Georgia on my mind…

Textstorlek:
Annons:

För ett tag sedan reste min man och jag för att hälsa på sonen i Atlanta i delstaten Georgia, USA. Flygresan var helt ok men som vanligt var det fruktansvärt att passera ”immigration”, alltså där man kollas för att få komma in i landet.

Efter en timmas köande kom vi äntligen fram till en av de mycket otrevliga vakterna. Då – just då – gick datorerna sönder och alla vi som kom från Europa fick inte passera genom kontrollerna. Det elektroniska systemet för resegodkännande – ESTA – hade brakat ihop.

Säkerheten på Newarks flygplats är rigorös så det var totalstopp. Det hjälpte inte att vi desperat förklarade att vi skulle vidare till Atlanta, att vi kanske skulle missa vårt anslutningsflyg. Efter ytterligare 30 minuter började det tursamt fungera igen. Vi rusade för att hämta ut vårt bagage som måste säkerhetskollas igen. Ny kö, därefter vidare till en annan terminal, till ny säkerhetskontroll där vi hade fick reda på att vi hade fel boardingkort, iväg för att hämta nya kort, upp och ner för trapporna (alla rulltrappor var sönder), fick nya kort men med fel gatenummer vilket vi fick reda på först vid gaten.

Iväg IGEN! Som galningar rusade vi till rätt gate och hann precis fram innan dörren stängdes. Vi föll utmattade ner i flygplansstolarna och tackade oss själva för vår goda kondition. Då kände vi nog bägge att det var sista gången vi flög via Newark.

Atlanta gav oss mycket att tänka på. Det var underbart att umgås med sonen och fantastiskt att besöka Martin Luther Kings födelsehem, kyrka och grav. Men så hemskt att uppleva att rasismen fortfarande är så stark, att människor fortfarande bedöms efter sin hudfärg vilket den kunniga guiden berättade utifrån egen erfarenhet.

Och bilismen! Dessa femfiliga motorvägar där ingen, absolut ingen håller hastighetsgränsen och där ingen använder blinkers när de byter fil…. Bilisterna i Atlanta anses faktiskt vara de sämsta i hela USA. Och handlar du på en supermarket så kommer du ut med minst 6 plastpåsar med ett begränsat antal varor i varje påse. Du packar ju inte själv dina varor utan det görs av en anställd som har en sorts ”karusell” med påsar som hen snabbt packar ner varorna i.

Jag tänker på mina återbrukskassar, min idoga sopsortering, mina resor till affären med elcykel och min kamp för den biologiska mångfalden. Vad hjälper det mot det totala vansinne som den ohämmade kapitalismen producerar.
Vi har ju faktiskt inte många år på oss.

Annons: