Swedbank kan lära av gammelfarfar

Textstorlek:

Vad skulle gammelfarfar ha sagt?” tänkte jag när den ena nattsvarta rubriken efter den andra radades upp: ”Lokala kunder tar emot stora summor från misstänkta bolag”, ”40 miljarder tvättade i Baltikum.” Och så förra veckans nyhet i Sörmlandsbygden: ”Penningtvätt även i små banker.”
Skandal, min herre, skandal!
Jag är sedan länge kund i Sparbanken. Dessutom gör jag sporadiska affärer med Swedbank i Baltikum. Mitt lilla förlag trycker nämligen böcker i Riga. När jag häromveckan steg in på det lokala bankkontoret i Malmköping (öppet en dag i veckan – otroligt bara det) för att göra en överföring till andra sidan Östersjön så möttes jag av ett helt batteri detaljerade frågor om mina ekonomiska förehavanden: ”Hur, vem, när, vad, hur ofta och varför?” Jag kände mig som en potentiell terrorist.
Banktjänstemannen var visserligen trevlig och korrekt. Ingen skugga må falla över honom, där han vankar i de ekande tomma lokaler som snart kommer att stängas för alltid. Frågorna som jag var tvungen att besvara var ju en ren formsak, en följd av den allt strängare banklagstiftningen som ska motverka terrorism och penningtvätt. Alltså, sånt där som bankerna verkar hålla på med en hel del. Då får ju vi småkunder räkna med att bli korsförhörda och misstänkliggjorda.
Min farfars far satt i styrelsen för Villåttinge härads Sparbank, som den då hette. Det var på den tiden som Sparbanken var en folkrörelse. Nya kontor öppnade i Mellösa, Hälleforsnäs, Bettna, Björkvik, Lunda och andra landsbygdsmetropoler. Penningtvätten bestod på sin höjd i att kamrern gnodde bort sulfider och smuts från silvermynten med näsduken.
Vad hände sen? Hur blev det så här?
Vi kanske måste bry oss mer om vad de gör på banken efter klockan tre. Vi borde granska vad som sker med våra pengar, med lokalsamhället, världen, och med oss själva. Men hur gör man numera för att engagera sig? För drygt hundra år sen fanns ju mängder av förtroendeuppdrag: Malmköping hade ordningsman, sundhetspolis, en massa nämndemän, skiftesgodemän, kyrkvärdar, kooperativa kassakontrollanter och ledamöter i brandstodsbolag och hästförsäkringsföreningar. Nu är det mesta borta. Sparbanken, Hästförsäkringsföreningen och Brandstodsbolaget är uppköpta i flera led. Huvudkontoren ligger nånstans där ingen bryr sig om oss.
Jag kanske skickar bankcheferna ett vykort med några ekonomiska råd som gällde på gammelfarfars tid, när förledet ”spar-” ännu förpliktigade:
God hushållning har den som odlar sin egen tobak,
tuggar den, och därefter röker opp bussen,
snusar opp askan,
för att slutligen smörja skorna med snor´n.

Johan Eriksson
redaktion@sörmlandsbygden.se