Nostalgitripp för 70-talsentusiaster

Textstorlek:

”Hej matematik”, mängdlära och så Staffan Westerberg. Det är barndomsretro för oss som växte upp under 70-talet. I sommar väcks minnena till liv på Eskilstuna konstmuseum.

– Teater, pjäser, figurer, tavlor trängs i min lägenhet. Jag kan inte vara utan dem men nu gör jag ett stort undantag. Nog blir det ensamt. Men det är för din skull, kära besökare, säger Staffan Westerberg från en bioduk i ett litet rum fullspäckat med prylar.

Staffan Westerberg avvarar, under några månader i sommar, alla sina kära saker. Med betoning på ALLA. De ingår nämligen just nu i en retrospektiv utställning på Eskilstuna konstmuseum.

I utställningen möter besökarna Staffan Westerbergs konstnärskap övergripande och i närbild genom hans figurer, objekt, rekvisita, skisser, texter och processmaterial.

Men för oss som växte upp under 70-talet med Staffan Westerberg i den svart/vita tv-rutan och med Lillstrumpas näsvisa frågor till Syster Yster handlar upplevelesen minst lika mycket om minnen av en tid som för evigt har flytt.

Staffan Westerberg är hela tiden närvarande i rummet, inte blara med föremålen. Han talar från bioduken och den tålmodige kan slå sig ner i vardagsrumssoffan med hörlurar och lyssna. Annars spelas också, med jämna mellanrum, hans inläsning av den egna diktsamlingen ”Hoppla” från 2014, upp.

Och så dyker den då upp, mitt i gyttret av grejer, självaste narren, som upprinnelsen till mötet med poeten Lars Forssell. Och det är självaste Forssell som en gång sägs vara den som ”upptäckte” Staffan Westerberg.

Några tjusiga skyltar, med väl avvägd copytext, under föremålen finns inte. I stället är det enstaka lappar och notisar med utdrag från olika texter som, liksom sådär i förbifarten, berättar små texter med mer eller mindre underfundiga kopplingar till det besökaren ser.

Efter en stunds strosande bland prylar och minnen är ett säkert, utställningen på Eskilstuna konstmuseum lämnar inte besökaren oberörd.

Och kanske är det så att endera älskar man Staffan Westerberg eller så avskyr man hans konstnärsskap. Och det är väl just det som är förutsättningen för allt som berör. Det lämnar ingen opåverkad, det finns ingen gråskala.