Lunda hembygdsförenings höstmöte i församlingsgården

Textstorlek:

Vid höstmötet den 20 oktober var Jan Moberg inbjuden och berättade om landsvägar under 1000 år fram till våra dagar.
Vägarna som man tog sig fram på, till fots eller ridande, gick fram där det var torr och någorlunda jämn mark. Det pågick ofta under århundrade efter århundrade genom fötters och hästhovars slitage. Där man släpade varor av olika slag efter dragdjuren, blev vägen ännu mer framträdande efter att regnvattnet hjälpte till. Här bildas vad vi idag kallar hålvägar. En sådan finns bl.a. i Lundaskog mellan Ängby och Törstalund. Vid sankmarker gjorde man rustbädd av ris och timmer, vid större vattendrag vadade man över där det var begränsat vattendjup, och vid mindre vattendrag byggde man broar av sten eller stockar. Så enkla var vägarna fram till 1600-talet. Trotts det bildades ett huvudnät av vägarför längre resor som inte minst kyrkan behövde. Det var ”en gudi behaglig gärning” att bygga broar under medeltiden. Det var det enda jobb som var tillåtet att göra på söndagar.
Genom reseskildringar, runstenar och andra fynd har historikerna rekonstruerat hur vägnätet såg ut på medeltiden.
Skötseln av allmänna vägar ålåg sedan medeltiden stora som små jordägare. De fick en sträcka där längden var beroende på gårdens storlek. Skötseln övervakades av myndigheterna. Vägsträckorna markerades med stolpar, som senare ersattes med väghållningsstenar där gårdens namn ristades in. Väghållningsskyldigheten varade i princip från medeltiden och in på 1900-talet.
Gårdarna skulle grusa och jämna till vägen efter behov och se till att avvattningen fungerade. Länsman eller fjärdingsman avsynade vägarna varje år.
För snöplogning bildades ploglag i socknarnas rotar.
Efter föredraget smakade kaffe och smörgås bra.

Den 29 nov. ses vi igen och äter rotmos. Anmäl Dig att deltaga.