Sensationell liten fisk i Getebodabäcken

En delikatess för 1700-talets kungligheter och gourmeter

Julita
Fisken i den lilla bäcken kan inte motstå elektrisk ström utan simmar mot pluspolen som Nils Ljunggren från länsstyrelsen håller ner i vattnet. När fisken kommer nära strömkällan blir den bedövad och fångas i håven. Leena Tuomola, går bakom Nils och bär fiskarna i en hink. För första gången inventeras vattendragen i Sörmland och de har hittat en liten raritet i Geteboda-bäcken mellan Äs och Näshulta.

– Vi hade inte räknat med att hitta grönlingen här. Det är en fisk som fram till 2005 stått på rödlistan i Sverige och som finns på ett fåtal platser så här högt upp i landet, säger Nils.
De ska under sensommaren åka runt till ett 15-tal vatten-drag i Sörmland med elaggregat och elfiskegrejer för att kontrollera den ekologiska statusen. Det är en del av EU:s vattendirektiv. Alla fiskar de får upp antecknas och mäts, oftast handlar det om mört, abborre, björkna och gädda.
– Statusen på vattendragen är inte så bra, under god. Vi blev väldigt förvånade och glada när vi fick upp grönlingarna, säger Leena.
Hon och Nils vadar sakta och metodiskt fram i bäcken och kontrollerar ett område på 100 meter, så långt som sladden från det lilla portabla elverket räcker. Det står och brummar i kanten. Spänningen och strömstyrkan regleras på maskinen.
– Det är lite grumligare vatten här vilket leder ström bättre, vi tar ganska låg spänning, förklarar Nils.
Fisken bedövas när den kommer tillräckligt nära metallstaven.  
– Elfiske är så effektivt att vi får upp alla fiskar i närheten, säger han.

Det krävs tillstånd av länsstyrelsen och markägaren för att få fiska med el, dessutom ska man ha gått fiskeriverkets utbildning. Efter fyra veckors fiskande i Sörmland har Leena och Nils hunnit med drygt tio vattendrag och de ska fiska i 130, så de lär inte hinna med alla den här sommaren.  
– I den här delen av bäcken kan det finnas grönlingar, här är förutsättningarna bäst. Det finns träd som skuggar, stenar på botten och vatten som strömmar, säger Nils.
Han går mot strömmen, sträcker fram metallstaven och håven samtidigt, vips svimmar en liten långsmal fisk och hamnar i håven.
– Det är en grönling, säger de förtjust.
Fisken ser rätt oansenlig ut, en decimeter lång med lite platt huvud.
– På 1700-talet var den en delikatess som odlades i dammar runt om vid slott och herresäten. Vi har skickat in ett par stycken till Naturhistoriska Riksmuseet som ska göra en DNA-analys för att ta reda på varifrån den kommer, berättar Nils.

Och på Naturhistoriska Mu-seet finns det dem som blir förtjusta över Nils och Leenas fiskelycka.
– Det är en liten sensation. Det är en ovanlig fisk som trivs i klart och rinnande vatten med stenig botten. Den har anor från 16- och 1700-talen och det ska bli intressant att se varifrån den här härstammar, säger Stefan Lundberg på museet.
Han har studerat grönlingen under många år och berättar att den var eftertraktad förr, betraktades som nyttig och lättsmält och fanns antagligen att köpa inlagd på burk under 1800-talet. I Tyskland och Danmark odlades den i dammar, så småningom också i Sverige. Stefans etnobiologiskt forskande kollega i Uppsala Ingvar Svanberg menar att det kan ha funnits grönling i dammar vid Gimmersta säteri. Han skriver till kollegan att där fanns ”en levande herrgårdskultur med den tidens orangerier, där man odlade fikon och andra läckerheter. Varför skulle man inte också kunnat ha en damm för odling av grönling och andra matfiskar”.
– Den här fisken har en koppling till adel och kungahus, den var dåtidens ryska kaviar, säger Stefan Lundberg.



Nils Ljunggren och Leena Tuomola har fått upp ett tiotal grönlingar i skuggan av alarna. En del är inte ens en halv decimeter.
– Det är bra, det visar att det kommer nya, säger Nils.
Leena ställer ifrån sig hinken och hämtar blanketterna som ska fyllas i. När det är färdigfiskat ska alla mätas, den minsta, en grönling, var 42 millimeter, och den största, en gädda, var 226. Sedan ska miljön beskrivas och koordinaterna prickar in.    
– Så småningom ska det leda till ett åtgärdsprogram för varje vattendrag. Det allra bästa resultatet får man om alla i området samverkar, säger hon.
Under 1800-talets bistra svälttid rätades vattendragen ut och sjöar sänktes för att det skulle finnas mer mark att odla på. Det har påverkat livet för de vattenlevande djuren och lett till att flera försvunnit ur miljön.
– En gång i tiden kan det ha funnits öring här. Vi hoppas att de som bor omkring bäckar och vattendrag ska engagera sig och vilja restaurera vattendragen.
– Uträtade vattendrag ger en rätt tråkig miljö. Meandrande vattendrag där strömmarna är olika starka ger flera sorters fisk bättre förutsättningar, mer träd ger svalka och mat åt smådjur i vattnet. Det ger också småvilt och fåglar en bättre miljö.
Leena sätter igång maskinen igen och så gör de om hela proceduren en gång till.
– Det ger säkrare resultat, säger Leena.
De vadar fram det grumliga vattnet, även den här gången fick de grönling i håven.

Karina Frölund