Ledaren i Sörmlandsbygden tar upp frågan om de svenska nämndemännens vara eller inte vara.
Själv skrev jag ett inlägg på min blogg om hur den kommunala revisionen kanske kunde utvecklas.
Eftersom frågorna har beröringspunkter lägger jag in mina synpunkter också här i något förkortad form:
Strengnäs Tidning tog på ledarplats under rubriken ”Den slappt granskade” upp svagheten i det system som idag råder för den formella granskningen av våra olika kommunalpolitiska organ.
Kommunrevisionen, består av ledamöter som utses av Kommunfullmäktige efter samma ordning som övriga nämnder, d.v.s. den i fullmäktige rådande majoriteten får också majoritet i det granskande organet.
Dock med en skillnad: i revisionen tillsätts orförandeposten alltid av oppositionspartierna.
Det gör det hart när omöjligt att få fram en verksam kritik.
Kommunrevisionen i Strängnäs har sedan den nuvarande ordföranden tillträdde vässats oerhört jämfört med tidigare. Inte för inte kallades revisorernas plats i fullmäktigelokalen tidigare för ”geriatrikerhyllan”. Att ha ”varit med länge” var en större merit för att sitta i revisionen, än kompetens och adekvat erfarenhet.
Samtidigt pågår en debatt kring de politiskt tillsatta nämndemännen vid landets tingsrätter, där kritiken gäller dessas bristande juridiska kompetens och erfarenhet.
De icke-professionella nämndemännens uppgift har ju varit att företräda ”den allmänna rättsuppfattningen” i samhället – det sunda förnuftet. Det har sedan reglerna ändrades lett till att nämndemännen kunnat överrösta den juridiska sakkunskapen i form av rättens ordförande.
Kanske vore en enkel lösning att återgå till tidigare ordning där ordförandens uppfattning endast kunde röstas ner om samtliga lekmän var emot. Och att man överförde den ordningen också till kommunernas revisionsorgan. D.v.s. att ordförande ska vara yrkesman som endast kan röstas ner av en enig revisionsnämnd.
Ett alternativ för såväl tingsrätter som revisionsorgan vore att anamma det amerikanska systemet med en samhällsplikt för medborgare att tjänstgöra. D.v.s. medborgare kallas i slumpvis ordning till en obligatorisk tjänstgöring som nämndeman eller kommunrevisor under en begränsad tid (lämpligtvis för en mandatperiod som sammanfaller med de allmänna valen).
Det står helt klart att någonting måste göras för att kommunrevisionen ska kunna bli en självständig kraft och verka effektivt som medborgarnas kontrollorgan. Det duger inte att dessa granskare utses av dem som ska granskas.
Jag förstår inte riktigt din jämförelse, revisionen är utsedd att granska det politiska styret, vilket ju det största oppositionspartiet borde ha de bästa förutsättningarna att göra.
Nämndemännens roll är just att vara lekmän, inte att ha den juridiska sakkunskapen.
Vad gäller nämndemännens möjlighet att överrösta yrkesdomaren gäller att alla har varsin röst, blir det 2 mot 2 så vinner alltid det mildaste straffet. Allt enligt principen hellre fria än fälla.
Det stora problemet som jag ser både vad gäller kommunpolitik och nämndemannaväsendet är precis som Mats är inne på gamla strukturer inom partierna. Att ”tvångsrekrytera” nämndemän och kommunpolitiker/revisorer a´la USA, tror jag vore ett steg i helt fel riktning.
Min jämförelse grundar sig på sättet att låta politiska partier utnämna nämndemän resp. kommunrevisorer. Mitt huvudintresse är kommunrevisionen men eftersom nämndemännens vara eller ej är på tapeten så fanns det en poäng i jämförelsen.
Kommunrevisorerna har professionellt bistånd av en revisionsbyrå som ”gör jobbet” men om fullmäktigemajoriteten inte gillar det som byrån ev. vill anmärka på, så blir det inte heller någon verklig eller verksam kritik – som en följd av tillsättningssystemet.
Och i tidigare ordning kunde inte en majoritet av nämndemännen vinna över den professionelle/a domaren. Idag räcker det att tre av fyra nämndemän har en annan mening än den professionelle domaren för att de tre ska vinna. Anledningen till den debatt som blossat upp om nämndemännen är ju också det sätt på vilka de tillsätts – av politiska partier. Och på samma sätt som med revisorerna är det ofta äldre inte längre politiskt aktiva medlemmar som utses till nämndemän. Just åldersnivån är en av de saker som kritiserats såväl när det gäller nämndemän som när det gäller kommunrevisorer.
Därför menar jag att det finns anledning att om man ändå ska se över det ena, också titta på det andra.
F.ö. må man ha vilken uppfattning som helst om det amerikanska sättet att utse nämndemän, men tanken är ju just att juryn – eller i Sveriges fall nämnden – ska avspegla samhället omkring, åldersmässigt, könsmässigt, religiositets- och etnicitets-mässigt.
Det gör inte dagens domstolsnämnder. De är till allra största delen äldre, pensionerade män som tidigare varit politiker.
Att som Mats Werner först kritisera det svenska rättssystemet för att de dömande nämndemännen inte är jurister och sedan längre ner i inlägget plädera för det amerikanska jurysystemet där dömandet utövas av människor utan någon som helst kunskap eller tidigare erfarenhet av rättsväsendet kan jag tycka låter lite inkonsekvent. När det gäller hur nämndemännen ska utses har många kriteserat att det är de politiska partierna som nominerar dessa. Visst kan det ifrågasättas, men jag har inte hittills sett någon kritiker komma med något förslag på hur de istället ska utses.
Ytterligare en gammal länk…men ändå;
De nyligen publicerade uppgifterna om svenska nämndemän, ger ju faktiskt Mats Werner helt rätt. Jag syftar på nämndemän som somnat, varit jäviga etc.