Jakthunden Kira på spåret

Björn Granquist är länsansvarig för eftersöksjägarna i Sörmland och i arbetet med eftersök spelar jakthundarna en viktig roll. Foto: Lena Magnergård
Textstorlek:

​Östeuropeiska laikan Kira är snart åtta år. Hon spelar en nyckelroll i jaktlaget. Men hon gör mer än så.
Husse heter Björn Granquist och är hundansvarig i Svenska Jägarförbundets Sörmlandsavdelning.

Annons:

– Den östeuropeiska laikan är den perfekta jakthunden här i Sörmland, säger Björn. Laikan jobbar nära sin förare, eftersom den är avlad i vargrika östeuropeiska områden. Dessutom passar rasen här eftersom det ofta är relativt små jaktområden som vi arbetar på i länet.

Intresset för jakthundar har, enligt Svenska Kennelklubben, ökat markant i Sverige. Men att arbeta med dessa hundar handlar om så mycket mer än själva jakten. Det ligger i sakens natur att hundar som ska arbeta, på ett eller annat sätt, måste vara väl dresserade och pålitliga. Många hundar fungerar också utmärkt vid så kallat eftersök, då trafikskadade djur ska hittas och avlivas för att minska djurets lidande. Björn Granquist säger:

– Viltolyckorna, speciellt den här årstiden, är många och det är viktigt att den som kör på ett djur agerar rätt. Det är inte särskilt svårt. Det viktigaste är att hela tiden tänka på säkerheten. Att tvärnita efter en kollision kan vara helt fel. Det gäller att bedöma situationen. Kanske är det bäst att köra fram 300 meter, eller så. Att hitta en säker parkering är viktigt.

– Sedan är det bara att ringa 112 och följa instruktionerna man får av polisen. Jag vet att många som ringer är skärrade och upprörda men polisen är bra. De hör på tonfallet hur de ska bemöta den drabbade. Viktigt är sedan att markera platsen. Det behöver inte vara just där man körde på djuret utan man kan också sätta upp markeringen där man står och meddela polisen det.

Alla kanske inte har blå-vita markeringsband i bilen?

– Nej, så är det. Men det går lika bra att markera med en plastpåse, ett par gamla träskor som ligger i bilen och skräpar eller med pinnar från skogen. Huvudsaken är att markeringen är tydlig, säger Björn men tillägger att det kan ju vara bra att se till att det finns markeringsband i bilen eftersom det blir enklare för alla parter då.

Det finns nog några som inte vill eller vågar ringa polis eftersom man tror att vite kan följa på en viltolycka?

– Det är ju precis tvärtom! Om du inte ringer 112 begår du ett brott mot jaktlagstiftningen!

Björn tycker att samarbetet mellan jägare och polisen fungerar väldigt bra. Vid en anmälan hos polisen tar myndigheten upp en viltkarta på dataskärmen. De ser då exakt var olyckan har inträffat och markerar det. Sedan kontaktar polisen en eftersöksjägare inom området. I Sörmland finns 130 stycken och Björn Granquist är länsansvarig för dessa.

– Eftersöksjägaren, som oftast har hund, ger sig då ut och lyckas förhoppningsvis hitta det skadade djuret, säger Björn.

– Här i Sverige har vi världens stösta databas för viltolyckor och den ger bra information. Både om viltbeståndet och om var olyckor oftast sker.

Var och när sker då de flesta olyckor?

– Vid grynings- eller skymningstid. Ofta just där viltstängslet tagit slut. Där skyltarna sitter om att viltstängsel upphör. Det är ett bra tips att se upp vid dessa, säger han.

Ett annat tips är att ladda upp appen från Nationella viltolycksrådet på www.viltolycka.se. Då kan man exakt se på vilka vägsträckor det finns mycket vilt och var olyckorna inträffar.

Björn Granquist arbetar helt ideellt med detta liksom flera av hans jaktkollegor. Till vardags driver han Statoilmacken i Flen. Han har tre barn som gärna hjälper till med de fem jakthundarna och just nu planerar familjen att skaffa en sjätte hund som om ett par år ska ta över efter Kira. Även den kommer att bli en laika.

Vad är det som egentligen driver dig. Du verkar ju inte direkt vara sysslolös med heltidsjobb och stor familj?

– Tja, jag vet inte, svarar Björn, men jag tycker att hundarbetet är extremt kul. Jag är också väldigt imponerad av engagemanget inom viltolycksorganisationen som är helt uppbyggd av ideella krafter. Jag vill nog, helt enkelt, vara en kugge i det hjulet.

Men är intresset för djur och jakt medfött?

– Nej, inte alls. Jag skaffade min första hund när vi flyttade till hus. Det var en Golden Retriver. Hon var ingen jakthund direkt men det visade sig att hon var superduktig på att spåra. Jaktintresset kom sedan och nu är det väl femte året som jag är med och jagar i Grinda jaktklubb. Men det är klart, någon vanlig semester tar jag inte – den spar jag till älgjakten, som strax börjar!

Lena Magnergård

Annons: