Tänk efter före

Textstorlek:
Annons:

Centerledaren Annie Lööf gav i förra veckans sommartal uttryck för sorg och bedrövelse över den grymhet och kyla som visat sig i samhället på senare tid:
”Fattiga människor som utsätts för våld och överfall på våra gator. Granater som exploderar i våra städer. Mord och skottlossning. Hat och hot.”
Hon kände också oro över vart samhällsdebatten är på väg:
”Alla förenklingar. Alla sammanblandningar.”
Vi måste, sade hon, kunna ha flera bollar i luften samtidigt. Vi måste kunna stå för öppenhet och erbjuda människor en fristad, och samtidigt vara tydliga med att brottslighet kraftfullt ska bekämpas.
”Ett samhälle som tror på människor måste kunna göra både och”, fastslog Annie Lööf.
Det är så sant som det är sagt.
Det är bra att hon och Centerpartiet står upp för liberalism och anständighet mitt i det larmande bruset.
Det är också en tröst att partiet står stabilt i opinionen med just det budskapet.
Men det är förstås bedrövligt att så mycket av opinionen i övrigt virvlar iväg åt helt andra håll, åt de hatiska och polariserande hållen.
I Sverige, men också i stora delar av Europa och världen utanför, ser vi hur eftertanken sätts på undantag. Hetsade av nätmobbens piskor överger medierna sin gamla roll att förklara och reda ut för att i stället söka en nyhetsdramatik där de elakaste och gapigaste får företräde.
När det kommer till storpolitik kan sådant bli rent livsfarligt. Vi ser i dag i Ryssland en förslagen diktator som lika målvedvetet som hänsynslöst eftersträvar ett återerövrat sovjetimperium att härska över. Han lär inte lämna ifrån sig någon makt under sin återstående livstid, och han är frisk och kry och ännu förhållandevis ung…
Och på andra sidan Atlanten, i USA, håller mediedramaturgin och dess symbiotiska opinion på att skapa en president av i bästa fall en pajas, i sämsta fall en på allvar fullkomligt omdömeslös person.
Hur världen kan bli med två sådana stormaktsledare samtidigt, och med folkliga stämningar som inte förmår att balansera, det är en tanke som nästan inte vågar sig tänkas.
Många, såväl i Sverige som utomlands, måste tänka efter före om det ska kunna bli något alls att tänka på efter detta.
– – –
Med de orden avslutar jag min sista ledare. I 27 år har jag verkat som ledarskribent i centerpressen. Nu väntar nya journalistiska utmaningar för min del. Tack, kära läsare, för visat intresse.

Annons: