Vägen genom lustgården?

Textstorlek:
Annons:

En av de saker jag tyckte var allra underbarast i slutet av 1970-talet, då vi hittade vårt hus i Julita, var de slingrande grusvägarna. Jag vet inte hur många mil vi cyklade den första sommaren, upp och ner för backar och på vägar som slingrade sig genom skog och över äng. Dessutom hade skogsvägarna nummer. Vi hade turen att få tag på en skogsvägskarta som visade hur alla vägar gick, och vilket nummer de hade. Ihop med den obligatoriska topografiska kartan blev den en skattkista. Vilka fantasier sätts inte igång av namn som Trosens Puss, Husby Lasses udde, Kärringstigen och Skristensskogen?

På vägen genom den gamla skogen Brändan fick vi punktering på samma ställe tre gånger i rad! Oknytt? Cykla inte där igen, tyckte min mamma, som hade stor respekt för liknande händelser. Senare i livet när jag blev med häst kom min skogskunskap verkligen till användning. Jag visste alltid var vi var när vi var ute och red och kom fram till väg- och stigkorsningar. Skogen blev en del av mig och var en stor trygghet och glädjekälla. Jag kände igen tallar och stenar och kunde senare visa mina barnbarn exakt var Petter och Hans fyra getter hade sin stuga när vi var ute och körde med finska kallblodet Vakke. Och jo, visst anade de Petters hus där bakom gran och tall.

Nu har vi ju inte längre kvar våra hästar utan måste ta till våra stålhästar, alltså våra cyklar om vi vill komma ut i skogen. Det är dock lättare sagt än gjort. I Sveriges Lustgård blir det allt svårare att ta sig fram eftersom många vägar är sönderkörda av skogstraktorer och rallybilar, skogen har blivit virkesåker och cykeldäcken fastnar i lervälling och vatten. Eller så känns det som om hjärnan ska skaka loss då man cyklar över sprängsten som orsakar punktering (och ömma hästhovar) och den före detta mjuka skogsvägen har hackats sönder av skogsmaskinernas larvfötter. Det förtar onekligen en del av upplevelsen när barnbarnet kör omkull för tredje gången och man själv fått en präktig huvudvärk.

Är inte dessa underbara vägar en del av vårt kulturarv? Borde de inte vårdas och bevaras precis på samma sätt som vi bevarar gamla hus? Borde inte kommande generationer få möjligheten att njuta på samma sätt som jag och min familj gjort? Det är ju cykla vi ska göra i framtidens hållbara samhälle. Efter samtal med kommunen fick jag nyligen reda på att de flesta av dessa vägar desstom är avstängda för trafik. De enda vägar vi egentligen får använda är de som har kommunalt och statligt bidrag. Fast allemansrätten finns förstås om man nu skulle våga ge sig ut. Fast då rekommenderas hjälm, säkerhetsväst, njurbälte och huvudvärkstabletter.

Marie Selander

Annons: