En lektion i en ovanlig lila harsyra

Mitt Sörmland - lila harsyra oxalis acetosellaDen lila harsyran, oxalis acetosella.
Textstorlek:
Annons:

Medlemmar av Lundaskogs Byalag samlades vid Lundaskogs skola torsdagkvällen den åttonde maj för att samåka gemensamt till Blomsätter där den ovanliga lila harsyran, oxalis acetosella, växer. Blomman är vanligen vit med lila ådror, ibland helt rödaktig eller som vid Blomsätter lila.

Den har en femtalig krona, är radiärsymmetrisk, klocklik och har tio ståndare. Den har pistill med fem stift och ensamma blommor på långa skaft. Frukten är giftig, en kantig avlång kapsel med ribbade frön (fröet liknar en tillplattad spetskula). Bladen är vintergröna och trefingrade. Långskaftade blad bildar en rosett. Småblad är omvänt hjärtlika.

Harsyran är anpassad för skogsliv. Den har ett slingrande, ytligt gående rotsystem som är känsligt för uttorkning, så en skuggig skog är lämpligare för den än en solig torräng. Den har en späd, slingrande jordstam från vilken de långskaftade bladen och blommorna utvecklas. De flesta har antagligen som barn smakat på harsyrans sura blad. Harsyrans blad är känsliga för beröring. Vid hårt regn viks bladhalvorna mot varandra. Dess kapselfrukt är explosiv och kan skjuta iväg fröna metervis.

Förr gjordes ett kylande medel, harsyresalt, av växten. Harsyran har använts för att ta bort bläckfläckar och rostfläckar på tyg (oxalsyran är verkande beståndsdel). I äldre tider användes harsyran mot bland annat gulsot och skörbjugg men även mot sår och blodutgjutningar. Harsyran lagrar sin näring över vintern i bladens kvarsittande förtjockade baser. Bladens hjärtlika skivor sänker sig lodrätt nedåt kring det gemensamma skaftet både vid mörker, avkylning, starkt solljus och hög värme. Blomman sluter sig vid dåligt väder och när det blir kväll.

Elsie Nyström berättade också om platsen. Den första boende var en före detta soldat, Anders Skeppling och hans fru Maja Larsdotter, som inflyttade 1832 från granngården Stenstugan. Blomsätters sista brukare var Klas Ivar Lind och Hilma Amalia, född Karlsson, som flyttade därifrån 1932.

Kvällen avslutades med ett besök vid Klapperstensfältet nordost om Mogetorp som minner om när stora delar Södermanland låg under vatten och is för cirka 9 000 år sedan. Lundaskog stack då upp i den yttersta skärgården där jägarfolket jagade säl. Här välkomnade västergöken oss som avslutning på kvällen.

Annons: