Vem bestämmer vad som är bra?

Textstorlek:
Annons:

 

Att flytta från Sverige till Åland är inte bara en geografisk flytt. Ibland har det också visat sig vara en tidsresa. Politiskt och samhällsmässigt känns det på Åland ibland lite grann som ett Sverige på 70- eller 80-talet. Men nu menar jag inte att Åland på något viss skulle ligga ”lite efter”, för så är det inte alls. På en del områden är det till och med så att lilla Åland ”ligger före” Sverige. Men det där med att ”ligga före” eller ”efter” är ju en rätt komplex fråga. Som dessutom är subjektiv. Vem bestämmer vad som är bra och vad som är dåligt?

Det finns ju till exempel saker som jag kan tycka var bättre på 70-talet, men som andra kanske skulle kalla för gammalmodiga. Jag tycker det är rätt konstigt att man så lätt anser att all utveckling och alla framsteg, alltid är av godo. Man glömmer lätt att tillväxt, kanske egentligen är ett steg tillbaka, eller bort från det som är av godo och således hellre borde heta missväxt? Om tillväxten är bra för ekonomin, men dålig för miljön – ska det då kallas tillväxt eller missväxt? Diskutera i grupp och redovisa skriftligt, tack!

Nå, här på Åland diskuteras nu flitigt bland folk och politiker huruvida Åland ska ta emot 20 flyktingar från Syrien. TJUGO! För mig som kommer från Flen, känns frågan oerhört konstig. Flens kommun har tagit emot och slussat vidare tusentals flyktingar sen tidiga 70-talet. Åland har ett invånarantal på drygt 28 000, mot Flens kommuns 16 500. Jämförelsen hisnar. Den första flyktingförläggningen inrättades exakt där jag föddes: I Flens Lasarett. Jag föddes i slutet av oktober 1965 och lasarettet lades ner året efter. Sen stod det tomt några år och i början på 70-talet öppnades flyktingförläggning genom AMS. Jag måste ha gått i fyran eller femman när jag för första gången fick en flykting som klasskamrat. Om jag minns rätt, så hette han Tinh Trong Nget (med reservation för stavningen). Han var en så kallad båtflykting från Vietnam.

Jag har sett främlingsfientligheten på nära håll. Växt upp med den. Fast jag minns den mer som en sorts rädsla. En rädsla för det främmande och en oro, typ: ”Hur ska det nu bli med allting?”. Vi barn kallade flyktingarna för kanackjävlar, amsare eller helt enkelt svartskallar, och det var nog inget vi kom på själva – det lärde vi oss av våra föräldrar och andra vuxna. Det var dom som var rädda. Men som vanligt var det bara som ”homogen grupp” de misstänkliggjordes. De enskilda individerna vi blev klasskompisar, eller fotbolls-eller brottarkompisar med var ju såklart helschyssta och inte alls konstiga. För så är det, en grupp består av individer och individerna besitter sällan de egenskaper som tillskrivs gruppen. Enda undantaget från den regeln är rasisterna: De är allihop lika rädda. För kom ihåg att det är rädda hundar som skäller högst.

Annons: