”Det är aldrig försent”

Textstorlek:

– Min läkare undrade när jag tänkte sluta. Då hade jag ramlat av hästen och var helt blåslagen. Jag svarade att jag skulle hålla på till 80. Nu har jag ändrat mig, jag tänker fortsätta till 90, säger Rose Larsson.
Hon tillhör en grupp som har börjat rida lite, eller snarare mycket, sent i livet.

Annons:

Det är måndag morgon. Och just i den här morgonen är det nog väldigt härligt att vara pensionär. Bladen på träden är gyllengula, himlen är blå och luften är hög.

Hösten visar sig från sin absolut bästa sida. Sörmlandsbygden öppnar portarna till Ekelunds ridskola, strax utanför Mariefred.

Inne i stallet är det tyst och väldigt stilla. Lukten är karaktäristisk. Några hästar står i sina boxar och mumsar på hö. I ett hörn leker två kattungar och en ryttare som är på väg ut med sin häst säger ”hej”.

– Det är viktigt. Här hälsar alla på varandra. Det ingår i diciplinen. Fostran är en del av utbildningen. Här tränas ledarskap från unga år, säger Ann Holmqvist, ridskolechef.

Men nu är inte de unga ryttarna i fokus. Det handlar om måndagsgruppen som består av pensionärer. Några är nybörjare andra har återupptagit sin ridning efter många års uppehåll.

– Jag kände en dag att jag var trött på alla papper omkring mig på jobbet. Då bestämde jag mig, vid dryga femtio års ålder, att börja rida, berättar Jörgen Larson. Det är drygt tjugo år sedan. Och han rider fortfarande, men undantag av något år då en ryggoperation satte stopp.

– Men nu är jag uppe på hästen igen, säger han och skänklar sin häst.

Eftersom solen skiner idag tränar gruppen på en ridbana utomhus. Ann Holmqvist talar i en mikrofon och alla ryttare har hörsnäckor. Hennes kommentarer är diskreta. ”Fint Rose”, ”Lite lösare vänsterhand, Jörgen”. Gruppen, skrittar, travar och rider lätt och galopperar.

– Jag hoppar också gärna, säger Rose Larsson.

Hon berättar att det här med hästar inte alls var självklart för henne. Tvärtom.

– Som ung var jag rädd för det mesta. Det låg i min uppfostran, tror jag. Jag var hundrädd, hästrädd och hade någon satt att jag skulle börja rida hade jag aldrig, aldrig trott på det, säger hon.

Birigit Alm, 66, som för dagen rider en av stallets favoriter, skäcken ”Mackan” som egentligen heter McLaren, red som ung. Men en dag förändrades hennes liv för alltid.

– Året var 1974. Jag var med om en bilolycka och hamnade under en tid i koma. När jag vaknade hade jag fått skador som aldrig går att reparera, berättar hon helt osentimentalt samtidigt som hon ryktar ”Mackan” efter ridlektionen.

– Men, fotsätter hon, efter flera år återupptog jag ridningen och det har gjort mig väldigt gott. Man rör på sig och får använda så många muskler. Det är bra för min kropp och även för mitt skadade ben. Här i stallet, är jag glad. Det känns bra. Att bara få komma hit och klappa om hästarna ger ett lugn.

Ann Holmkvist har tagit av sig sitt headset med mikrofonen och tar del av samtalet. Hon säger att hon ser en viss avundsjuka när hon är på till exempel kurser med ledare från andra idrotter när hon talar om ridsporten.

– Här kan man ju träna i grupp oavsett ålder och oavsett kunskap. Alla är välkomna och alla får möjlighet att utvecklas. Jämför med till exempel fotboll. Där är det ju jättetufft att hitta lag at träna med när man har passerat 30. Så är det inte inom hästsporten.

– En annan fördel är att här svetsas vi samman, nästan som i en familj.

Birgitta instämmer och hon säger:

– Så är det, alla trivs. Och tänk på en sak, det är aldrig försent att börja rida. Aldrig!

“Som ung var jag rädd för det mesta. Det låg i min uppfostran, tror jag.”

Annons: