Sjuk hets efter idealkropp

Textstorlek:

– Det är bra att ämnet kommer upp. Som idrottslärare möter jag ibland elever med ätstörningar eller komplex över sin kropp eller sitt utseende,säger Katarina Tomczyk i Eskilstuna, som själv varit svårt sjuk i anorexia i 30 år.

Annons:

”Kroppshets” heter den nya SVT-serie där Mia Skäringer bland annat berättar om sina egna ätstörningar. Hon vill ge en annan bild än de orealistiska budskap och ofta retuscherade bilder som påverkar hur vi ser på våra kroppar.

– Vi är ju söndermatade med projektioner utifrån om hur vi ska vara. Vi får inte ens en chans om vi så skulle vilja, att fundera på vad man själv tycker eller känner, att hitta en egen relation till sin kropp, säger Mia Skäringer till TT.

Katarina Tomczyk säger att hon kan ana när elever börjar bli obekväma med sig själva.

– Det är vanligt att den där tjejen eller killen som inte bryr sig om utseendet utan springer obesvärat plötsligt börjar tycka det är jobbigt att vara med och inte vilja byta om. Hon får ett hämmat rörelsemönster.

– Drömmen är att alla ska få se ut precis som dom gör och få vara bekväma med det och accepteras av andra.

Efter 30 år som svårt sjuk i anorexia ser hon tecknen och kan utan svårigheter tyda dem. Hon var själv en blyg tjej som tränade gymnastik under uppväxten. En duktig flicka som blev smalare och smalare.

– Det finns ingen utlösande faktor, ingen speciell tidpunkt utan det smög sig på. Jag tränade men åt inte.

När hon var 33 år hade hon fått tre barn.

– Då blev det ändå värre, det var då jag blev riktigt, riktigt sjuk.

Hon tränade och tränade och tränade. Hon gick upp på natten och smygtränade.

– Jag planerade min tid minutiöst och om det inte blev exakt som jag planerat bestraffade jag mig genom att äta ändå mindre och träna extra. Jag var helt fast i tanken. Ju sjukare jag blev desto mer tvångsmässigt tränade jag.

Katarina jobbade samtidigt som idrottslärare på en skola. Till slut reagerade rektor och sjuksköterska. De kom överens med Katarina att hon skulle börja behandling och vara sjukskriven.

– De tyckte inte jag var en bra förebild för eleverna utan uppmanade mig att söka hjälp. Redan under min utbildning blev jag erbjuden hjälp men tackade nej.

Hon började gå på dagvård i Eskilstuna, men det var långtifrån tillräckligt. Efter ett tag blev hon inlagd på en psykiatrisk avdelning.

Sedan fick hon komma till Mandometerkliniken i Stockholm, ett behandlingshem för människor med ätstörningar. Hon gick i behandling i nästan 10 år där på både heldygnsvård och dagvård.

– Den här sjukdomen drabbar hela familjen. Relationer, trygghet och tillit – allt tar stryk.

–Sista inläggningen på Mandometer kände jag att ”jag orkar inte mer”, då hade jag varit där i fyra veckor. Läkaren på kliniken sa att då blir jag inlagd någon annanstans och socialen blir inkopplad på grund av oro för mina barn. Min man som hela tiden stöttat mig orkade inte heller med tanken att jag inte skulle fullfölja behandlingen

–– Jag har aldrig mått så dåligt, men det var min vändpunkt.

Botten var nådd för Katarina. Efter det följde elva månader av hårt arbete för att bli frisk.

– Anna, min behandlare och räddande ängel var helt otrolig under perioden.

Det var sex år sedan. Nu säger Katarina att hon är frisk och fri.

– Det är underbart. Efter att ha vara fast i tanke och beteende i så många år är det en otrolig känsla att vara fri.

Katarina ser på Mia Skäringers serie ”Kropphets” och tror att många känner igen sig. Hon hoppas det ger kunskap om ätstörningar. Nu läser hon en kurs på Karolinska om ätstörningar.

– Det är paybacktime för mig. Jag vill ge tillbaka och vill utbilda mig till behandlare.

Hon är också kontaktperson i Eskilstunas lokalavdelningen mot ätstörning Frisk&fri.

– Den som oroar sig för sitt eget eller någon annans beteende ska inte tveka att ta kontakt.

Annons: