Olika stationer på språkets väg

Fotograf: Stefan Nilsson
Textstorlek:

Språkkunniga Kerstin Pettersson, Årdala, svarar gärna på läsarfrågor.
Mejla redaktion@sormlandsbygden.se eller skriv ett brev till redaktionen.

Annons:

Språket ändrar sig – det är vi nog mycket medvetna om. Nya företeelser måste ha namn, nya verksamheter måste ha verb. Ledsamt ofta lånar vi något från engelskan, gärna med uttal och stavning som skär sig mot det inhemska. Ibland måste vi göra om stavningen för att kunna bilda verb av nyförvärven.

Att tape och mail blir tejp (tejpa) och mejl (mejla) har jag behandlat tidigare. Men ibland lånar vi av oss själva, och det kan vålla lika stor upprördhet i alla fall, till och med om nyordet vid närmare eftertanke är tämligen förnuftigt.

En trogen läsare undrar om jag kan reda ut hur och när järnvägsstation plötsligt har blivit tågstation, med vidhängande otympligheter som tågspår istället för räls och tågvagnar istället för järnvägsvagnar. Händelsevis tror jag att jag kan det, trots att jag inte har tillgång till de stora databaser som språkvetare vid universiteten kan gräva i. Alldeles nyligen är det inte. Det bör ha skett i slutet av 90-talet. (Däremot vet jag inte hur muddar och manschetter har blivit ärmslut och benslut i många postorderkataloger, formuleringar som retar mig så att jag surt låter bli att beställa någonting. Därför är jag sämre klädd än nödvändigt.)

En mig närstående liten språkvårdstidning fick hösten 1999 ett upprört brev från en läsare, som varit i Göteborg på bokmässan, frågat om vägen någonstans i resebyrån i Radiohuset och där fått rådet att först gå till tågstationen. Han gick i taket. När han sansat sig så pass att han kunde testa ordet på sin fru, konstaterade hon lugnt att det lät som barnspråk. I ordböcker fanns det inte, inte ens i SAOL 1998 och inte i Nyordsboken, som kom 2000. Men senare har det fått stadigt fäste.

De flesta som ogillar ordet tycker att det på ett eller annat sätt låter fånigt, men medger att det egentligen inte är något dåligt ord: det är hyfsat svenskt, uttalbart, kortare än järnvägsstation och kan knappast missförstås. Det går också bra i par med busstation. Häromveckan körde jag genom Strängnäs och såg två vägvisare med texterna Tåg- & busstation respektive Buss- och tågstation. Trots inkonsekvenserna i formulering hade ingen av dem blivit bättre om det hade stått järnvägs- och buss-. Även om det, som många påpekar, ju heter järnvägsstation.

Kring mitten av 1600-talet ordnades någorlunda skjuts- och gästgiveriväsendet i Sverige. I 1878 års skjutsstadga utreds skillnaden mellan gästgiveri och skjutsstation (den senare tillhandahöll endast skjuts, den förra även kost och logi). Under senare halvan av 1800-talet begåvades vi så med järnvägsstationer, poststationer och telegrafstationer – det går säkert att utreda i vilken ordning.

Att järnvägen, själva spåret, blev det dominerande begreppet istället för tågen berodde säkert på att ordet tåg då ännu var så luddigt, bara en lång rad av någonting: korståg, tåget över Bält, begravningståg, demonstrationståg och så alltså järnvägståg. De två sistnämnda stationerna blev i folkmun posten och telegrafen, den första ofta bara station(en). Det kunde inte gärna bli järnvägen, eftersom spåret, rälsen, ju var något som tydligt sträckte sig långt bort i terrängen. Vi träffas vid station, kunde man säga, men vi träffas vid järnvägen fungerade inte.

Senare kom det busstationer. Tåg drogs in och stationshus blev klädbutiker. De senaste decennierna har järnvägen fått en renässans. Nya generationer står inför ett realistiskt val mellan buss och tåg: ska de gå till busstation eller till station? Logiken kräver något slags utfyllnad i analogi, som på skyltarna i Strängnäs, och då skapas tydligen ordet tågstation, kanske bildat till busstation, som inte gärna kan heta landsvägsstation. (En annan teori från den diskussion som följde 1999 är att tågstation är en stockholmsk förkortning av pendeltågsstation.) Och varför inte? Även om det ju som sagt heter järnvägsstation.

Ordet station är bildat till latinets statio (av stare ’stå’) och betyder ursprungligen ’ställe där någon eller något står’, ungefär ’vaktplats’. Det förekom redan i medeltida kyrkmålningar: Kristi lidandes historia visades i fjorton stationer, där processioner stannade upp och bad.

Kerstin Pettersson

Annons: