jag säkert varit i flera tusentals sörmländska hem och fastigheter. På senare år har ett konstigt fenomen blivit alltmer återkommande hos mig: Rätt som det är så förflyttas jag tillbaks i tiden, till något av alla dessa ställen. Helt plötsligt står jag i en lagård i Gäversnäs, ett pannrum i Malmköping eller en sommarstuga i Bo Hage.

Jag ser aldrig människorna – bara själva platsen, huset eller rummet. Ofta ser jag bara själva landskapet i vilket huset ligger. Jag tror det är något slags känslominne som gör sig påmint. Men hittills har det aldrig varit förknippat med något obehag, trots att känslominnen ju ofta är kopplade till olika trauman man upplevt. Mycket märkligt. Men lite trevligt också.

Tänk så mycket Sörmland jag bär inom mig! Fast jag skulle bra gärna vilja förstå varför det händer. Beror det på att jag flyttat iväg från Sörmland? Beror det på att ljuset faller på ett speciellt sätt genom fönstret, eller på att jag känner mig på samma sätt som jag kände just i det ögonblicket, just på den platsen? Om någon expert på känslominnen läser detta, så får denne gärna höra av sig till mig och reda ut ett och annat.

Att det inte rör sig om doftminnen, är jag rätt säker på. Doftminnen har jag funderat mycket på och tagit reda på en del om. Det började när jag jobbade som tidningsbud i Eskilstuna. Ofta, när jag öppnade en port till en trappuppgång, möttes jag av en doft som på en tiondels sekund slungade mig tillbaka till någon plats jag inte ens visste att jag kom ihåg. Det kunde vara köket hos en gammal kompis, en husvagnscamping i Danmark, eller ett hotell på Rhodos. Eller doften av en kyss i en mun på en flicka jag trodde jag hade glömt. Doftminnet är i alla fall det starkaste vi har i våra arma skallar. Låt mig förklara:

Hjärnas känslocentrum heter Amygdala. Visst är det vackert. Nästan som Årdala! Luktsinnet har en gräddfil som leder nästan direkt in i Amygdala. Från luktnerven är avståndet bara två synapser, alltså två kopplingssteg. Inget annat sinne har kortare resväg till känslorna än luktsinnet. (Källa: Nikipedia = Tas med en nypa salt.)

Och visst är det underbart att våra näsor är så fantastiska tidsmaskiner! Nyligen klev jag in i en gammal industrilokal här på Åland och kastades plötsligt tillbaka till den gamla sängtäckesfabriken Jon Blund i Flen, där vi var ett gäng ungdomar som hade replokaler för våra respektive rockband. Och genast mindes jag det handskrivna klottret på en vägg: ”När jag vaknade på juldagsmorgonen kändes min tunga som en bäversvans täckt med smuts. /Lucky Luke.”

Förstår inte att uttrycket näsvis, tolkas som något negativt. Jag anser att min näsa gör mig mycket vis.

Nicklas Lantz

Annons: