När möblerna börjar prata maktspråk

Textstorlek:

Den heliga stolen meddelar…” Nej, så skulle nog ingen skriva på allvar numera. Men ”Domstolen meddelar…” går alldeles utmärkt, och få tycker att det är särskilt konstigt. (Med den heliga stolen menas ’påveämbetet’.)
Ordet stol hör ihop med ställa och ställning. Det behöver inte avse en sittmöbel. I eller vid en vävstol sitter man visserligen, men det är inte huvudsaken, men knappast på en takstol eller en ribbstol.
Den medeltida bonden hade inga stolar i modern mening i sin stuga. Man satt på lösa eller väggfasta bänkar. Högsätet, husbondens plats vid bordsänden i hörnet, var länge också en bänk. Först så småningom kunde den ersättas av en kubbstol, vår tidigaste ”privata” stol, gjord av en urkarvad tjock stock. Ändå kan man hitta påtagligt praktfulla medeltida stolar här och var, oftast i kyrkor. Och det har sina skäl.
Stolen var redan tidigt en anordning varifrån makt utövades. Den är nära släkt med tronen, av grek. thrónos, som ursprungligen betydde bara ’stol’. En kateder, grek. kathédra, är från början också en stol, även om de flesta av oss ser framför sig ett skrivbord med täckt fasad (som döljer lärarens fotarbete). En katedral är en kyrka där det finns en kateder, nämligen biskopens. Även en talarstol var nog från början en sittmöbel, synonym med katedern.
Så småningom har dessa helt konkreta möbler blivit allt mer abstrakta, de blir metaforer för den makt de representerar och det är då de tycks börja säga saker. En biskopsstol blir detsamma som ’befattningen som biskop’ medan biskopssätet är ’stiftsstaden’.
Sveriges ärkesäte är Uppsala. En lärostol är en professur medan lärosätet är hela universitetet. En organisation måste ha en sätesort (säger skatteverket). Säte, bildat till sitta, är också en sittmöbel, i lite vidare bemärkelse: högsäte, vändsäte, baksäte, men också soffans säte var mera slitet än ryggkuddarna.
En minister har inte en stol utan en taburett, ett slags vanligen rund pall utan ryggstöd. Ordet är lånat från franskan och betyder ’liten trumma’. Taburetten pratar emellertid inte, det gör ministerns departement, en ’avskild del’ (av regeringen).
Stolpiller kallas medikamenter avsedda att föras in i stolgången, d.v.s. ändtarmen. Ordböcker brukar förklara orden med att de hör ihop med bruket av nattstol, en stol med en potta placerad i ett skåpliknande underrede. Nattstolen var, liksom tandborsten i en gammal anekdot, ett ”njutningsmedel för överklassen” och förutsatte tillgång till personal.
Vanligt folk fick nog leta sig i mörkret till utedasset, om ens sådant fanns. Jag är därför lite skeptisk mot den förklaringen. Säte i exempelvis förarsäte och sätesbjudning (när ett barn föds dubbelvikt med rumpan först) är samma ord, men med olika betydelser: ’det man sitter på’ och ’det man sitter med’. Det skulle kunna vara lika illa med stolpillret.

Kerstin Pettersson
redaktion@sörmlandsbygden.se