»Det här är frågor jag brinner för«

I snart 20 år har Berit Kolskog engagerat sig i arbetet mot mäns våld mot kvinnor. hon tycker att samhället har en skyldighet att hjälpa barn som bevittnar detta våld. Foto: Eva-Lotta Eriksson
Textstorlek:

​I drygt 20 års tid har Berit Kolskog arbetat med mäns våld mot kvinnor och barn.
– Alla barn jag har mött har klara stressymptom. Det tycker jag är oroande, säger hon.

Annons:

Berit Kolskog

Bor: På en gård utanför Katrineholm

Familj: Man, två barn från tidigare förhållanden och ett barnbarn

Ålder: Snart 58 år

Kopplar av: Genom att vara ute i skogen och naturen

Om feminism: ”Jag har alltid kämpat för rättvisa och sett att det inte är rättvist mellan män och kvinnor, vi lever inte på lika villkor”

 

 

Hon oroas också över utvecklingen inom jämställdhet och jämlikhet i Sverige, hur arbetet nästan har stannat upp och inte gör lika stora framsteg längre.

– Kvinnor och män lever inte på lika villkor i Sverige, och då handlar det inte bara om lön utan också om arbete och synen på allas lika värde. Där måste vi arbeta med mäns våld mot kvinnor. Det är ett strukturellt samhällsproblem.

För det är verkligen ett samhällsproblem betonar Berit, och ett som slår oerhört hårt mot barnen.

– Barn som växer upp i en familj med våld varje dag eller flera gånger i veckan får stressymptom och utvecklar PTSD (posttraumatiskt stressyndrom). Det ser vi.

Och det handlar inte om några enstaka barn som växer upp under sådana omständigheter. Rädda Barnen uppskattar att det handlar om var tionde barn, det vill säga minst två barn per klass.

– De här barnen lever som i en krigszon. De hör slag och skrik på kvällen och sedan tystnar det bara, utan att de vet om mamma fortfarande lever eller om hon är död.

Och barn som växer upp med våld i hemmet hamnar ofta i liknande situationer som vuxna.

– Det gäller att bryta de här mönstren, säger Berit.

Hon vill att samhället ska bli bättre på att ta tag i problemen tidigare, och ha ett bättre samarbete mellan olika instanser. Ett exempel kan vara genom att arbeta i familjecentrum.

Ett sådant hjälpte Berit till att starta i Stockholm. Där fanns socialtjänst, förskola och barnavårdscentral under samma tak under några år, men sedan blev det omorganisationer och beslut om att familjecentralen inte skulle finnas kvar.

– Alla vi som arbetade såg vinster med det här.

Att hon har arbetat mycket i Stockholm genom åren är inte konstigt, hon är född och uppvuxen där. Men så träffade hon en man från Katrineholmstrakten och flyttade hit för fem år sedan.

Nu bor hon på en gård några få minuter från Katrineholm. Där finns djur som får och hästar, och de driver också ett skogsföretag.

– När jag flyttade hit började jag plantera skog, jag tänkte att jag behövde något att arbeta med när jag hade flyttat. Sedan blev det så att jag sköter administrationen i företaget. Men jag har svårt att släppa mina hjärtefrågor, säger Berit.

Kombinerat med arbetet på gården vikarierar hon därför både på kvinnojouren Miranda i Katrineholm och på Kriscenter i Stockholm, vilket är Stockholms stads krisboende för kvinnor och barn.

– Det finns en stor frustration emellanåt. Det blir svårare och svårare ju mer jag kan och lär om det här. Det blir svårare att förstå att det sitter så djupt rotat och att det är så vanligt, förklarar Berit.

– Alla känner någon som blir utsatt för våld eller någon som utsätter sin fru eller sambo för våld.

Under sitt arbetsliv har hon märkt hur frågan ändå har lyfts, att allt fler pratar om problemet och att utsatta barn har fått det bättre. Men det finns mycket kvar att göra och diskussionen om mäns våld mot kvinnor måste fortsätta, anser Berit.

– Många undrar varför kvinnan inte går, varför hon inte lämnar mannen. Men kvinnan har ofta utsatts för långvarig hjärntvättning och är så nedtryckt att hon har svårt att ta sig ut. Och jag skulle vilja vända på det. Hur tänker mannen som utsätter sin kvinna och sitt barn för det här? Varför bor han kvar om han tycker att kvinnan är ful, äcklig, inte kan laga god mat och allt annat som han säger. Varför lämnar inte han? Istället förskjuts ansvaret och hamnar på kvinnan.

Inför framtiden är hon ändå positiv. Hon tror att samhället kommer att bli mer jämställt och därigenom skapa en bättre miljö för alla att leva i, även om hon tror att det kommer att gå väldigt långsamt. Men om tio år hoppas hon att alla schyssta män, de som inte slår eller hotar, vågar göra sina röster hörda.

– Att de går ut på gator och torg och skriker att de inte tolererar förtryck av kvinnor och barn.

Eva-Lotta Eriksson

Annons: