Den odlande pianisten

Textstorlek:

Martin Sturfält började spela piano redan som 4 åring och från 11 års ålder var han redan en regelbundet anlitad konsertpianist. Idag är han ett namn på den internationella musikscenen. Men han är inte enbart pianist.

Annons:

– Vi har många stora projekt i våra liv, det är roligt, men lite försiktig får man vara för att inte dra på sig för mycket, säger Martin Sturfält, som dessutom är odlare och byggare vid Hästedal i Sköldinge.

Fläderblomsaft med citronskivor och Ambrosiakaka smakar utmärkt i trädgårdsmöbeln med vid utsikt över åkrar och ängar, och längst bort mot horisonten blänker Valdemaren blått.

Bakom ryggen finns en del av de stora projekten. Det äldre huset med obehandlad grånande furupanel, som gjorts beboeligt för en barnfamilj, det nya huset som byggs och vars furupanel ännu lyser gul.

– Det är en fin känsla att bygga sitt eget hus. Som pianist övar man och övar, spelar upp i 45 minuter, sen är det borta, flyktigt. Att bygga ger en hälsosam motpol, det är kvar. Det är roligt bygga ett hus som smälter in i kulturlandskapet – det skulle kunna ha stått här länge. Och något som fungerar i Sverige är ju timmerhus, de står i hundratals år om man sköter dem. Vi bygger i trä och tegel, traditionella material. Men timmerstock faller utanför alla klassificeringar, så ibland tvingas man välja limträ.

Huset väntar på sina fönster och dörrar, som kommer från ett gammalt hus i Jämtland.

– 77 nysatta äppelträd kräver också sitt. Vi skulle egentligen plantera några träd till husbehov, men inspirerades av en kurs i föreningen Sörmlandsäpplens regi. Vi beställde 8000 träd tillsammans på åtta odlare, en löjligt liten post tyckte nog leverantörerna i Holland.

Att omfattande anläggningsarbeten föregått de små äppelträdens ankomst förstår även en amatör – markberedning, stängsel mot allehanda fyrfota inkräktare, bevattningen som nu slutinstalleras. Den ska droppvattna rakt ner för att enbart nedåtgående rötter ska utvecklas. Sex bisamhällen står i skogskanten, beredda att rycka in när det är dags. Gamla sörmländska sorter som Sörmlands Kalvill, Ökna vita vintergylling, Kjesäter och Fiholm delar utrymmet med cideräpplen som Dabinett och Ashton Brown Jersey. Martin har bott nio år i England och tycker om riktig cider. Men den grundläggande markberedningen har skötts av familjens hushållsgrisar. Linderödsgrisarna har bökat från vall till ogräsfritt på några år. Martin säger att de är otroligt roliga, lätthanterliga och sociala – nästan som att ha hund.

– Vi lever väl i gränslandet mellan självhushåll och försäljning. Vi är till exempel självförsörjande på tomater, fryser in för vinterbehovet och säljer överskottet, ungefär hälften. Min andra stora passion efter musiken är matlagning, därav växtodlingen, jag hade balkongodling redan i England. Man får tillgång till så mycket bättre råvaror, i kvalitet som är både svår och väldigt dyr att köpa.

Han erkänner att han har väldigt svårt låta bli att börja på nya projekt, hustrun Karna är något mer balanserad och kan fungera som nyttig motvikt.

– De flesta av mina musikerkollegor har inte grisar och odlar inte äpplen. Men det är berikande att ha en koppling till någonting som att skörda sin egen potatis. Den del av hjärnan som håller på med pianospel mår bra av det.

Martin levde sina första nitton år i Valla. Hemma fanns ett piano, pappa spelade till husbehov och farfar var kantor. Martin började tidigt spela orgel, skulle bli organist, spelade sommarkonserter runtom i sörmländska kyrkor och hade sitt första sommarvikariat som kantor vid 11 års ålder.

– Jag kan inte komma ihåg att jag inte spelat.

Pianot ger ett större fält av möjliga arbetsuppgifter, så en period blev det orgel och piano parallellt, men med en väldigt bra lärare blev så roligt att spela piano, att det fick ta över.

– Det är lättare arbeta upp en solid teknik på piano och jag ville prova och se hur långt jag kunde komma.

Komma in på musikhögskolan i Stockholm gick lätt, sen följde två år på Guildhall School of Music i London, en av Europas ledande musikhögskolor. Han blev kvar på piano, vann en tävling och fick stipendier, blev också kvar i London i tio år som frilansande musiker. Att få fast lön, en gång varje månad, är något helt oprövat för Martin. Men tävlingsvinster och stipendier har fortsatt komma.

Han hade troligen blivit kvar i London, om han inte av en tillfällighet träffat Karna – i Tyskland. De är uppvuxna bara några mil ifrån varandra men hade aldrig setts.

– Kanske det inte finns nåt 100 procent bra ställe att bo på, men det här är så nära jag kommer.

– Härifrån kan jag komma till Stockholms konserthus på en dryg timme, ändå bor vi så avskilt. När du övat dina timmar har du direkt en meningsfull fritid, behöver inte tillbringa två timmar varje dag i tunnelbanan.

För någon månad sedan spelade han pianoafton i en av Londons större konsertsalar. Då passar han på att stanna några dagar, har kvar tunnelbankortet, ser aktuella utställningar och träffar folk.

Martin har spelat med stora dirigenter, med berömda orkestrar och runtom i världen. De senaste åren, med alla projekt, har Martin bara tagit de konserter som kommit spontant, inte marknadsfört sig aktivt. Har också försökt bli mer välorganiserad kring spelningarna. Han spelar gärna svensk musik, Stenhammar är en favorit, men han kan också hitta halvt bortglömda tonsättare med verk som är väl värda att spelas.

– Yrket handlar mycket om att satsa på det man verkligen tycker roligt. Då kan man skilja ut sig – det finns många bra pianister. Först och främst måste man vara en väldigt bra musiker, det kräver mycket hårt arbete. Sen måste man hitta sin egen nisch. Den sociala biten är också jätteviktig. Och jag har haft väldigt mycket tur. Tur är alltid inblandad om man ska ha en karriär och kunna försörja sig som musiker.

Annons: