Levande byggnadslära

Textstorlek:
Annons:

För drygt femton år sedan hittade jag ett bortglömt timmerhus i gränstrakterna mellan Västergötland, Närke och Värmland. Ingen hade bott i kåken sedan början av 80-talet, då en gumma kallad “Fia” levde där under ytterst enkla förhållanden. Huset saknade vatten och avlopp. Uppvärmningen bestod av en köksspis och några inmurade fotogenkaminer.

Övervåningen hade fungerat som sädesmagasin de senaste decennierna. Där låg havreboss och kattskit i drivor. I “salongen” hade en sinnessvag farbror tydligen eldat upp halva taket. På vindsgolvet låg ett berg av utslitna kängor, och gulnade buntar med emigranttidningar från förra sekelskiftet. Jag och min dåvarande flickvän (som med tiden blivit min medelålders fru) satt i dunklet och läste fascinerat om tågrån, inmutningar och bosättningar “over there”.

Kort sagt: huset var ett levande museum, ett lockande äventyr. Många skulle nog ha tänkt “skräckkabinett” eller “livslångt arbetsläger”, men för oss andades huset trygghet och stabilitet. Så vi köpte “Fiastugan” och bestämde oss för att flytta hela schabraket till Sörmland.

Vi kunde nästan inget om husbyggnation eller byggnadsvård. Men det handlar inte om raketforskning när man ska flytta timmerhus. Jag kunde se processen framför mig: Först märka upp allt, sedan plocka ner, flytta och plocka upp delarna igen, men i omvänd ordning. Det kändes faktiskt mycket enklare än att behöva studera moderna byggmetoder, plaster, fasadskikt och ventilationssystem.

Det var inte svårt att genomföra flytten – teoretiskt sett, vill säga. Men det gick åt ett antal timmar, veckor, månader och år. Vi har knackat ner solbränt lertegel, skyfflat torv, baxat sten och sågat syllstockar för hand. Väldigt få moment var komplicerade – men det tog tid!

Nu har vi snart bott tio år i Fiastugan. Nästan varje dag tittar jag på någon detalj och funderar på hur just den där golvbrädan eller fönsterbågen har hanterats, från att den spjälktes fram ur ett senvuxet träd för några hundra år sedan till idag, då mina barn springer runt som tokiga och lägger på ytterligare lager av minnen och patina.

För femton år sedan trodde jag nog att huset skulle bli “klart”. Jag har lagt ner den tanken, som faktiskt är befängd. När jag nu ser lister som saknas, eller hål i golvet som borde ha lagats för minst tio år sedan så tänker jag lugnt: “Det här huset har fortfarande potential.” Vi bor i en levande byggnadslära, i ett äventyr som förhoppningsvis aldrig tar slut.

Annons: