Det är magiskt med nattorientering så här års! Det är mörkt och tyst i skogen. Jag ser lampors sken från andra orienterare. Rådjursögon lyser som små prickar, de undrar nog vem jag är. Det knastrar under fötterna när marken är frusen. Om jag inte hänger med på kartan kan det hända att jag trampar igenom den tunna isen på en sankmark och då isar det i fötterna. Då gäller det att öka tempot för att hålla värmen. Kontrollerna är utmärkta med reflexstavar och lyser klart i decembernatten.

Det är svårt om jag springer fel, naturen är sig inte lik när det är mörkt. Jag ser inte lika långt bort som på dagen. Det är bara pannlampans sken som guidar i natten. Människan känns liten och jag är ödmjuk inför naturen i nattmörkret.

Det är verkligen magiskt och jag kan tänka att orientering är en sport för de tuffa!