I dag fyller jag 50!

Textstorlek:
Annons:

Så typiskt en frilansande kulturarbetare att vara ”tvungen” att arbeta då. Men jag kunde bara inte beröva er möjligheten att få läsa världens kanske enda krönika, skriven av en skribent på dennes 50-årsdag. Jag är stor nu, men uppskattade ändå att få vakna till levande ljus i sängen och sång och paket från familjen. Efter den traditionsenliga ”Ja, må han leva” tog grabbarna fram virveltrumma, hi-hat, kazoo och gitarr och spelade och sjöng ”Come join the murder” av The white buffalo. En något morbid titel på en 50-årings morgonuppvaktning, kan tyckas. Men lyssna gärna på den. Det är en fin låt.

Vad fick då denne nykläckta 50-åring i sina paket? Jo, en T-shirt med tryck – tjejpunkbandet Bikini Kill – en ekologisk tvål, ekologiskt hårgelé och en vit Epiphone Junior Model elgitarr. Kunde inte bli bättre. Lägg därtill en stor sol hela dagen, en klotrund fullmåne och 402 grattishälsningar på facebook och ni förstår nog att lyckan är total! Eller?

Nåjo, att fylla 50 måste man ju. Men inte känns det jättekul, egentligen tycker jag. Det blir plötsligt på nåt sätt konkret att mina dagar som skateboardande punkrockare inte kommer att vara för evigt. Jag vet inte varför 50-årsdagen känns vemodig för mig. Kanske det beror på att det sammanfaller med att mina barn nu börjar bli så stora att de inte är i samma behov av att ha mig i närheten hela tiden? Det känns kanske lite skrämmande att helt plötsligt vara 50 och inte längre vara lika ”behövd” som jag är van vid? När man som jag valt att leva tillsammans med sina barn på heltid och inte skiljas så mycket från dem, på grund av skola eller jobb, blir det kanske extra svårt att fylla ”gubbe” och samtidigt upptäcka att den mer ”akuta” pappa-rollen lite grann är färdigspelad. Fast allt det där är ju bara känslor. Mitt förnuft säger mig ju att jag får åka skateboard och spela punkrock så länge jag vill och kroppen orkar. Och att vara en närvarande och engagerad pappa, borde väl egentligen aldrig ta slut?

När jag intervjuades av tidningen för min 40-årsdag, som firades i min dåvarande bostad på en fårgård mellan Vadsbro och Bettna, sa jag att ”40 är väl inte så särskilt spännande – jag ser mer fram emot att få fylla 50! Då vet jag nog vem jag är och vad jag vill.” Jag får väl tillskriva det uttalandet mitt då ungdomliga oförstånd, för just har jag ingen aning om något av det där. Men om jag ska se i backspegeln, så är jag ändå stolt över det jag hittills gjort och hur jag levt mitt liv. Det har varit ett jävla sväng! Och hur jag gick från lätt alkoholiserad rörmokare till frilansande skådespelare och hemundervisande pappa är väl inget mindre än ett mirakel! Frågan är bara hur jag ska gå vidare, nu när jag befinner mig på väg mot Livet Del II? Eller, som någon skrev i ett facebook-grattis: Välkommen till dö-halvan!

Annons: