Härom kvällen bevistade jag en fantastisk jazzkonsert i Nyköping på Pelles Lusthus. Det var den amerikanske tenorsaxofonisten Sean Nowell som framträdde med det band som kom till genom en slumpartad kontakt mellan bandets gitarrist, svensken Fredrik Olsson och den amerikanske trummisen Joe Abba. Det ena ledde till det andra och plötsligt hade man ordnat en turné i Sverige med ett band bestående förutom av de ovan nämnda, den svenske blott nittonårige kanonpianisten Leo Lindberg och basisten Kristian Lind.
Vi fick höra välformulerad jazzmusik, dels av Fredrik Olsson-Leo Lindberg, dels av orkesterledaren själv men också fina gamla standardlåtar i ljuv modern form.
Enda felet med den fullsatta konserten var väl då möjligen den något enahanda publiken. Åldersmässigt!
Man frågar sig onekligen hur det kommer sig att ett gäng unga briljant duktiga musiker alltid måste spela för en publik som nästan uteslutande kunde vara deras far- eller morföräldrar?
Vad är det som gör att de inte ens själva kan attrahera sina jämnåriga att komma och lyssna på deras spelningar? Och de är förvisso inte ensamma om denna upplevelse. Jag har bevistat spelningar med den ännu yngre gruppen Agnas Bros som består av fyra bröder mellan 12 och 22 år som är fullständigt unikt begåvade jazzmusikanter men vars publik fortfarande har silver i håret.
Vad beror detta på? Jazzmusiken kan uppenbarligen locka unga elever att spela och utöva. För det har aldrig funnits fler elever på landets musikhögskolor med jazz som ämne.
Men varför engageras inte resten åtminstone att lyssna?
Jazzmusikern Lasse Werner och konsertpianisten Irène Mannheimer turnerade på 70-talet runt i landets skolor och gjorde succéartade framträdanden för unga elever som aldrig hört vare sig jazz eller klassisk musik. De gjorde det med mycket musikalitet men också med stor humor. En tidning som skrev om ett av dessa framträdanden beklagade dock att elevernas lärare inte satt med och kunde tillgodogöra sig upplevelsen för att återknyta till i undervisningen. Är det skälet? Att det inte fanns tillräckligt många jazzintresserade lärare under en generation?
För när alla de jazzmusikanter som nu utexamineras sedan blir lärare – i brist på reella spelmöjligheter – så lär situationen förändras så att framtida generationer unga lyssnare i betydligt högre omfattning kommer att också uppmärksamma och ta till sig jazzen. Men under tilden kommer det att bli glest i publiken när Sean Nowell och hans band framträder framöver.
Det här är intressanta tankar. Varför man inte lyckas locka till sig en yngre publik? Det är svårt att säga men jag kan tänka mig att för att få lyssnare idag krävs en hel del marknadsföring (inte nödvändigtvis på gammalt hederligt annonsvis men dock ändå). Bilden av en jazzmusiker är för mig en som sätter just musiken allra högst, någon som kan försvinna in i sitt eget spelande så att det egentligen inte gör någon skillnad om det finns någon publik eller inte. I grunden positivt men det kanske gör det svårt för musikern att motivera sig att ”sälja in sig” hos andra?
Som sagt, intressanta tankar och jag känner mig själv peppad att sänka medelåldern en gnutta, eller framför allt njuta av riktigt bra musik, på framtida jazzkonserter.
Ja, Ulrika! När jag i en artikel i tidningen OrkesterJournalen antydde att våra ungdomar utbildas till utomordentliga musiker men saknar förmåga att organisera sig i större sammanhang för att skapa intresse för vad de sysslar med, fick jag på pälsen. Men jag tror Du har rätt i att somliga jazzmusiker ofta varit introverta i hela sin attityd till musiken. Samtidigt hade jag själv en jazzmusicerande bror som var fruktansvärt kompromisslös när det gällde musiken men som ändå förstod värdet av att locka publik till sina spelningar.
De jazzklubbar som musikerna idag kan tacka för att de får spelningar över landet, består uteslutande av 60+-medlemmar och när dessa faller ifrån finns ingen återväxt. Vem ska då lyssna?
Nu svarar jag lite sent men… Man får hoppas att fler helt enkelt ”drabbas” av den här musiken och jag tror att du gör helt rätt i att skriva om det så mycket som möjligt. Då kanske vi andra kan få upp både ögon och öron, tar tillfällen i akt och blir en del av en förhoppningsvis växande publik.
Jag sökte förresten på Sean Nowells namn och hamnade på hans hemsida. Fick lyssna på en hel del bra musik. Tips till alla nyfikna.