De kallar det konsolidering…

Textstorlek:
Annons:

 

De kastar ut barnet med badvattnet, hade min första publicistiske chef för vana att säga och skriva så ofta och i så skilda sammanhang att jag till slut tyckte uttrycket kunde betyda vad som helst. Därför har jag aldrig tidigare använt metaforen om barnet som, av oförsiktighet och oförstånd, spilldes ut med smutsvattnet.

Men efter 40 år av medvetet personligt avståndstagande från det snart 500 år gamla ordspråket, finner jag det nu i högsta grad användbart som metafor till det som händer i mediebranschen.

Ordspråket härrör från en tid när man trodde det var farligt att bada. Och om det inte var farligt ansågs badande barn på 1500- och 1600-talen oanständigt. Så barnen badades endast i nödfall. Och då det var brukligt att bada flera barn samtidigt i samma balja hände det att någon unge ibland hälldes ut med det på olika sätt kraftigt förorenade badvattnet.

Den upplysande, opinionsbildande och med tiden alltmer kritiskt granskande journalistiken, inte minst den lokala, har alltid ansetts vara en viktig, till och med omistlig del av demokratin. I stort sett har god journalistisk kvalitet under långa tider varit kommersiellt lönsam. I den mån så inte varit fallet har staten gjort mer eller mindre tafatta försök att upprätthålla en publicistisk mångfald. Tidningarnas ägare hade ett brinnande intresse för publicistisk kvalitet – inte enbart för att den långsiktigt också var kommersiellt intressant.

Ny teknik förändrade förutsättningarna radikalt. Vem som helst kan enkelt publicera vad som helst – var och en kan vara sin egen utgivare och sin egen journalist.

Allt vi behöver veta finns ju ”på nätet”. Så predikades det och tron var stark hos mediedirektörer, ägare och till och med ett antal publicister. De räknade, om inte dagar så i alla fall år, till det tryckta ordets domedag.

Mediehusen, som tidningshusen börjat kalla sig, offrade sina gamla vinster till tekniken, de lånade pengar för att köpa varandra och trodde på stora framtida vinster genom att samordna och banta redaktioner. De kallar det konsolidering.

Tekniken krävde förändring.  Och ett reningsbad var nödvändigt. Men ansvaret för att det visserligen ålderstigna, men ändå ”barnet” i sammanhanget, kastas ut är inte den tekniska utvecklingens. Oförståndet ligger någon annanstans.

Att resurserna till journalistikens uppdrag – att väcka en ny tanke hos läsarna och låta dem veta även sådant som de ännu inte vet att de behöver veta – prioriteras ner har generat ett läsarmissnöje som påskyndat upplagetappen. Och ointresset riskerar att öka ytterligare.

Annons: