Välfärdsmänniskor stänger dörren

Textstorlek:
Annons:

Jag minns den där dagen i slutet av 60-talet. Solen sken in i vår förortslägenhet. Jag slängde ifrån mig skolväskan, stack in huvudet i köket. Där satt en spenslig, mörk ung kille. Hans namn var Paolo.

Samma morgon hade han suttit i lärarrummet på pappas jobb. På flykt från militärtjänstgöring som betydde krigstjänstgöring i någon av Portugals kolonier. Paolos bror hade deserterat och satt i fängelse i hemlandet. Både Portugal, Angola och Mocambique kändes väldigt långt bort på den tiden – innan kriget pågick i TV.

Frågan var om någon kunde ta hand om Paolo ett tag och pappa sa: jo, han kan väl bo hos oss. Bra gjort pappa!

Paolo förde in nya dofter och smaker i vårt hem. Med skräckblandad förtjusning lät jag honom smeta någon konstig salva på mina skrubbsår. Det visade sig att Paolo hade studerat till läkare hemma i Portugal, en karriär som han härmed övergav. Plötsligt smakade maten starkt och virtuost gitarrspel adderades till etyderna som jag tragglade på pianot.

Då var semesterresor till Medelhavsområdet fortfarande sällsynta – och till andra kontinenter bara för de rika eller extremt äventyrliga. Världen hade plötsligt hälsat på hemma hos oss.

Nästan fyrtio år senare sitter jag på verandan med tidningen när en man cyklar in på infarten. På engelska ber han om ursäkt och undrar om jag händelsevis vet hur han ska hitta till asylboendet som ligger i närheten. Han har irrat omkring i timmar, ingen har velat prata med honom, velat förklara vägen.

Jag pekar lite. Han cyklar iväg – för att bara en stund senare trampa in på gårdsplanen igen. Den här gången med en blomkasse – innehållande en granplanta i en kruka. Jag som är något av granmotståndare. Han ville tacka för att jag tagit mig tid.

– De flesta är så rädda för oss, säger han bekymrat.

Han visar upp sitt nya id-kort som berättar att han precis fått uppehållstillstånd i Sverige. Han har just varit i kontakt med svenska ambassaden i Ankara för att påbörja processen att få hit sin fru och sina två små barn. Han visar bilderna i plånboken. Och vinkar när han cyklar iväg tillbaka till det som en av hans medflyktingar kallar ”lägret” – platsen där tiden stannar, där 120 människor trängs i sysslolöshet i väntan på ett besked om livet ska fortsätta.

Hur gick det till när vi reshungriga välfärdsmänniskor plötsligt stängde dörren när världen kom och hälsade på? Tänk vilka upplevelser vi skulle kunna få om vi bara tordes glänta på dörren en smula.

Jag kommer att tänka på författaren Stig Dagermans dikt: ”Fågeln valde flykten. Vi valde den icke. Hjälp oss att bära den tunga flykt vi bär.” Den skrev han 1953, i efterdyningarna av andra världskrigets flyktingströmmar.

Lena Näslund

Annons: