Det blev en underbar jul helt utan jul

Textstorlek:

En jul utan allt! Så otroligt skönt. I skrivande stund är det sen julaftonskväll och förhandsbesked om tjuvstartade mellandagsreor har redan plingat in i mobilen. Nu måste man skynda sig att fynda. Bråttom, bråttom! Jag bryr mig lika lite om den uppmaningen som jag gjorde om presenttipsen före jul. Inte en present har jag köpt eller fått. Samtidigt har jag sparat in minst 20 meter julklappspapper och skonat miljön. Mitt hem har inte ens julgran.
I ärlighetens namn ligger ingen ädel protest bakom denna barr- och paketfria jul. Det handlar mer om sunt förnuft och logistik. Familjen är tillfälligt utspridd på flera håll i landet och det skulle krävas mycket resande på hala och mörka vintervägar. Bland annat därför kom jag på, redan när novembermörkret föll, vad som skulle stå överst på min önskelista år 2018. Jag önskade mig att slippa julen helt och hållet. Inga jobbiga resor, inga onödiga inköp och ingen ökning av midjemåttet som följd av julbordsfrossa. Dessutom vet jag att vi är samlade nästa jul igen, så det har inte ens varit tragiskt att avstå. Jag ville bara ha ett stort och tillfälligt lugn. Kunde jag få det i julklapp?
Till min förvåning fick jag med mig två likasinnade och nu var vi tre som planerade för att göra absolut ingenting hela julhelgen. Och oj så skönt vi tre har det! Efter 45 stressiga men underbara familjejular, som innehållit allt inklusive den totala utmattningen efteråt, njuter jag hejdlöst av den absoluta stillheten. Vanlig mat måste vi ändå ha. Under de sista, men alldeles lugna matinköpen före helgen, betraktade jag stackars sönderjäktade, penningslösande medmänniskor som rallykörde sina kundvagnar. Att se deras ångest var ett näst intill sadistiskt nöje. Hos oss skulle vi tända ljus och äta mina hemgjorda kroppkakor med smält smör och lingonsylt. De låg redan färdiga i frysen. Vi var befriade också vad gällde maten. Dopp i grytan, en av de där traditionerna som bara pågått genom åren och ingen riktigt vetat varför, behövde vi inte ens tänka på. Och klockan tre på julaftonen utropade vi unisont: ”Vi behöver INTE titta på Kalle Anka! Hurra!”
Fast en tradition har jag förstås inte vågat tumma på. Tomten ska ha sin gröt på julaftonskvällen. Redan i min barndom gick farmor ut med en tallrik risgrynsgröt, fast hon egentligen inte ville tro på tomten. Hon sa att det var för säkerhets skull. I år ställde jag lite nervöst ut kroppkakor med lingonsylt. Vad skulle tomten tänka om den innovationen? När jag nyss var ute för att släcka hos hönsen skymtade jag en grå liten varelse som rullade iväg en kroppkaka. Det kan förstås ha varit en råtta, men jag föredrar att tro att det var tomten som godkände vår nedgraderade jul.

Christina Burbeck
redaktion@sörmlandsbygden.se