Arne och hans jaktkamraters foder är populärt

Arne Pettersson och taxen Mira.

Östra Vingåker
Utanför Katrineholm, mellan Östra Vingåker och Vingåker, stödfodrar Arne Pettersson på markerna där han och hans tre kamrater jagar. Var 14:de dag ställer de ut två ensilagebalar på cirka 500-600 kilo så att hjort, älg, rådjur och vildsvin kan kalasa i den stränga kylan. Dessutom fyller Arne på med säd uppe på balen.

Runt balen är det massor av spår från olika sorters vilt och en bal går åt på cirka två veckor. Det är spår från både klövdjur och vildsvin och Arne berättar att när han härom dagen kom ut på eftermiddagen var det fullt upp med djur som åt.

När vi kommer ut på onsdagsförmiddagen är det dock tomt men det kan bero på att vi har Arnes hund Mira med oss och att det knarrar rätt mycket under skorna när man går, så djuren har säkert hört oss på långt håll.
Att stödfodringen behövs kan Arne intyga. Många djur far illa under kylan.
– Härom dagen när jag åkte ut kom det upp en unghjort på vägen och den var så svag att den lade sig på andra sidan vägen, bara fem-tio meter från oss. När de är så svaga stryker de ofta med.

När vi åker därifrån stannar vi på platsen där Arne såg det utmattade djuret. Vi hittar spår efter hjorten men den tycks ha orkat vidare från platsen. Kanske hittade den bort till utfodringsplatsen och fick sig ett skrovmål eller också dukade det under längre in i skogen.

Det är ganska mycket jobb som Arne och hans kamrater i jaktlaget lägger ner på att få ut foder till djuren men det är ett viktigt arbete. Att vara jägare innebär inte bara själva jakten utan det innebär också vård av både naturen och djuren.

Mats Carlsson-Frölund

 

Sörmland
Vintern har hittills varit riktigt kall och snörik. Särskilt tufft är det för rådjuren och småfåglarna. För att mildra  effekterna av det hårda klimatet, så stödutfodras djuren av jägare och privatpersoner.

– Flertalet jaktlag i landet har utfodring på agendan. I första hand är det landets cirka 300 000 jägare, som för egna pengar utfodrar djuren på sin fritid. Om viltet inte får foderstöd, så skulle många djur svälta och lida. När det gäller fåglarna, så är det betydligt fler människor än jägare, som hjälper till, säger Fredrik Widemo, naturansvarig Svenska Jägareförbundet.
I samband med utfodringen kan jägarna inventera djurbeståndet för att få en uppfattning om hur många djur, som i sinom tid kan behöva skjutas av. Stödutfodring används även för att styra viltet från områden där det kan orsaka skador på skogen.

Rådjur, hjortar, älgar, vildsvin och fältharar har det särskilt tufft denna vinter. De utfodras med spannmål, ensilage, rotfrukter och frukt.
Redan vid fem centimeters snödjup börjar många arter att svälta. De måste ta sig genom snön för att hitta något att äta.

Att sörja för att viltet har god tillgång på näring vintertid ger grunden för en god reproduktion, enligt Svenska jägareförbundet.
Viltet stannar kvar i området, vilket hindrar ansträngt sökande efter mat och utvandring. När viltet saknar föda, så slår vandringsdriften till.
Djuren söker sig då till nya, mer näringsrika trakter. Fast det kan vara riskabelt med sådana vandringar, tära på konditionen och motståndskrafterna.

Ambitiösa jägare och viltvårdare sätter varje år upp foderautomater för rådjuren på sin mark. Det är dock inte alltid de hamnar rätt. De ska placeras i skog med höga stammar, gärna öppet och i söder, poängterar förbundet. Förberedelserna ska göras i god tid under hösten.
Men det är inte bara jägare och viltvårdare, som intresserar sig för viltets väl och ve under denna bistra vinter. Även privatpersoner drar sitt strå till stacken. Fast de flesta ägnar sig åt att bistå småfåglarna, men även änder, svanar, fasaner och rapphöns.



Boo Lundblad
LTF