“Historielektion efter historielektion”

Textstorlek:

I söndags var det den 11/11 2018. Kl 11.00 den dagen för hundra år sedan skrevs fredsfördraget under som avslutade första världskriget. Ett förskräckligt krig med stora förluster som lämnade stora sår i många under lång tid. Man skulle ju kunna tro att ett krig av den digniteten skulle mätta alla inblandade för oöverskådlig tid framöver, men nej, 1939 var det igång igen.

Natten mellan 9 och 10 november 2018 var det 80 år sedan Kristallnatten – kulmen på de våldsamma aktionerna som skedde mot den judiska befolkningen i Tyskland.

Om detta får vi berättat. Gång efter gång. Historielektion efter historielektion. Vi som är inte alltför unga minns hur överlevande från förintelselägren kommit till våra skolor och berättat. Våra barn har också fått möta dem eller deras barn och barnbarn som fört sina anfäders historia vidare. Statyer, installationer, minnesmärken, demonstrationer runt om i världen manifesterar och påminner om det ofattbara och oerhörda som hände, det som aldrig får hända igen. För det är så viktigt! Vi får aldrig glömma.

Och samtidigt ser vi hur det hårdnar i världen runt omkring oss. Steg har tagits undan för undan, nationalistiska krafter har klivit fram och in i värmen, kommunister likaså. Vi låter dem normaliseras, vi tänker – ”de är nog inte så farliga, vi lever ju i en demokrati, det är klart även de ska få göra sin stämma hörd och tycka”. Och så är det. I en demokrati. Men vet man inget annat är den väldigt lätt att ta för given. Undan för undan ser vi inskränkningar i den, det talas om förändringar som skulle vara helt otänkbara för bara några år sedan. Idag är det vardagsmat. Vi får inte glömma! Det har hänt förut. Ser vi inte upp kommer det att hända igen.

Ju mer extremare det blir åt både det högraste högra och det vänstraste vänstra, desto mer normaliserat blir det som är emellan. Vi måste vara alerta och observanta om hur vi och de omkring oss förflyttar våra värdegrunder, när det blir ett vi och dem, när det är ok att behandla andra olika än en själv bara på grund av hudfärg, ursprung, sexuell läggning, ålder. Det smyger sig på, undan för undan. Det är ett måste att ifrågasätta sig själv ibland, att utmana sina ställningstaganden och tyckanden. Det är oerhört viktigt att få vara olika och tycka olika, annars får man aldrig bli utmanad, men samtidigt får inte demokratin urholkas och demonteras.

100 år är en väldigt lång tid, 80 år likaså, men ändå är det så nära inpå, så nyss. Vi får aldrig glömma, vi får aldrig ge upp om de mänskliga värdena, om allas lika rätt och värde. Om detta må vi alltid fortsätta berätta.