Orrspel i sörmländsk gryning

Jönåker
Klockan är elva på kvällen när Henrik Andersson guidar genom skogen till myren Stora Bötet. Vi vadar genom ett dike med en halvmeter vatten och går 400 meter över mossen för att komma till den minimala fågelväntarhydda där vi ska sitta i under natten. Trots pannlampa är det svårt att se var de torraste partierna finns och den blöta mossen suger tag och drar ner stövlarna varje steg. En kattuggla varnar, tranor tutar och vildmarken finns, åtminstone på natten.

– Det finns köttätande växter här, sileshår, säger Henrik och skrattar.
Det är mörkt på denna myr mitt i ingenstans, där marken suger en nedåt och växterna väntar på att något eller någon ska falla i deras gap.
– De äter flugor och små insekter.
För att vara säker på att få se orrspelet är det bäst att gå till den lilla kojan på kvällen och vänta in gryningen. Det luktar lite sjöbotten och ett stillsamt regn börjar falla. Henrik pekar på siluetterna av bergen eller kullarna som syns på sidan av mossen, Bötesberget. Ett av de berg där folk en gång i tiden tände brasa som en varning för att fienden var på gång.
– De här eldarna, vårdkasarna, ingick i ett larmsystem från kusten till kungens slott. Vårdkasarna låg så tätt att de skulle kunna observeras av nästa i larmkedjan, som då tände sin eld. På det sättet varnades kungen att fienden var i antågande.

Just den här natten brinner ingen eld på Bötesberget, det är mörkt och lugnt. Vi kryper in i haciendan, där vi ska tillbringa natten. Kojan är drygt två meter lång, byggd ovanpå de tidigare kojor som mossen sugit ner i dyn. Henrik byggde den här 1994. Det tog några månader eftersom han fick bära materialet över gungflyn.
– Den är byggd av plankor, isolerad med frigolit och har presenning runt sig. Tyvärr sitter havsörnen på taket och river sönder presenningen när den väntar på att det ska dyka upp någon god lunch på mossen, säger han.
Förra året fick han stipendium av Fågelföreningen Tärnan i Oxelösund för långt och träget slit med att göra orrspelskojan funktionsduglig.
– Det är jag både glad och stolt över, säger han.

Regnet tilltar, det vräker ner. Henrik tänder T-spritsbrännaren och visar gästboken. Det är många som fördrivit nätter under mars, april, maj i denna lilla låda. Som mest har fågelentusiasterna klämt in sig nio personer på två gånger en och en halv meter. Fem personer hittade inte fram i mörkret utan delade på tre liggunderlag och fyra sovsäckar på mossen. När det ljusnade såg de att det var 100 meter till kojan. Gästboken innehåller mycket strapatser, fnittrig naturlyrik och en hel del leda i väntan på orrspelet. Vi får plats att lägga oss en stund på den gröna heltäckningsmattan. I kojan är det varmt men utanför strilar regnet.
– Om det regnar och blåser mycket är det inte säkert att orrarna vill spela, säger han.
Den 27:e april är den absolut säkraste gryningen för den som vill höra orrar spela och se dem slåss om hönorna på Stora Bötet. Henrik har fört statistik sedan 80-talet och det går också att läsa i gästboken. Den 17:e maj är egentligen i senaste laget för orrspel, då ligger hönorna på ägg.

Väckningen på Henriks mobil tutar klockan två.
– Nu är det kissdags, när orrarna sätter igång kan vi inte gå ut ur kuren för då försvinner de direkt.
Det strilande ihärdiga regnet har övergått i ett lättare duggregn som orrarna förhoppningsvis struntar i.
Det är fortfarande mörkt och svårt att hålla balansen på mossen. En timme senare hör vi dem utanför kuren. Det bubblar och fräser om dem, de blåser och kuttrar högljutt.
I diset och halvmörkret syns de bara som svarta fläckar, men så småningom övergår mörkret i en matt och mulen morgon med lite dugg. Åtta blåsvarta tuppar kaxar mot varandra. De spänner upp sina vita rumpor och de klarröda valkarna över ögonen lyser. De hänger ner vingarna, spänner ut den lyrliknande stjärten, fräser och går emot mot varandra. Runt om mossen står det karga tallar i dimma och det hela påminner om en målning av Bruno Liljefors.
– Det är mer fart på tupparna när det är några hönor i närheten, säger den rutinerade orrspelsobservatören Henrik.
Han har sett 25 tuppar samtidigt på mossen.

De är outtröttliga den här morgonen. I  två timmar muckar de med varandra. Sedan, som på en given signal, flyger alla iväg kvart över fem.
– De kommer tillbaka igen, säger Henrik.
Han läser högt ur informationspärmen i kojan om att tupparna minskar sju procent i vikt under de två veckor de spelar som intensivast på våren. Många gamla orrar dör under spelet för att det är så jobbigt.   

 Det är viktigt för unga tuppar att bli en i gänget, eftersom det är lättare att undkomma rovdjur i grupp, äldre hanar är bra på att hitta mat och gänget ger skjuts åt karriären som storfräsande spänntupp nästa säsong.
– Orrtuppar skiter i familjelivet. De vill ha så många tjejer som möjligt. De spänner på sig och slåss. Det tycker hönorna om, säger Henrik.

Tupparna kommer tillbaka, spänner på sig och kaxar igen.
  Proceduren upprepar sig. Som på en given signal drar de. Sista gången de landar låter de mer som duvor. Kuttrar utan att spänna upp sig ens, någon enstaka fräsning, men inte alls som boxarna i ringen på morgonen.
– De undrar väl var tjejerna är. Det börjar väl bli svårt med motivationen, kanske börjar de bli hungriga och trötta, säger Henrik.
Vi packar ihop och balanserar hemåt på tuvorna. Det är mycket enklare att gå över mossen när det är ljust men fortfarande suger dyn stövlarna av fötterna.
Stora Bötet är naturreservat och här ska finnas tranbär, skvattram och odon. Den som inte vill riskera att sugas upp av den hungriga myren kan gå Sörmlandsledens spänger som slingrar sig genom området en bit bort. Förutom orrar finns häckande tranor, flera and- och vadararter och vissa år är det gott om ugglor.
Men ett orrspel är alltid ett orr-spel och faktiskt värt en hel del ansträngning.

Karina Frölund