Det finns uppenbarligen resurser

Textstorlek:
Annons:

Livet går vidare ett tag till. Om än med en för snart fem år sedan hopskruvad nacke och nu med ett par skruvar modell större i foten och en så kallad platta utmed hela det vänstra underbenet. En platta som sitter fast med hjälp av ett antal isatta småskruvar. Det är tur att det finns skickliga kirurger. Men det känns bra att de ännu inte behövt skruva i huvudet på mig.

Så här i efterhand minns jag veckorna på sjukhuset mest som en väldigt nästan överdrivet bekväm tillvaro. Mat serverad på sängen tre gånger om dagen plus kaffe och mellanmål. Hade det inte varit för min svåra hemlängtan hade jag inte tackat nej om jag hade erbjudits en förlängning av sjukhustillvaron med helpension.

Utskrivningen från sjukhuset planerades noga av ett antal personer från sjukhuset och kommunen. Sjuksköterska, sjukgymnast, hemtjänstansvarig och några till. Men i glädjen över att få komma hem brydde jag mig inte, drogad som jag fortfarande var. Bara jag kom hem skulle allt bli bra. Inklusive jag själv. Det lilla problemet, att jag inte kunde gå, förträngde jag helt.

Det blev hemtransport i rullstol och i specialfordon. Hemma möttes jag inte bara av familjen utan också av diverse terapeuter, sjukgymnast och hemtjänstpersonal. Det finns uppenbarligen resurser!

De hade med sig saker som jag antogs behöva. Rullstol, rollator, en mobil toalett för den händelse nöden blev för stor om natten, en specialstol så jag kunde sitta i duschen, ramper så jag kunde rullas i rullstolen utför trapporna. Och varje morgon kom det en man från det hemtjänstföretag jag fick välja, som hjälpte mig med min personliga hygien.

Som sagt, det finns resurser!

En del hjälpmedel använde jag bara en eller ett par gånger, en del inte alls. Med tiden blev foten och benet bättre och efter ett tag kändes det pinsamt med morgonhjälpen. Men det var bara att meddela hemtjänsten så slutade den hjälpsamme mannen från Eritrea att komma.

Snart ville jag bli av också med de materiella hjälpmedlen. Det var svårare. Jag ringde hemtjänsten och fick veta att de ska återlämnas till hjälpmedelscentralen. Men jag fick fortfarande inte stödja på foten och kunde endast gå hjälpligt med kryckor, så hur skulle det gå till? Det kunde de inte säga. Jag hade fått rätt att åka färdtjänst så jag frågade om de kunde hjälpa till. Visst, men då måste beställningen komma från hjälpmedelscentralen. Men det hade damen jag talade med där aldrig hört talas om!

Tydligen var resurserna slut. Hustrun och en hjälpsam dotterson lastade sedan bilen full med saker som inte längre var till någon hjälp. Men hur gör de som inte har anhöriga som kan hjälpa till?

Ännu dröjer det någon vecka tills jag får börja träna upp vänsterfoten. Men livet går vidare och blir åter bättre och bättre dag för dag!

Krister Wistbacka

Annons: