Jag måste bara fråga: varför applåderar man en så erbarmligt usel sångare som Olle Ljungström?
Hustrun och jag satt bara och baxnade framför ”På spåret” i går kväll och undrade om de sångare som anlitas i programmet ingår i någon slags arbetsmarknadsåtgärd. Kan ju inte heller med bästa vilja i världen säga att jag tycker att t.ex. Freddie Wadling är något mönster som sångare.
De flesta verkar vara yngre förmågor som genom sin medverkan för en chans att visa upp sig för en bredare publik. Då kan man acceptera den osäkra oförmågan att släppa de krampaktiga tagen om mikrofon och mokrofonstativ.
Men att försöka ge etablerade artister som Freddie Wadling och Olle Ljungström en ”andra chans” verkar vara ett feltänk. Satsa hellre på de helt oetablerade.
Visst, det har funnits sångare tidigare som haft framgångar också med falsksång, t.ex. M.A. Numminen, men då fanns en humor och distans till det personliga uttrycket. När det gäller Wadling och Ljungström är det blodigt allvar.
Jag googlade på Olle Ljungström för att få veta vem det var och förstod att han haft stora framgångar som punkrockare och visst – han må vara jättebra som musiker och kompositör men bespara oss hans sångliga försök vid mikrofonen. I det fallet tvekar jag att ens Yvonne af Ugglas skulle kunna göra något av den rösten.
Varför kan ingen säga att kejsaren är naken?
Jag tycker att man absolut ska ge en musiker som Olle Ljungström och Freddie Wadling möjlighet att få visa upp sig på TV. Att påstå att Olle Ljungström varit punkrockare och att han inte kan sjunga är att ta av sig alla kläder själv och stå med okunskapens rumpa bar.
Olle L spelade i en poporkester som hette Reeperbahn och tillsammans med de andra briljanta musikerna gjorde de fantastisk pop och rock. Flera av medlemmarna, Danne Sundqvist, Janne Andersson (Mona Sahlins brorsa för övrigt) blev musiker och producenter av rang.
Freddie Wadling, med bakgrund i Göteborgsbanden Cortex och Blue for Two, har gjort flera fantastiska tolkningar av andra musiker vissångare och är dessutom en alldeles utomordentlig konstnär och serietecknare.
Att de bägge nu närmar sig 60 och röst och kropp har antagit en del patina ska inte få spela någon roll, tycker jag. De är representanter för den generation svenska musiker som banat väg för många av dagens artister.
Att de dessutom är en viktig del i den vågskål som lyfter upp motsatsen till mycket av den genomkommersiella skräp- och ångetskulturen som representeras av Idol, The Voice, Talang hit och dit mm, gör deras existensberättigande än större. Hade inte Freddie Wadling funnits så hade inte Håkan Hellström, Kent, Broder Daniel mfl ”fått” låta som de gör/gjorde.
Låt mångfalden blomma och låt På Spåret fortsätta vara ett program som törs och vill låta ”udda fåglar” komma till tals. Puss & Kram!
Jag ber om ursäkt om jag med min okunniga bara rumpa har givit Olle Ljungström fel epitet, men faktum är att Reeperbahn från början var ett punkrockband enligt Wikipedia. Men visst, Wikipedia är inte alltid en sanningskälla.
Jag har förstått av ett flertal kommentarer och länkar jag fick av kloka vänner på Facebook att nämnde Ljungström visst har kvaliteer och att han en gång sjöng helt OK.
Och med tanke på att den förste i Sverige som väl vid sidan av Egon Kjerrman gjorde sig känd för att sjunga hellre än bra, var min egen bror så borde jag väl hållit käft. Brorsan var för stora delar av jazzsverige vad Ljungström måhända är för den efterkommande generationen. Men brorsans ”sång” skedde med glimten i ögat och en stor portion självdistans och humor (en text av Maj Sjöwall till en av hans låtar har ett inpass som låter: ”OBS jag är ingen såångaree”) medan det för Wadling och Ljungström är allvarligt menat.
Och det må stå dem fritt att sjunga hellre än bra, men frågan är om programsättarna på Sveriges Television inte hellre borde satsa på sådana som faktiskt fortfarande har rösten i behåll. Många sångare och sångerskor förlorar rösten någon gång i livet. De flesta har då tillräcklig självkännedom för att välja att låta bli. Därigenom ger de också sina fans möjlighet att minnas dem som de lät när de var bra och inte bara komma ihåg de ”sounds” deras spruckna och tärda stämband ger ifrån sig när det är över.
Och nog finns det udda fåglar kvar att släppa fram utan att de behöver sjunga fel.
Det har funnits röster som har varit whiskyspruckna, vilsna och eländiga men där den musikaliska ådran ändå lyst igenom hur illa rösten än varit åtgången. Jag tänker på röster som Billie Holiday, Louis Armstrong, Janis Joplin, Rod Stewart, Marianne Faithful och andra. Inte ens t.ex. Monica Zetterlund sjöng alltid rent. Men känslan fanns där, den personliga fraseringen och skönheten i uttrycket. Här fanns inte ens känslan.
Om jag förstår saken rätt så var Lasse Werner din bror. All heder åt denne jazzpianist och nytänkare. Har aldrig hört hans sång men hörde talas om hans spelande och liv en del via en gammal vän (tyvärr också han bortgången) Leroy Lowe, amerikansk jazztrummis boende i Sverige. har förstått att han och K-E Welin var något av jazzens Ruda Bros…
Böjer mig och kan hålla med om att Ljungströms sång var ngt entonig och charmlös i ”På Spåret” och han kanske borde ha stannat vid palletten i Skåne, denna dag. Men vid full vigör och en bra dag kan han vara mkt bra. Här Mats får du en länk:
http://www.youtube.com/watch?v=KwVltW5wejc
Hade bra!
Allt stämmer Magnus! Ja, utom då möjligen att Karl-Eric skulle varit en ”jazzens Gossen Ruda”. Den titeln var nog Lasses. Karl-Eric var väl istället konstmusikens Gossen Ruda. Men Lasse och Karl-Eric var de bästa av vänner och i min bok om Lasse har jag med en kul bild av de båda med texten: ”Sågar den ene så saltar den andre”. Alluderande på de två saker som kom att förfölja dem båda genom karriären: att Karl-Eric gick lös med en motorsåg på sin flygel och slutligen sågade sig i benet medan Lasse vid en berömd session med den amerikanske trumpetaren Don Ellis tar sig för att salta i flygeln. Sveriges Radio utfärdade en förordning som förbjöd de båda herrarna att använda radions paradflyglar (ett förbud som inte stod sig eftersom brorsan sedan spelade både med Bengt Hallberg och med Leif Segerstam i dubbelpianosessioner.
Och jag håller med betr. Ljungström! Både den länk jag fick av Dig och de jag fått tidigare på Facebook visar mig att Olle Ljungström uppenbarligen hade ovanliga och starka kvaliteter. Jag har också förstått att han haft stor betydelse kanske framförallt för min äldsta dotters generation (f.69) och dotterns klassis och kompis sångerskan Meja drog raskt ut till Ljungströms försvar. Och jag accepterar det men det förtar inte kritiken av att låta en människa som i så fall inte längre är sig själv, göra sig själv så illa genom ett uselt framträdande i ett visserligen opretentiöst sammanhang. Det blir bara så sorgligt.
Jo, det har nog varit ett eländigt utnyttjande av vissa tragiska existenser. Minns bara Johnny Thunders medverkan i Måndagsbörsen 1982, Chet Bakers sista år i Europa, m fl. (Hur många av hans Last Concert finns det inte…)
Som bokslukare skulle det vara roligt att få tag på din bok om Lasse. Förlag o nummer? Gillar musiklitteratur om och av musiker, typ Sture Dahlström.
mvh