Fattigvård och Rotegång

Textstorlek:

Onsdagen den 10 april hade KFV släktforskarförening en föreläsning om ”Att åldras i det gamla bondesamhället” med Calle Lindström – en välkänd profil på området. Ett 50-tal åhörare fick, förutom mingel med kaffe och dopp, en intressant och skakande kväll om fattigvården genom århundradena. Föreläsningen löpte från medeltidens katolska allmosor till våra tiders allmänna folkpension.

Via upplästa sockenprotokoll mötte vi fattighjon/inhyseshjon som placerats i en familj mot ersättning eller på fattigstugan. Här blandades barn, gamla, handikappade och sjuka. Fattighjon utackorderades också till lägstbjudande. Många socknar hade offentliga auktioner där såväl barn som vuxna ropades ut. Rotehjonen gick mellan ett visst antal gårdar för att få mat och logi under vanligtvis en vecka och bar med sig en fattigklubba där roteordningen stod.

Tiggarna som enbart fick rätt att tigga inom en viss socken och som bar en tiggarbricka som bevis på denna rätt. Fram till 1800-talet var det vanligt med s.k undantagskontrakt. När föräldrarna överlät gården, mestadels till sina barn, skrevs ofta inhyseskontrakt, ett avtal om boende, rätt till föda, husdjur och en bit jord att odla på. Kontrakten var en säkerhet om osämja skulle uppstå.

Samtidigt fick föräldrarna lämna sin plats vid matbordet och flytta ned bland drängar och pigor. Flera av de upplästa dokumenten gav en skakande beskrivning av fattiga människors livsbetingelser och inte minst överhetens syn på de fattiga som lata och arbetsovilliga.

Anne-Marie Lindblad